I år slarvade jag med att skriva ner namnet på fröpåsarna. Plantorna på bänken i växthuset bär rikligt med stora chilifrukter men de flesta tillhör förmodligen paprikagruppen – de är söta, stora, hängande men med noll hetta. Inga scovillegrader att tala om! Botaniska trädgårdens innehållsrika skrift ”Chili – liten men stark” förklarar måttet på hetta:

”Rent capsaicin har ett värde på cirka 15.000.000 scovillegrader. Paprika, som är söt, har ett värde på 0–100 scovillegrader. Milda sorter av chili har ett värde på cirka 1000 scovillegrader, medan de riktigt heta sorterna har ett värde på cirka 300.000.”

Ett par krukor innehåller den andra gruppen av chili eller spanskpeppar (Capsicum allum) – körsbärsgruppen som påminner om paprikagruppen men de växer upprätt och sällan hängande. De har viss styrka men inte tillräckligt i förhållande till arbetsinsatsen. Jag behöver sorter med medelstyrka så att de torkade frukterna varar till nästa skörd. Det behövs ju fler frukter om styrkan är svag.

Majestäten bland chiliplantorna står på golvet i växthuset. Den är räddaren i nöden och den enda sorten med sparad etikett – Chenzo (Capsicum annum L), ”en riktigt stark smaksättare”.

Notera att frukten först är helt svart för att sedan skifta till grön och slutligen röd

(Inlägget skulle egentligen handla om Karlskrona men den egenodlade chilin kom emellan eftersom jag sedan en vecka äntligen börjat skörda. Men jag återkommer till den vackra världsarvsstaden Karlskrona i ett senare inlägg.)