Fortsättning på tidigare inlägg.

Professorn i fastighetsekonomi Hans Lind beskriver olika tänkbara affärsmodeller i artikeln ”Hållbara städer – två aspekter”. Artikeln utgår från rapporten Nya affärsmodeller för bättre stadsbyggande: En idéskiss och handlar om hur man gör det lönsamt för fastighetsägare att tänka långsiktigt. En av hans föreslagna modeller är marknadsorienterade hyror men den frågan låter jag vara eftersom jag själv är kritisk till detta. Det som framför allt fångar min uppmärksamhet i artikeln är tänkbara lösningar på den stora utmaningen att säkerställa service i hållbara stadsdelar. Hans Lind skriver: ”Ett ytterligare problem när det gäller ekonomiska incitament för att bygga bra stadsdelar är att områdets attraktivitet kan öka om det finns ett visst serviceutbud i området, men att delar av detta utbud inte är lönsamt om det betraktas som en isolerad investering. Den som bygger en mindre affärs- eller kafé-lokal kan inte få investeringen lönsam och vill därför undvika denna investering, men verksamheten kan tänkas bidra till att höja det samlade värdet av bostäderna i området.” Enligt Hans Lind är ett förslag att lägga samman alla lokaler i området till en gemensamhetsanläggning. Anläggningen sköts av en samfällighetsförening där alla fastighetsägare ingår. Det ligger ju i alla fastighetsägares intresse att göra stadsdelen mer attraktiv att bo och vistas i.

När jag funderar på styrkan med byggemenskaper och varför kommuner ska upplåta mark finns ett par särskilt bra skäl: 1) den småskaliga och varierade miljön, som annars kan vara svår att uppnå eftersom större bostadsföretag vill bygga större enheter (en gemenskap i Tübingen i Tyskland är som störst 20–25 lgh), 2) möjligheten att få in mindre lokaler i bottenvåningarna för småföretagare. Det förutsätter förstås att man precis som i Tübingen prioriterar en viss inriktning på byggemenskaperna. Att åstadkomma fler hyresrätter är inget starkt skäl eftersom de flesta byggemenskaper sannolikt väljer andra upplåtelseformer. Vill kommunen stimulera byggandet av fler hyresrätter kan kommunen istället fördela mer mark till allmännyttan (eller privata fastighetsutvecklare med inriktning på långsiktig förvaltning).

På seminariet om byggemenskaper i Linköping 2013-11-07 framgick det att målgruppen för många byggemenskaper är seniorer. Men bostadsföretagen har sedan länge varit flitiga med att uppföra seniorboenden. Därför kan det knappast finnas någon större brist på konventionella seniorlägenheter. Däremot saknas det flerbostadshus med integrerade smålokaler. Fördelen med en byggemenskap är att det från början finns intressenter till de planerade lägenheterna och lokalerna som ägs gemensamt. Lokalerna är alltså samägda enligt Hans Linds föreslagna modell. Den framtida Vallastaden i Linköping är utformad enligt samma planeringsprincip. I varje kvarter finns ett gemensamt ägt ”fälleshus” och vid marktilldelning är byggemenskaper och småentreprenörer prioriterade. På det här sättet kan byggemenskaper verkligen bidra med något väsentligt till kommunala visioner om blandade stadsdelar med liv och rörelse under hela dagen. Privatpersoner som ingår i gemenskapen får dessutom möjlighet att påverka bostadsutformningen och ett billigare boende.

Om Föreningen för byggemenskaper arrangerar fler seminarier i framtiden vore det intressant med en uppföljning av pågående projekt: t ex Gråberget i Göteborg, Cocreationbuilding på Södermalm i Stockholm, Vallastaden i Linköping och Brf Casablanca som har letat efter en central tomt för ett seniorboende i Linköping i tio år.

Klass TE12D (Berzeliusskolan) gjorde under hösten egna exempel på byggemenskaper i kursen Arkitektur Hus. Modellerna var utställda under november i Linköpings storslagna stadsbibliotek. Vi får se om bostadsformen är vanligare när de själva går på bostadsjakt om 10–20 år