arkiv

ljus

Detta var det närmaste jag kom säkerhetskontrollen med kameran. Bakom säkerhetsspärrarna synd den ljusa avgångshallen med direkt förbindelse till tågperrongen

Här kommer fler bilder på ljusmiljön i Gardermoen en vecka senare i mitten av november vid 14-tiden. Tre huvudstäder befinner sig på 60:e breddgraden – Oslo, Stockholm och Helsingfors. Vid den här tiden på året går solen ner vid ca 15.45 och dagens längd är ungefär 7½ timmar.

Lokal belysning över bord med sittplatser är alltid en utmaning i stora rum – här med en kombination av vitlackerad pendel och hållare

Uppåtriktat ljus från en armatur monterad på betongpelaren, nedåtriktat fokuserat ljus från spotlights mellan limträbalkarna och diffuserat dagsljus

Fler exempel på lokal belysning: i förgrunden syns marmorskivan i barhöjd med fastmonterade opaliserade glasglober…

…och små mässingsarmaturer hängande över borden. Bakom det vita båset skimrar en konstinstallation upphängd i taket

När skymningen kom väntade jag med spänning på om solskydden skulle hissas upp för att bjuda resenärerna på en lång solnedgång

Magnifik utsikt mot himlen och bergen. I bilden till höger ser man hur mycket smuts på fönsterglas minskar genomsiktligheten. Effekten kan vara upp till 10% lägre ljustransmittans

 

Säkerhetskontrollen är till vänster utanför bilden

”Hva gjør du?” sa hon med barsk ton.
”Jag tar ett foto…” svarade jag överraskat.
”Det får du ikke. Ikke i sikkerhetskontrollen!” förklarade hon samtidigt som jag höll upp fotot.
”Den må du fjærne. Har du tatt noen andre?”
”Bara den här” sa jag oskyldigt och visade det magnifika undertaket med indirekt belysning och diffuserat dagsljus från takfönstren i Gardermoens terminalhall. Hon sade att den kunde jag behålla och jag pustade ut. Jag var livrädd att förlora bilddokumentationen från flygterminalen. Byggnaden ritades av bla Niels Torp och var klar 1998 – den mest välgestaltade, trivsamma och behagligt ljussatta terminalbyggnad jag någonsin besökt.

Det elegant diffuserade dagsljuset från takfönstren

Det vita taket i hallen är belyst nerifrån med starka uppåtriktade strålkastare som är monterade precis nedanför balkongräcket i bakgrunden. Ljusarmaturen är svart och därmed avsiktligt svår att upptäcka. Taket över balkongen har istället nerpendlade takarmaturer som ger både direkt och indirekt ljus (synliga framför fönstren). I förgrunden finns dessutom arbetsbelysning för fikande cafégäster som läser vid bordet – tre användbara belysningsstrategier i samma bild

I säkerhetskontrollen på Landvetter var det däremot inga problem. Anledning till att jag fastnade för deras takbelysning var deras tilläggslösning som jag gissar satts upp för inte så länge sedan. Lösningen illustrera på ett pedagogiskt sätt det stora problemet med direkt skarpt och fokuserat ljus monterat i undertak som är så vanligt i publika lokaler och i kontorsbyggnader (det närmaste man kommer i hemmiljöer är infällda halogenspotlights som blev trendiga i heminteriörer på 90-talet men som oftast bländar särskilt när man sitter eller ligger i soffan). Man kan fundera på vilka ljuslösningar som är behagliga och var det är trivsamt att sitta, behöver man t ex bära en skärmkeps för att slippa obehagsbländning uppifrån?

Säkerhetskontrollen på Landvetter med avskärmade spotlights

Här på Kastrup är en annan lösning på takbelysningen i stora rum. De lysande cirkulära armaturerna har en större yta och bländar därför inte lika mycket som små spotlights med synliga ljuskällor. Men kontrasten mellan ljusa och mörka partier i taket är fortfarande stor

Kärt återseende med Waren vid Müritssjön – Tysklands största insjö

Efter att ha tillbringat mellan åtta och tio timmar om dagen utomhus i behaglig sommartemperatur (23–32 grader) under tio dagar blev hemkomsten till ett nästan höstlikt Lund en smärre chock på flera sätt: benen var inställda på att gå i snitt tre mil om dagen, ögonen ville bada i uppiggande dagsljus och lungorna längtade efter lantluft. Efter att ha vilat upp oss två dagar vid slutmålet – ett välutrustat hotell i Mitte i Berlin – var det dags att ta fultransport hem till Lund från Tegel. Men både maken (den löpande författaren Dekius Lack), som sprungit sträckan, och jag kände oss lika pigga som vid starten i Waren.

Bästa följeslagaren – en bra papperskarta med alla vandrings- och cykelvänliga leder

Förra året tog vi första sträckan från Lund till Waren och i år avslutade vi vår Berlinfärd. Större delen följde den markerade Fernradweg Berlin-Kopenhagen som emellanåt sammanföll med andra märkta leder som t ex Havel-Radweg, och vandringsleder i fyra olika kulörer. Denna resa passar med andra ord vandrare, löpare och cyklister som gillar låglandsnatur och landsbygd med omväxlande skog, vatten och öppna landskap. Orterna längs sträckan är mestadels småsamhällen men några har en befolkning på mellan ca 15 000 och 40 000 inv (Waren, Zehdenick, Oranienburg, Hennigsdorf). Men resan toppas med miljonstaden Berlin (ca 3,5 milj) som var slutmålet.

Man når Mitte norrifrån längs kanalsystemen

I kommande blogginlägg lägger jag ut några snapshots med lite bildtext för att locka fler att besöka forna Östtyskland. Här finns ett natur- och kulturlandskap som har stora likheter med Österlen och därför kan borta ändå kännas som hemma. För att sammanfatta allt redan nu kommer här snabbläst resekaraktäristik i bekvämt listformat.

  • Ofattbart: Att ta sig in västerifrån till Berlins centrala delar längs vatten och genom grönska utan att korsa särskilt många stora vägar.
  • Slående: alla båthamnar! Fast man befinner sig i inlandet (beror på att det finns rikligt med farbara vattenleder och stora sammanhängande sjösystem). Jorden är dessutom så sandig att man tror att man går längs kusten.
  • Ljudminne: krasande ekollon och hackspettar.
  • Rörelseminne: vibrationerna i sängen från nattågen i Furstenberg Havel.
  • Foder: medhavda ägg, äpple och örtte i liten termos från hotellfrukosten + jordnötter och torkade fikon.
  • Överraskning 1: inga mygg i våtmarkerna i skogen förrän fjärde vandringsdagen, men getingsommar även i Tyskland.
  • Överraskning 2: att få se det modernistiska bostadsområdet Großsiedlung Siemensstadt i Berlin (1929–31) som finns med på UNESCOs världsarvlista.
  • Överraskning 3: att 3,5 mil till fots under ett par dagar i sträck kan vara så jobbigt.
  • Besvikelse: såg varken bäver eller utter längs floden Havel.

Några punkter som kan påverka genomförandet:

  • Underlättar: Papperskarta med fast skala, åtminstone 1:50 000 med Googles offline-kartor som backup, tio timmars sammanhängande sömn och något att döda getingar med.
  • Försvårar: 1 gin o tonic + 1 glas rött + tropisk natt i ett hotellrum på vinden utan aktiv kylning.

Museum van Loon med huvudentrén mot kanalen i norr (vy från Google Maps)

Museum Willet-Holthuysen med huvudentrén från söder mot den första kanalen utanför den inre stadskärnan

Det är första gången jag läser om ett hemmuseum som erbjuder specialvisningar för besökare som har nedsatt syn eller är blinda. Det finns möjlighet för deltagarna att hålla och känna på vissa utvalda föremål. Jag hade gärna velat vara med på en sådan visning men fick nöja mig med att gå runt på egen hand i museet van Loon på Keizersgracht vid en av kanalerna i centrala Amsterdam.

Museum van Loon (1672) ligger bara en kanalring ifrån Museum Willet-Holthuysen (1690) som jag besökte förra året och båda byggdes under guldåldern på 1600-talet. Museum van Loon beboddes av familjen van Loon från 1884.Museet van Loon har trädgården i söder till skillnad från Willet-Holthuysen. Men båda husens fasad mot gatan har ungefär samma proportioner. Fasadkompositionen är symmetrisk i båda fallen med entrén i mitten, höga skjutfönster och fem fönsteraxlar. Båda husen har källare plus med tre våningar.

Det finns skillnader mellan van Loon-museet och Willet-Holthuysen och några belysningsdetaljer som kan vara intressanta att nämna. Den återskapade 1600-tals trädgården avslutas i söder av ett stiligt vagnhus, den tidens garaget med häststall och uppställningsplats för droskorna. I huvudbyggnadens entréhall hänger en taklykta från 1880-talet som är täckt av glas för att ljusen inte skulle släckas av draget när man öppnade entrédörren. I den röda salongen finns en ljuskrona från 1700-talet med ametist och droppar av bergskristall. De signalerar inte bara rikedom utan förstärker ljuset från de levande ljusen i kronan. Det var ett sätt att få ut mer av en ljuskälla med hjälp av spegellika reflektioner.

Till vänster syns det ljusa verandarummet mot trädgården. Till höger: den röda salongen med ljuskrona från 1700-talet

Amsterdams skatter är många och de är inte bara konserverade i museer utan hela centrala staden är en historisk lämning som på 1600-talet påverkade så många andra städers byggnadssätt och infrastruktur,  t ex gatubelysningen som installerades redan på slutet av 1600-talet. (Lund fick gatubelsyning först på 1860-talet.) Läs mer här.

Dansföreställning med Ms Chrada Sheoratan och hennes dansgrupp, Natya Sudha

Mycket händer den 21 juni: mina båda systrar fyller år, sommarsolståndet infaller antingen 20 eller 21 juni, sedan 2010 byter vi planfiltren i ventilationsvärmeväxlaren  (vilket sker fyra gånger per år vid varje solstånd och dagjämning) och sedan 2015 firas den Internationella Yogadagen instiftad av FN. Trots att jag är en regelbunden yogautövare var den okänd för mig tills jag snubblade in på ett heldagsfirande på Museumplein i Amsterdam. Dagen inleddes såklart med gruppyoga och avlutades med fusion och skönsång. Det finns alltså ytterligare ett skäl att lägga dagen på minnet och framöver hålla utkik efter trevliga yoga-events utomhus var man än befinner sig i världen.

Soul Shanti konsert med Dr. L. Subramanian (mästare på violin) & Kavita Krishnamurthy (Bollywood sångerska)

Nu kan jag lägga ännu ett hemmuseum till samlingen, nämligen gatuhuset nr 41 på Friar Gate som ritades av arkitekten Joseph Pickford åt honom och hans familj. Huset stod klart 1770 och flera delar av huset visar hur det såg ut på 1810-talet och andra på 1830-talet. Källaren visar skyddsrummet från 1940-talet. Pickford både bodde i sitt egenritade hus och tog emot kunder. Som bostadsarkitekt förstår jag poängen att bo och verka i ett egenritat bostadshus eftersom jag har ordnat min verksamhet på samma sätt. Medan Pickfords hus var ett påkostat hus med plats för tjänstefolk på vinden är huset på Skördevägen 20 i Lund motsatsen – enkelt, i ett plan och demokratiskt (för alla i hushållet), dvs planerat för gemensamt umgänge i ett centralt placerat rum. I Pickwords och andra jämförbara hus från den tiden hade flera olika rum för herrskapsfolkets umgänge – ”morning room” (eller ”parlour”) för familjen, ”dining room” och ett ”drawing room”. Det senare användes både dagtid och kvällstid för att ta emot gäster. Anledningen till att det heter ”drawing room” är för att rummet innan man gick in och åt middag i matsalen och efter middagen drog sig kvinnorna tillbaka, en återkommande scen i många filmer (”(with)drew to the drawing room”). På 1700-talet placerades möblerna längs med väggarna och det kunde vara tomt i mitten men på 1800-talet möblerade men mer informellt med grupper av möbler.

Det är ett bra hemmuseum med tanke på at det är gratis och drivs som en stiftelse (Derby Museums Trust), endast ca 40 min med tåg från Birmingham. Förr samlade jag delar till servisserien ”Ruska” producerad av Arabia på 70-talet. Nu är det hemmuseer från 1600-talet och framåt.

Huvudentrén från gatan leder in till den välupplysta entréhallen med havmånefönster och sidofönster. ”The drawing room” till höger med stängda fönsterluckor och gardiner av ulltyg.

”The dining room” med utsikt mot gatan.

Sovrummet med tunga draperier runt sängen för att slippa drag på natten. Sovrummen var sällan uppvärmda.

Huset fick badrum först på 1800-talet. Till vänster och i mitten är samma badrum från början av 1900-talet: krämvita oljefärg på väggarna, mörkgrönt kakel, linoleum på golvet och ett emaljerat gjutjärnsbadkar med galvad duschsil. Toacisternen var normalt av ek eller mahogny. Vid den här tiden hade enbart de välbeställda sådana här fina badrum. Flertalet hushåll fick istället nöja sig med utedass på gården och ett badkar av plåt framför eldstaden. Bilden längs till höger från 1930-talet med nytt sanitetsporslin och moderiktiga rosa väggar. 

Anläggningen har till och med en 50-meters bassäng för tävlingar och motionssimning. Byggnaden invigdes i maj 2017

Som kontrast till konferensanläggningen och mässområdet NEC i Birmingham som jag skrev om i förra inlägget vill jag tipsa om Birminghams parker och storsatsningar på universitetsområdet med bland annat en ny träningsanläggning. Högst upp finns en lyxig sal för yogapassen. Den är luftig med hög takhöjd så att man kan hälsa solen bland trädkronorna. Nästa år tänker jag besöka det nybyggda biblioteket på universitetsområdet och det relativt nya stadsbiblioteket i centrum. Det senare fick tyvärr akutstänga 21 april för att åtgärda skador i glastaket i atriet mitt under min vistelse i Birmingham.