Detta inlägg kopplar till en serie tidigare inlägg om samma ämne – svårigheten att välja rätt ljuskälla och armatur för att skapa den önskade belysningen. Det är svårt för många, även för mig trots fyra års heltidsstudier som doktorand i ämnet ljus, mörker och hälsa.

Ljusdesignern Hervé Descottes menar att det finns det finns sex belysningsprinciper att ta hänsyn till när man ljussätter: 1) belysningsstyrkan (eller illuminans som det heter på fackspråk), 2) ljustäthet (luminans på fackspråk som beskriver mängden ljus som når ögat i en viss riktning, dvs hur en yta reflekterar mer eller mindre ljus), 3) färgåtergivning och färgtemperatur (t ex om hudfärgen ser naturlig ut eller färgen på föremål medan temperaturen anger om ljusfärgen är varm eller kall), 4) höjden (dvs hur högt upp en ljuskälla är placerad), 5) närhet mellan ljuskällor (dvs hur nära de är placerade), och 6) riktning och spridning (t ex om ljuset är fokuserat som en spotlight eller  om ljuset sprids i alla riktningar som i en mjölkad ljusglob).

Det är bra och användbara principer. Men sedan LED-lampans intåg i hemmet behöver konsumenter dessutom ta hänsyn till nyansen på ljusfärgen. En glödtråd som brinner, t ex i de utfasade glödlamporna och halogenlamporna, har exakt samma ljusfärg vid en viss temperatur. Vid t ex 2 700 Kelvingrader ger en glödtråd exakt samma varmgula sken. Men en lysdiodiodlampa (LED) kan ha olika nyanser även om det står 2 700 K på förpackningen. Ljusfärgen kan t ex dra mot rött eller gulgrönt. Till skillnad från glödande tråd är det inte lätt att åstadkomma exakt ljusfärg med halvledare och lyspulver som får LED-lampor att lysa med ett varmt sken. Därför behöver man se ljuskällorna lysa före köp. Jag köper helst lampor från samma tillverkare vid samma tillfälle om det är en grupp lampor i samma rum som ska bytas eller som regleras av samma strömbrytare.

I mitt eget ”levande hemlaboratorium” har jag testat att blanda olika ljusfärger. Det första försöket var en katastrof men det andra blev riktigt bra. Första gången testade jag att ersätta varma ljuskällor (2 700K) med kallare (drygt 3 000 K) i takmonterade ljusglober i entréhallen. Men det var en märklig känsla att gå från ett varmt allmänljus till ett kallt. Hallens ljus var dessutom synligt från andra rum.

Kallt ljus (4 000 K) i takarmaturerna som allmänljus i köket och varmt ljus (2 700 K) som arbetsbelysning

Andra tillfället var i våras. När det var dags att beställa två nya ljuskällor till tre nerpendlade takarmaturer över matbord och bardisk trodde jag att jag hade beställt sedvanliga 2 700 K i en webbutik med oklar teknisk specifikation. Men i paketet låg istället tre LED-lampor med superkallt ljus – 4 000 K som är vanligt i Japan. Vad göra? Antingen skicka tillbaka och betala dyr frakt jämfört med varuvärdet eller hitta en annan plats för det kallare ljuset. Nu sitter de i Ifö-armaturerna i köket nära fönstret och i takplafonden. De styrs dessutom av samma strömbrytare. Här fungerar det utmärkt och det kan hänga ihop med placeringen nära fönstret. Ljusfärgen 4 000 K motsvarar nämligen färgen på dagsljuset som kommer in genom köksfönstret på förmiddagen. Ögonen är redan vana vid att se blandningen av vitt dagsljus och varmt elektriskt ljus samtidigt. Förväntningar kan ju också påverka upplevelsen av en ljusmiljö. Nu har köket blivit en ljusbox för att boosta humör och stimulera den inre kroppsklockan på morgonen. Och på kvällen använder vi de belysningen över arbetsbänken och barbordet som har varma ljuskällor.