Arkiv

hållbar stadsutveckling

Anläggningen har till och med en 50-meters bassäng för tävlingar och motionssimning. Byggnaden invigdes i maj 2017

Som kontrast till konferensanläggningen och mässområdet NEC i Birmingham som jag skrev om i förra inlägget vill jag tipsa om Birminghams parker och storsatsningar på universitetsområdet med bland annat en ny träningsanläggning. Högst upp finns en lyxig sal för yogapassen. Den är luftig med hög takhöjd så att man kan hälsa solen bland trädkronorna. Nästa år tänker jag besöka det nybyggda biblioteket på universitetsområdet och det relativt nya stadsbiblioteket i centrum. Det senare fick tyvärr akutstänga 21 april för att åtgärda skador i glastaket i atriet mitt under min vistelse i Birmingham.

Oj, vad jag är omtumlad efter en tredagarskonferens om forskning och praktik inom ”Ergonomics & Human Factors” i Birmingham. Konferensprogrammet var det absolut inget fel på med superbra keynotes och intressanta föredrag inom framförallt transport och hälsoområdet. Jag deltar jättegärna fler gånger. Det som chockade mig var den fysiska miljön – både hotellet och omgivningen, vad som serverades och inställningen att staten ska hålla sig undan när det gäller beteendeförändringar som rör hälsa och miljö.

Jag har inte ens några bilder för att omgivningen var så avskräckande. Platsen var inte i centrala Birmingham utan i ett externt område i närheten av flygplatsen med byggnader stora som fotbollsplaner för utställningar och mässor, en arena så klart, shoppinggalleria, hotellkomplex och en ansats till naturmiljö med en damm och lite växtlighet (mer som scenografi än för utomhusvistelse). På hotellets hemsida informeras man om möjligheten att ta en löptur eller promenad på 1 mile runt dammen eller 3 miles. Jag tog mig runt halva dammen för att upptäcka att gångstigen mynnade ut i en ringväg. Här hade jag valet att gå vidare i gräset längs den trottoarlösa ringvägen eller gå tillbaka samma väg. När jag frågade ett par vakter med reflexvästar och uniform om varför det inte fanns några trottoaren längs vägen fick jag bara en oförstående blick.

Nästa överraskning gällde orienterbarheten i detta gångovänliga område där allt planerats för bilar. Järnvägsstationen låg inte mer än tio minuter bort men det var omöjligt att hitta en ingång till stationen. Det fanns öppningar till perrongen fast med låsta grindar. Det visade sig att man måste gå in i mässbyggnaden ett par hundra meter från stationen. Något som var helt oskyltat tills man väl kom in i mässfoajén. Med andra ord, jag befann mig i ett område som var helt omöjligt att intuitivt förstå och orientera mig i. Detta är ett ställe där inte ens kartor hjälper. En annan konferensdeltagare försökte ta sig till fots från ett av hotellen till konferenshotellet med hjälp av Google. Det slutade med att hon fick ta en taxi för en 1-minuts färd. Ergonomi handlar om hur människan interagerar med teknik eller miljön omkring oss. Målet är att undvika sådant som försvårar vår användning av teknik eller den fysiska miljön. Frustration och irritation stänger bara ner vår förmåga att tänka klart och lyckas med uppgiften – antingen som tågförare, pilot, bilförare eller gående.

Innemiljön var inte bättre. Det var ett fyrstjärnigt hotell, byggt på 70-talet och tydligen det största utanför London. För att korta ner inlägget har jag samlat mina observationer i en lista:

  • dålig inomhusluft med klorlukt i den gemensamma delen av konferensutrymmena (kanske återluft eller för att dörren mellan poolen och foajén alltid var öppen),
  • kass temperaturreglering i konferensrummen (visst brukar luften vara torr i konferensutrymmen men aldrig så kallt så att man behöver ytterkläder),
  • inga snålspolande toaletter på rummen, däremot nere i lobbyn men där var det i genomgående stopp i de flesta wc-stolarna (pappret stannar envist kvar om man inte håller nere spolspaken tillräckligt länge),
  • belysningen i hela konferensdelen och lobbyn med bar och café hade låg rumshöjd och innertaket var perforerat av bländande downlights i synfältet. Gissningsvis med halogen eftersom en del var trasiga men när belysningsplaneringen är dålig spelar ljuskällorna ingen roll. Det var samma problem med oavskärmade downlights och starka ljuskällor i den stora konferenssalen där belysningen ovanför publiken var tänd för att talaren skulle se oss. Här fanns fönster men med fördragna mörka gardiner trots att det hade det räckt med ljusgenomsläppliga gardiner för att dagens projektorer är tillräckligt ljusstarka. Luskomforten hade varit bättre och publiken piggare. Det återstår mycket att önska av gamla (och även nya) konferenssalar.
  • heltäckningsmattor i konferensrummen med svart tejp över mattskarvar som rest sig,
  • lunch med tonfisk ena dagen och svärdfisk den andra (fisk man helst ska undvika enligt Naturskyddsföreningen),
  • ingen frukt i pauserna till fikat förutom en enda gång, och detta i ett land där mer än hälften av befolkningen är antingen överviktig eller lider av fetma och där regeringen nyligen inlett en nationell ”Fat Fight” för att motverka “an obesogenic environment”.

Något positivt?

  • sojamjölk till teet,
  • tekanna på rummet,
  • den uppglasade väggen i foajén mot söder med utsikt mot himlen och flödande dagsljus genom den vidbyggda inomhuspoolen,
  • supertrevlig hotellpersonal (den sociala miljön är ju lika viktig som den byggda miljön).

Fortsättning på föregående inlägg.

Ett nytt framträdande inslag i Vallastaden är fälleshusen, dvs gemensamhetslokal med övernattningsrum och pentry, som var ett krav i alla kvarter. Flera är byggda som växthus vilket säkert är en tillgång när det blåser på slätten. Men de behöver kompletteras med någon form av skuggväv för att undvika olidligt höga innetemperaturer soliga sommardagar.

Insidan av fälleshuset/växthuset

Alla projekt har alltid något som kunde blivit bättre. Jag saknar de halvoffentliga uppehållsytorna på gårdarna. Bostadsgården i ett av studentkvarteren består till största delen cykelparkering och gångytor. Okidokis ansvariga arkitekt förklarade att det framför allt är gatorna som ska fungera som ett vardagsrum för de boende. Cyklarna till övriga bostäder förvaras inomhus i cykelförråd eller under skärmtak. Jag förstår värdet av att ha cykelparkering under tak men vill också kunna slippa öppna besvärliga dörrar för att förvara cykeln.

Gården till några av studentbostäderna där cyklar tar plats

En fördel med mässor med högt ställda krav är att deltagande byggherrar anstränger sig lite extra och testar nya lösningar. Vallastaden kommer att expandera under den närmaste framtiden. Men hur säkerställer man genomförandet av samma originella designkoncept? Jag tänker på den senare utbyggnaden av Västra Hamnen som saknar många av de utemiljö- och gestaltningskvaliteter som utmärkte Bo01. Arkitektkontoret Okidoki var med från tävling till genomförande av Vallastadens expoområde vilket säkert var en av framgångsfaktorerna. Det krävs någon form av kontinuitet i alla lyckosamma projekt – någon som bevakar arbetet med att omsätta visionen till verklighet. På Bo01 i Malmö fanns till exempel en stark mässarkitekt. I dagsläget är Okidoki inte upphandlade för det fortsatta arbetet med de kommande planerna. Andra framgångsfaktorer är politisk enighet och uppbackning. Projekt med ett starkt helhetsgrepp har dessutom oftast bara ett fåtal markägare.

För att avsluta där jag började i september: Är Vallastaden är ett område som man vill besöka igen? Vallastaden kan räkna med mig – jag kommer att återvända nästa gång jag är i Linköping. Då får jag se helt färdigställda gårdar, mer grönska och ett vardagsliv i Vallastaden utan stängsel med gröna presenningar. Om tid och väder tillåter går jag hela vägen från centrum (knappt 4 km) eller så blir det samma kulturhistoriska kombo som senast: Buss 13 från Stora Torg till friluftsmuseet Gamla Linköping – Vallaskogens naturreservat – Vallastaden – med ett träningspass på Campushallen som tillägg.

Fortsättning på föregående inlägg.


Radhus till vänster av finkorrugerad silvrig plåt för generationsboende av Sandellsandberg arkitekter och Designradhuset byggt som passivhus till höger av Kjellgren Kaminsky

Splittrat eller komplext, brokigt eller varierat, svårorientrat eller överraskande, rörigt eller rikt på intryck, disharmoni eller mosaik. Det enda som i princip reglerades i detaljplanen för Vallastaden var antal våningar, storleken på lotterna och att det skulle finnas gårdar och uteplatser. Inga materialbegränsningar, takvinklar eller byggnadshöjder. För att motverka likriktning fick samma arkitektkontor bar utforma tre av fastigheterna i samma kvarter och de fick inte gränsa till varandra.


Sandellsandberg arkitekter har använt glasblock som fasadmaterial

Med sådan okonventionell mångfald i form och färg, sett ur ett svenskt perspektiv, är det förvånansvärt hur alla byggnader ändå fungerar tillsammans. Kanske för att de flesta arkitekter i västvärlden läser samma designmagasin och påverkas av samma stiltrender.  En annan anledning är möjligtvis materialtillverkarnas begränsade urval av färger. Det mest kulturellt avvikande när det gäller formspråk och färgsättning var radhusen med inspiration från byggherrens hemland Albanien (några av radhusens formspråk i European Village på Bo01 avvek på liknande sätt).


Radhusen längst till vänster med pastellfärger signalerar andra influenser

Hur avgör man om en miljö är trivsam och tilltalande? Utfallet kommer självklart att variera beroende på flera faktorer och mellan individer. Bor man i stadsdelen eller är man bara besökare? Har man verksamhet i området? Turist, student eller mässbesökare? Har man varit där en gång eller flera? Hur var sinnesstämning och väder vid besöket? Vid vilken årstid?

Det finns flera olika mått och verktyg för att utvärdera miljöer efter att de är byggda. Vissa frågeinstrument (dvs enkäter framtagna av forskare som testats i flera situationer och av stora grupper människor) ställer frågor om upplevelsen och de arkitektoniska kvaliteterna medan andra är mer omfattande och inkluderar sociala, funktionella aspekter (t ex serviceutbud och tranporter), underhåll, luft- och ljudkvalitet och känslan av att höra hemma i grannskapet. Arkitektoniska egenskaper kan vara i vilken grad området är trivsamt, komplext, uppvisar en helhet, är rumsligt och originellt. Men även andra egenskaper bedöms såsom social status och affektion.


Cykelförvaring på höjden som inte är ovanlig i t ex Amsterdam 

Den övergripande frågan man borde ställa sig vid planering och utvärdering av stadsdelar är: Vilka möjligheter finns här för att få mig att blomstra som människa – utan att minska möjligheterna för andra människor att utvecklas? Utgångspunkten kan t ex vara förmågemodellen som menar att samhällets uppgift är att skapa möjligheter för varje individ att blomstra inom olika områden eller livsdomäner som t ex, mental och fysisk hälsa, kunskap och intellektuell utveckling, arbete, omsorg, sociala relationer, rekreation, boende, livsmiljö, förflyttning, trygghet, icke-diskriminering och respekt för mångfald, politiskt deltagande (modellen formulerades av Amartya Sen och Martha Nussbaum och har utvecklats vidare av andra som t ex Ingrid Robeyns).


Det första bostadshuset som färdigställdes i Vallastaden (House for Mother av arkitekterna Förstberg Lind). Jag fick aldrig chans att se det inifrån eftersom det bara var öppet första expoveckan. Var nyfiken på ljuset eftersom huset bra har fönster på gavlarna

En bra introduktion till hur den byggda miljön påverkar oss är Sarah Williams Goldhagen ”Welcome to your world. How the built environment shapes our lives” (2017). Med utgångspunkt från kognitionsforskning och miljöpsykologiska studier redogör hon för hur vår upplevelse är grundad i våra kroppar, den sociala miljön och den fysiska omgivningen. Alla faktorer samverkar och avgör om en miljö är rik på positiva upplevelser eller inte. Den är populärt skriven och hennes exempel från olika delar av världen gör resonemangen begripliga för både lekmän och designskolade läsare.

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.


Bäckparken, som tidigare var ett rakt dike, är ett värdefullt stråk som underlättar orienteringen i området

Som jag antydde i inledningen i förra inlägget varierar omdömet bland branschfolk som har besökt boexpot Vallastaden. Personligen blev jag glatt överraskad och de positiva planmässiga och arkitektoniska kvaliteterna har Vallastaden gemensamt med till exempel:

1) Bo01 – bomässan med temat den hållbara framtidsstaden i Malmö, 2001.

2) Stadsdelarna Loretto-Quartier och Französisches Viertel i Tubingen och stadsdelen Vauban i Freiburg – hållbara stadsdelar i nedlagda kasernområden som planerades på 90-talet med ett stort inslag av byggemenskaper, dvs när de boende är självbyggare och gemensamt utvecklar sitt flerbostadshus.

Jag besökte bomässan i Malmö fem gånger under sommaren 2001 innan mässbolaget gick i konkurs och har vistats där regelbundet efteråt. De tyska exemplen besökte jag 2006 på en studieresa med ekoarkitekten Varis Bokalders som reseguide.


Träbyggnadsprojektet till höger är ett exempel på ”byggande arkitekt” som jag tyvärr inte fick chans att se invändigt pga högt beökstryck (Omniplan & Urban Properties)

Den organiska oregelbundna gatustrukturen med brutna siktlinjer kännetecknar både Vallastaden och Bo01. Samma gatunät som finns i de medeltida städerna där man som besökare kan ha lite svårt att hitta men där överraskningarna är desto fler. Ett annat utmärkande drag är tätheten, variationen och småskaligheten i fastighetsindelningen. Allt detta ingick i Okidokis vision i tävlingsförslaget. Vill man tala om måluppfyllelse har projektet lyckats. Tätheten mätt som exploateringstal, dvs förhållandet mellan den bebyggda ytan (bruttoarean) och markytan, är 1,26 (inklusive kvartersmark, gator och Broparken i området) och 2,1 inom det egna kvarteret. Enligt några kunniga och företagssamma studenter som läser fysisk planering i Karlskrona kan ett kvarter i Venedig ha en täthet på 1,8 och ett kvarter i New York har 11 som jämförelse.


Bättre källsorteringsanvisningar än så här kan det inte bli och återvinningsrummet har dessutom dagsljus. Istället för skyltar visas exempel på avfallsfraktionerna som ska ner i hålen

Området är mer konsekvent bilfritt än Bo01 och har därför trafikmässigt större likheter med exemplen i Tyskland (omvandlingsområdena i Freiburg och Tubingen). Parkeringshuset ligger i utkanten och dit går även boende för att sortera förpackningsmaterial. Angöring och handikapparkering är förstås möjlig inne i området. (Även utställningsexpon måste uppfylla Boverkets byggregler.) Likt Bo01 finns här ett sopsugsystem men enbart för brännbart restavfall och matavfall. Om sopbilar håller sig utanför området kan gatorna bli smalare. Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme är 2,2 meter i diameter med flera nedstigningspunkter inne i området. Det är alltså lätt att inspektera och underhålla allt som ligger nere i kulverten utan att förstöra den påkostade markbeläggningen i olika mönster. Om brunnslocket lyfts av får man lätt ner en 3-meters ledning vid byte. Om kammarens tak lyfts av får man ner en 12-meteres ledning.


Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme

Till skillnad från Bo01 fanns inga krav på en grönytefaktor, dvs ett minimikrav på andelen grönska i förhållande till tomtyta i form av gräs, planteringar, gröna tak eller grönska på väggar med olika viktning. I Vallastaden finns träd på gatorna, grönska i Bäckparken som tidigare var ett rakt dike, odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. Okidokis ansvariga arkitekt kommenterade själv att det borde funnits en landskapsarkitekt i kontorets Vallastadsteam.


Odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. I bakgrunden syns Vallaskogens naturreservat

En annan skillnad jämfört med Bo01 var tilldelningen av kommunal mark. Jag minns tydligt hur mässarkitekten på Bo01 underströk vikten av att anlita ryktbara och prisbelönta arkitektkontor för att säkerställa hög arkitektonisk kvalitet. (I flera projekt visade sig senare att det tyvärr fanns tekniska och designmässiga brister som fick åtgärdas i efterhand.) I Vallastaden har man haft ett fast pris på tomtmarken och tilldelat mark till de byggherrar som fick flest poäng enligt det fastställda kvalitetsprogrammet med 19 punkter. Här är några exempel:

– I flerbostadshus ska det finnas minst två lägenhetsstorlekar.
– Uthyrningsbar del som gynnar kvarboende.
– Träbyggnadsteknik.
– Passivhus eller plusenergihus.
– Växthus på taket.
– Byggande arkitekt (arkitekten både ritar och utvecklar projektet som byggaktör).
– Verksamhetslokaler.

I Vallastaden fick dessutom oerfarna arkitektkontor en chans att bidra till bebyggelsen genom ett wildcard-system.

Fortsättning följer…

– Det är bara att gratulera Okidoki och Linköping till ett unikt och spännande projekt. Eller vad tycker du om Vallastaden? Det var min öppningsreplik till en planarkitekt på boexpot i Vallastaden som avslutades i helgen.
– Stadsplanemässigt är det en katastrof även om det finns en del fina byggnader. Kommunen skulle ha styrt mer, svarade planarkitekten.
– Men om du jämför med Bo01? undrade jag eftersom det finns flera likheter med bomässan i Malmö.
– Till Bo01 vill man återvända men det tror jag inte att man gör här, svarade han.

Efteråt funderar jag vidare på om jag själv som besökare skulle vilja återvända men även på vad som gör den nya stadsdelen attraktiv för linköpingsbor förutom småskaligheten och den befriande mångfalden i byggnadshöjder, material och formspråk. Vallastaden har trots allt byggts i ett C-läge enligt Linköpingsexpos vd Simon Helmér. Vilka är då de uppenbara attraktionerna i närområdet? Här finns Campushallen för alla som gärna tränar inomhus, odlingslotter i den nyanlagda parken där hälften är tillgängliga för Vallastadens invånare, Vallaskogens naturreservat för rekreation och återhämtning och inte minst universitetet. Numera finns här dessutom 1000 nya bostäder på 8 hektar i nya Vallastaden som utvecklats av 40 byggherrar (ungefär hälften med hyresrätt, till exempel en 3:a på drygt 70 m2 för drygt 10 000 kr/månad, kollektivrum i studentboendet i Vallvåningen för ca 4895 kr/mån, på andra ställen var hyresnivån 1200 kr/m2, år).


Rummet på 14 m2 (exklusive sovloftet) med en rumshöjd på ca 3,40 m och tillgång till 200 m2 gemensamma ytor. Här finns kvoter för studenter från olika fakulteter


Vallavåningen är resultatet av en studenttävling (tävlingsförslaget till vänster och den genomförda planen med samma grundtanke men med mindre gemensam balkong)

Jag tog mig till Linköping från Lund vid höstdagjämningen och besökte mässan fredag och lördag med oavbrutet duggregn och jämngrått molntäcke. Inget vidare väder när man gör en ny bekantskap för första gången. Förutom sinnestämning och kroppsligt tillstånd bidrar ju yttre faktorer till om en plats eller ett område upplevs som positiv eller negativ, dvs den sociala situationen, den fysiska miljön och vilken slags aktivitet man håller på med. Mitt resesällskap, tidigare student i Linköping med bostad i Ryd, tog initiativet till följande resplan från Linköpings centrum till expoområdet ca 4 km utanför centrum (en resrutt som Linköping för övrigt borde lansera som en kulturhistorisk slinga): kliv på buss nr 13 vid Stora Torg i centrala Linköping och hoppa av vid hållplatsen Gamla Linköping, promenera genom friluftsmuseet med byggnader från 1700- och 1800-talet, genom Vallaskogens naturreservat till nya Vallastaden och ta buss nr 4 tillbaka från Nobeltorget).


Friluftsmuseet Gamla Linköping…


… och nya Vallastaden

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

Nu lämnar jag Troy efter 17 dagar. Staden och utbudet var en överraskning, t ex Farmers market på lördagarna sedan 20 år, favoritcaféet Psychedelicatessen på River Street, Heartspace Yogapassen på kvällarna och båtturen på Hudson River med vänner som från trakten. Tydligen har utbudet inte alltid varit så här. Det är resultaten av en centrumomvandling de senaste åren.


Den historiska höjdpunkten var den guidade turen i stadsradhuset Hart-Cluett House på 59th Second Street – familjen Hart och familjen Cluetts bostad från 1827–1952. Det är fantastiskt att kunna besöka ett bostadhus från 1827 med originalinteriörer, originalmöbler och tidstypisk komplettering av inredningen. Utbyggd i två etapper (1836, 1893) representerar bostaden något unikt för Troy. Dels för att husets byggnadsdesign och planlösning påverkade utformningen av stadsradhus som byggdes i både Troy och New York City vid samma tid, dels för att gatufasaden är klädd med exklusiv marmor, något som var unikt för bostadshus. Byggmaterialet fraktades från New York med ångbåt längs Hudsonfloden. Byggnadsdetaljerna är både platsbyggda och förtillverkade. Huset byggdes ju under den tidiga industrialismens epok. Husets inventarier, och därmed historia, är väldokumenterad tack vare fyndet av tio trälådor med dokument och inventarieförteckningar i Troy Savings Bank på 1980-talet.


Innan huset blev museum användes tre olika värmesystem. Från början användes lokala eldstäder (öppna spisar och insatser) som värmekälla i de flesta rum. År 1846 installerades ett luftburet värmesystem med en ”luftugn”, ”Fox and Company Patent Air Furnace”, i källaren som värmde uteluft som passerade genom horisontella kanaler under källartaket innan den släpptes ut genom gallerförsedda öppningar i golvet i bostadsrummen på första våningen ovanför. Bara två av bostadsrummen på plan 2 fick varmluft från källaren genom ett litet gjutjärnsgaller ovanför golvlisten. Senare installerades en panna som producerade vattenburen värme (eller ånga) fördelad genom radiatorer. Ljuskronan från 1850 i de finaste salongerna på entrévåningen använde gas och ersatte förmodligen oljelampor (av typen argandlampa).


59th Second Street – Hart-Cluett House. Husets planlösning och byggnadsdetaljer blev en förebild för andra hus som byggdes vid den här tiden. Notera indragningen av entrédörren med de vackra halvmåneformade överljusen (”vanity lights”). Normalt placerades ytterdörren i liv med fasaden. Huset i rott tegel norr om HArt-Cluett House byggdes senare och har också en mindre indragen entré. Huset används av föreningen som driver museet.


Det jag särskilt gillade var fönsterlösningarna. Rumshöjden är 4 meter vilket medgav höga fönster som släppte in mer dagsljus. Man använde tunna gardiner, fönsterluckor både invändigt och utvändigt för att reglera värmen och ljuset och för att stänga igen när familjen Cluett bodde i något av de andra två av sina tre hus. I bilden till vänster är de nedre invädiga luckorna stängda. I den högra bilden är luckorna ihoppackade. När de inte behövdes var de ihopvikta och inskjutna i fönstersmygen för att inte hindra det värdefulla dagsljussinsläppet


Planritning med den första utbyggnaden mot trädgården från 1836


Valvet breddades när granntomten söder om huset bebyggdes med ett lika högt stadsradhus. Följden blev minskat dagsljusinsläpp från fönstren i trappan. Med ett bredare valv mellan entréhallen och trapphallen kom det in mer dagsljus från entrépartiets sidoljus och lunettfönster


Både konstbelysning och naturligt ljus i hallen (till vänster). Bilden till höger visar de skira spetsgardinerna som silade ljuset och minskade den skarpa kontrasten mellan rummet och den solbelysta gatan utanför. Utanför filtrerades ljuset av almarna som har stått där sedan 1800-talet. De ger än idag behaglig skugga under de varma sommarmånaderna 


Ventilationsgaller i golvet av gjutjärn som släppte in uppvärmd tilluft och senare installerades radiatorer med vattenburen värme


Till höger visar vår guid hur man tände takkronan från 1850 med gasbelysning. På den tiden fanns det även en gasledning från takkronan till bordslampan nedanför

Jag har ett par timmar kvar innan tåget lämnar Albany Rensselaer tågstation och tänker traska iväg till en av de få bevarade gasklockorna i stadsmiljö från 1873. Där producerade Troy Gas Light Company gasen som lyste upp några av rummens ljuskronor på 59 Second Street. Huset var ett av de första som fick gasbelysning installerad.