Arkiv

hållbar stadsutveckling

Fortsättning på föregående inlägg.

Nu lämnar jag Troy efter 17 dagar. Staden och utbudet var en överraskning, t ex Farmers market på lördagarna sedan 20 år, favoritcaféet Psychedelicatessen på River Street, Heartspace Yogapassen på kvällarna och båtturen på Hudson River med vänner som från trakten. Tydligen har utbudet inte alltid varit så här. Det är resultaten av en centrumomvandling de senaste åren.


Den historiska höjdpunkten var den guidade turen i stadsradhuset Hart-Cluett House på 59th Second Street – familjen Hart och familjen Cluetts bostad från 1827–1952. Det är fantastiskt att kunna besöka ett bostadhus från 1827 med originalinteriörer, originalmöbler och tidstypisk komplettering av inredningen. Utbyggd i två etapper (1836, 1893) representerar bostaden något unikt för Troy. Dels för att husets byggnadsdesign och planlösning påverkade utformningen av stadsradhus som byggdes i både Troy och New York City vid samma tid, dels för att gatufasaden är klädd med exklusiv marmor, något som var unikt för bostadshus. Byggmaterialet fraktades från New York med ångbåt längs Hudsonfloden. Byggnadsdetaljerna är både platsbyggda och förtillverkade. Huset byggdes ju under den tidiga industrialismens epok. Husets inventarier, och därmed historia, är väldokumenterad tack vare fyndet av tio trälådor med dokument och inventarieförteckningar i Troy Savings Bank på 1980-talet.


Innan huset blev museum användes tre olika värmesystem. Från början användes lokala eldstäder (öppna spisar och insatser) som värmekälla i de flesta rum. År 1846 installerades ett luftburet värmesystem med en ”luftugn”, ”Fox and Company Patent Air Furnace”, i källaren som värmde uteluft som passerade genom horisontella kanaler under källartaket innan den släpptes ut genom gallerförsedda öppningar i golvet i bostadsrummen på första våningen ovanför. Bara två av bostadsrummen på plan 2 fick varmluft från källaren genom ett litet gjutjärnsgaller ovanför golvlisten. Senare installerades en panna som producerade vattenburen värme (eller ånga) fördelad genom radiatorer. Ljuskronan från 1850 i de finaste salongerna på entrévåningen använde gas och ersatte förmodligen oljelampor (av typen argandlampa).


59th Second Street – Hart-Cluett House. Husets planlösning och byggnadsdetaljer blev en förebild för andra hus som byggdes vid den här tiden. Notera indragningen av entrédörren med de vackra halvmåneformade överljusen (”vanity lights”). Normalt placerades ytterdörren i liv med fasaden. Huset i rott tegel norr om HArt-Cluett House byggdes senare och har också en mindre indragen entré. Huset används av föreningen som driver museet.


Det jag särskilt gillade var fönsterlösningarna. Rumshöjden är 4 meter vilket medgav höga fönster som släppte in mer dagsljus. Man använde tunna gardiner, fönsterluckor både invändigt och utvändigt för att reglera värmen och ljuset och för att stänga igen när familjen Cluett bodde i något av de andra två av sina tre hus. I bilden till vänster är de nedre invädiga luckorna stängda. I den högra bilden är luckorna ihoppackade. När de inte behövdes var de ihopvikta och inskjutna i fönstersmygen för att inte hindra det värdefulla dagsljussinsläppet


Planritning med den första utbyggnaden mot trädgården från 1836


Valvet breddades när granntomten söder om huset bebyggdes med ett lika högt stadsradhus. Följden blev minskat dagsljusinsläpp från fönstren i trappan. Med ett bredare valv mellan entréhallen och trapphallen kom det in mer dagsljus från entrépartiets sidoljus och lunettfönster


Både konstbelysning och naturligt ljus i hallen (till vänster). Bilden till höger visar de skira spetsgardinerna som silade ljuset och minskade den skarpa kontrasten mellan rummet och den solbelysta gatan utanför. Utanför filtrerades ljuset av almarna som har stått där sedan 1800-talet. De ger än idag behaglig skugga under de varma sommarmånaderna 


Ventilationsgaller i golvet av gjutjärn som släppte in uppvärmd tilluft och senare installerades radiatorer med vattenburen värme


Till höger visar vår guid hur man tände takkronan från 1850 med gasbelysning. På den tiden fanns det även en gasledning från takkronan till bordslampan nedanför

Jag har ett par timmar kvar innan tåget lämnar Albany Rensselaer tågstation och tänker traska iväg till en av de få bevarade gasklockorna i stadsmiljö från 1873. Där producerade Troy Gas Light Company gasen som lyste upp några av rummens ljuskronor på 59 Second Street. Huset var ett av de första som fick gasbelysning installerad.

 

Fortsättning på tidigare inlägg.

Ett kort bildinlägg från första dagen i Troy i Upstate New Yok med en historisk stadskärna, oväntat många kafëer och restauranger för en stad med bara ca 50 00 invånare.


Här finns riktiga trottoarer (även om de är av platsgjuten betong och flera av storformatsplattorna ligger ojämnt så att man inte kan gå fort), rikligt med träd längs gatorna, inga tomma butikslokaler, gott om bilar förstås men utanför hotellet passerar lokalbussar. Konstigt nog verkar bussarna inte gå till den närmaste stationen som ligger en bit söder om Troy. Att förenkla byten mellan färdmedel verkar inte ingå i stadens resestrategi.


Stadskärnan är fint sammanhållen av byggnader i måttlig skala och historicerande blandstilar. Som lundabo är det lätt att känna sig hemma med tanke på stadens storlek och skala. De största skillnaderna är att de äldsta byggnaderna är från 1800-talet, den regelbundna rutnätsplanen är från slutet av 1700-talet och cyklisterna lyser med sin frånvaro. Och läget vid vattnet förstås…


Här finns stora outnyttjade möjligheter med fantastiska gamla lagerbyggnader. Man längtar efter att gå längs Hudson River men Riverfront Park sträcker sig bara halvvägs till nästa bro. Efter parken är det upplag och parkeringsplatser och inhängnad tomtmark.

Fortsättning följer…


Sjunde avenyn utanför Penn Station. Detta var i princip allt jag såg av Manhattan men jag återvänder hit efter Troy

Att resa med tåg kan ge helt olika reseupplevelser. Hemma i Sverige är tåg mitt förstahandsval för inrikesresor upp till Gävle och i England fick jag nyligen möjligheten att resa på räls mellan Manchester, Calderdale, Sheffield och Birmingham.

För mig hänger valet att resa med tåg på flera saker: restiden, att tåget kommer i tid, att de går tillräckligt ofta, komforten på tåget, risker för olyckor och tillgång till eluttag för laddning av laptoppen eller mobilen. Men något jag sällan har tänkt på är hur ombordstigningen organiseras. Skandinavien har än så länge stationer som är tillgängliga för alla tills du sitter på tåget där du behöver ha en biljett. Där flödar resenärer fritt tillsammans med gatumusikanter och vänner som vill vinka av ända in på perrongerna. När jag besökte England fanns det en biljettspärr mellan centralhallen och perrongområdet – ungefär som på tunnelbanan – på de stora tågstationerna. Och här på Penn Station i New York är det som en helt annan värld. För det första har vänthallen bara sittplatser i en avskärmad del där man måste visa biljett för att komma in. Alla tåg ropas ut 10-15 min före avgång och först då meddelas vilken perrong! Innan man kommer ner på perrongen måste biljetten visas för en kontrollant som arbetar på antingen tågbolaget Amtrak eller NJ Transit. Det är helt hysteriskt i rusningstid eftersom folk står och väntar i centralhallen tills de får veta vilken perrong tåget avgår från och sedan ringlar sig köerna tvärs över centralhallen vid varje nedgång till perrongen. Man kan alltså inte i lugn och ro gå ner till perrongen och vänta tills tåget kommer. Men här finns gott om personal som är hjälpsamma när förstagångsbesökare som jag känner sig förvirrad.

Nu är jag i alla fall framme i småstaden Troy efter en 2½-timmes tågresa längs vackra Hudsonfloden och en mycket märklig upplevelse av osmidig påstigning på Penn Station i New York.

Fortsättning på föregående inlägg.


En anspråkslös tågstation med välkomnande och trafikavskärmad plats utanför. I bakgrunden syns det omtalade bostadsområdet Park Hill (1961) på krönet av kullen


De gröna urbana torgen, som till exempel Peace Gardens…


…och parkerna, till exempel Endcliff Park med rykande grillar en aprildag med 20 grader i luften…


…och Botanical Gardens med det renoverade och imponerade växthuset


Kyrkogården – mitt bland bostadshusen söder om Ecclesall Road


Med lite sol, låga vårtemperaturer och svala vindar är Winter Gardens med café och konsthall ett bra tips


Promenera och ta en ”independent” fika på Ecclesall Road…


…eller på Sharrow Vale Road. ”Independent”-verksamheter som inte tillhör de stora kedjorna marknadsförs lite här och var i Sheffield, t ex på utställningen om Sheffield i Weston Park Museum, i trycksaker eller på dekaler i skyltfönstren


Avslutar med denna fantastiska gatumålning på en brandvägg vid Eccle Rd av Phlegm. Det kan vara svårt att se men antennen och en dosa på väggen är finurligt integrerade i bildmotivet 

 

Fortsättning på föregående inlägg.


Utanför Arts Tower på universitetsområdet hittade jag den här mobila serviceenheten för cyklister med originell meny (huvudmenyns standardservice innehåller ”External tune up” och som sidorätter erbjuds bland annat ”Fit tyre” och ”Fit wire”)


Inte alltför många cykelställ utanför nybyggda universitetsbyggnader (med ännu färre cyklar eftersom det är påsklov)


Inte populärt hos alla tågbolag att man tar med cykeln på tåget. East Midlands tågbolag föreslår att man lämnar den på stationen i säkert förvar i deras cykelhub

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.


Weston Park Museum

Det sägs att staden är byggd på sju kullar som Rom men någon menar att de är fem och andra har kommit fram till åtta. Mellan kullarna rinner fem floder och i stadskärnan finns ofta en kulle i slutet av gatuvyn. De återkommande stigningarna och sluttningarna är inte alltför jobbiga om man förflyttar sig till fots men att cykla är en helt annan sak. Ändå finns de här – cyklisterna – på vikbara Brompton-cyklar eller snabba racercyklar. Just nu är det Easter Holidays så det är svårt att avgöra hur mycket studenterna cyklar.


Sheffied är utmärkt högst upp i bilden och västerut ligger nationalparken Peak District

Vilken trivsam och omväxlande stad! Jag har en ny favoritstad på tio-i-topp listan. Närheten till den fantastiska nationalparken Peak District bidrar förstås till en hög placering på listan. Sheffield är dessutom en traditionellt Labourstyrd stad, samhällsengagerad och som gärna lyfter fram sitt fria (”independent”) utbud av t ex caféer och butiker som inte tillhör någon global eller nationell kedja. Det märks redan första dagen på den historiska utställningen om Sheffield på Weston Park Museum. Utställningen tar till exempel upp sheffieldbornas protester mot apartheid på 80-talet. Till och med instruktörerna på passen i det universitetsägda Goodwin avstår från träningskläder med logotyper för närsynta över bröstet eller byxbenen (i motsats till instruktörerna på Gerdahallen i Lund). Eller så övertolkar jag. Jag är ju bara en två-veckors-besökare som gått på Unity Yoga i en liten studio på Carver Street, gruppass på Goodwin vid Westley Park, suttit på stadsbiblioteket och skrivit, vandrat med den lokala vandringsklubben, suttit på en landsortspub, gått stadsturer på egen hand och med guide, handlat på Sainsbury’s eftersom de säljer Oatly och fikat i Wintergarden och på Sharrow Vale Road.

Den sida av Sheffield som jag har mött är otroligt vänlig. Ingen storstadshets. Ungefär som Göteborg. Det är väldigt trevligt att bli kallad ”love” (eller ”luv” som yorkshireborna säger). Jag är däremot förvånad över aggressiva bilister somt kastar sig över tutan när man korsar gator utan ljusreglering (och är lite ouppmärksam för att det är så svårt att vänja sig vid vänstertrafik). Nu är jag mer uppmärksam men märker att fotgängare inte är prioriterade av varken bilister eller trafiksignaler: det tar lång tid innan det blir grön gubbe och när det äntligen blir grönt hinner man precis över innan det slår över. För den som inte orkar vänta på ljussignalerna finns det ofta generösa refuger och gatorna är inte särskilt breda trots att här bor över en halvmiljon invånare. Och här finns spårvagn. Marcus Newton som guidade mig en förmiddag tyckte att jag skulle ta spårvagnsturen till Meadowhall för att se mer av staden. Ändhållplatsen undviker jag helst eftersom det är ett stort externt köpcentrum som visserligen nås av kollektivtrafik (kallas av en del för ”MeadowHell”).


Interiör i Weston Park Museum med härligt takljus


Wintergarden


Millenium Gallery speglar sig i Winter Garden

Gathuset längst till höger är det äldsta huset som är intakt (1700-tal) i Sheffield enligt guiden Marcus J Newton (katedralen har vissa delar från 1400-talet)


Så här sotiga var husen i 1800-talets Sheffield. De putsade fönsteromfattningarna av ljus sandsten har inte tvättats och är därför svarta av sot


Bostadshus från 1877 (vilket framgår av stupröret vid takfoten)

Fortsättning följer…

 

Fortsättning på föregående inlägg.

Som besökare i Sheffield måste man ha sett Peak District – Englands första nationalpark. En tredjedel av stadens yta ligger i nationalparken. Ett bra tips för ensamvandraren är att kontakta en av vandringsklubbarna. Jag tog kontakt med 40+ gruppen – ett supertrevligt inkluderande gäng med vana vandrare som trots det hade behagligt tempo (”It is not endurance” som en av deltagarna uttryckte det när jag kommenterade det lugna tempot). Vi fick makalöst väder med 20 grader, full sol och lite dis vid horisonten för att ge upplevelsen lite extra magi. Detta är ju litterära trakter där Jane Eyre av Charlotte Brontë utspelades och inspelningsplatsen för flera scener i Stolthet och fördom med Keira Knightley.

Här är bilder från rundan: Cutthroat Bridge – Stanage edge – Bamford – Ladybower Reservoir – Cutthroat Bridge, 19 km och 730 m stigning (12 miles, ascent 2400 ft)


14 lyckliga vandrare i Peak District i England


Gritstone


Tittar tillbaka mot Stanage Edge


Oväntat torr terräng tack vare en solig vecka (jämfört med leran i Calderdale)


Vandringsklubben har flera ledare (dagens vandring kompnerades och leddes av Julian Tatham)


Såg av en slump Morris-dans, en typ av engelsk folkdans, i Bamford


En fin tur med varierad natur (och byggda kulturmiljöer)


Ladybower Reservoir

Vansinnesdådet i Stockholm dagen före vandringen kom naturligtvis på tal. Bara en vecka tidigare i Calderdale hade jag sagt till Isabelle från Paris att Sverige hittills varit skonat från allvarligare terrordåd. Lastbilsdådet har bevakats varje nyhetstimme på BBC sedan det hände fredagen den 7 april.