Fortsättning på föregående inlägg.

När den hopplösa ljusarmaturen Volume åkte ut för andra gången var det dags för en ersättare. Alla turerna kring Volume finns utförligt beskrivna i tidigare inlägg som visar att fiffig och nytänkande design aldrig räcker när de tekniska komponenterna inte håller måttet.

När Volume försvann från fönsterbrädan insåg jag att den trots sitt lilla format ändå skymde en märkbar del av dagsljus och utblick. Det är alltid en bra övning att plocka bort lite saker i fönsteröppningen. Då ser man mer av allt utanför och rummet upplevs direkt som ljusare. Så när det var dags att välja en ny ljusarmatur till fönsterbrädan ändrade jag mina kriterier: ingen dimmerfunktion och gärna en ”osynlig” armatur med mindre ”kropp” som varken blockerar för mycket av det infallande värdefulla dagsljuset eller hindrar utblicken mot trädgården.

På plats finns nu en Karl Johan designad av Signe Hytte, som finns i två tilltalande varianter – en med mjölkat glas och fot av trä och den andra med lätt rökfärgat glas och fot i svart sten. Valet föll på den senare för att ett nästan klart glas släpper in mer dagsljus utifrån under dagen. Det är dessutom viktigt att välja rätt typ av ljuskälla. En transparent glaskupa gör sig bäst med en klar ljuskälla (LED filament, 2W, 400 lumen, 2700 K). Men när armaturen är tänd på kvällen behövs ett kompletterande lager som sprider ljuset och avbländar ljuskällan – en uppgift för den ljusa glesvävda linnegardinen.

Ljuskaraktären blir helt annorlunda jämfört med den tidigare armaturen Volume med mjölkvitt akrylglas. Nu glittrar det i stället i fönstret tack vare ljusreflexerna. Samtidigt bidrar gardinen till att ljuset sprids över en större yta som kan lysa upp rummet. En ljusarmatur kan behöva hjälp av sin omgivning. Nu ser jag fram emot ett stadigt skimmer utan flimmer när kvällarna blir mörkare efter höstdagjämningen som infaller om en vecka.