Fortsättning på föregående inlägg.

Ett nytt framträdande inslag i Vallastaden är fälleshusen, dvs gemensamhetslokal med övernattningsrum och pentry, som var ett krav i alla kvarter. Flera är byggda som växthus vilket säkert är en tillgång när det blåser på slätten. Men de behöver kompletteras med någon form av skuggväv för att undvika olidligt höga innetemperaturer soliga sommardagar.

Insidan av fälleshuset/växthuset

Alla projekt har alltid något som kunde blivit bättre. Jag saknar de halvoffentliga uppehållsytorna på gårdarna. Bostadsgården i ett av studentkvarteren består till största delen cykelparkering och gångytor. Okidokis ansvariga arkitekt förklarade att det framför allt är gatorna som ska fungera som ett vardagsrum för de boende. Cyklarna till övriga bostäder förvaras inomhus i cykelförråd eller under skärmtak. Jag förstår värdet av att ha cykelparkering under tak men vill också kunna slippa öppna besvärliga dörrar för att förvara cykeln.

Gården till några av studentbostäderna där cyklar tar plats

En fördel med mässor med högt ställda krav är att deltagande byggherrar anstränger sig lite extra och testar nya lösningar. Vallastaden kommer att expandera under den närmaste framtiden. Men hur säkerställer man genomförandet av samma originella designkoncept? Jag tänker på den senare utbyggnaden av Västra Hamnen som saknar många av de utemiljö- och gestaltningskvaliteter som utmärkte Bo01. Arkitektkontoret Okidoki var med från tävling till genomförande av Vallastadens expoområde vilket säkert var en av framgångsfaktorerna. Det krävs någon form av kontinuitet i alla lyckosamma projekt – någon som bevakar arbetet med att omsätta visionen till verklighet. På Bo01 i Malmö fanns till exempel en stark mässarkitekt. I dagsläget är Okidoki inte upphandlade för det fortsatta arbetet med de kommande planerna. Andra framgångsfaktorer är politisk enighet och uppbackning. Projekt med ett starkt helhetsgrepp har dessutom oftast bara ett fåtal markägare.

För att avsluta där jag började i september: Är Vallastaden är ett område som man vill besöka igen? Vallastaden kan räkna med mig – jag kommer att återvända nästa gång jag är i Linköping. Då får jag se helt färdigställda gårdar, mer grönska och ett vardagsliv i Vallastaden utan stängsel med gröna presenningar. Om tid och väder tillåter går jag hela vägen från centrum (knappt 4 km) eller så blir det samma kulturhistoriska kombo som senast: Buss 13 från Stora Torg till friluftsmuseet Gamla Linköping – Vallaskogens naturreservat – Vallastaden – med ett träningspass på Campushallen som tillägg.

Fortsättning på föregående inlägg.


Radhus till vänster av finkorrugerad silvrig plåt för generationsboende av Sandellsandberg arkitekter och Designradhuset byggt som passivhus till höger av Kjellgren Kaminsky

Splittrat eller komplext, brokigt eller varierat, svårorientrat eller överraskande, rörigt eller rikt på intryck, disharmoni eller mosaik. Det enda som i princip reglerades i detaljplanen för Vallastaden var antal våningar, storleken på lotterna och att det skulle finnas gårdar och uteplatser. Inga materialbegränsningar, takvinklar eller byggnadshöjder. För att motverka likriktning fick samma arkitektkontor bar utforma tre av fastigheterna i samma kvarter och de fick inte gränsa till varandra.


Sandellsandberg arkitekter har använt glasblock som fasadmaterial

Med sådan okonventionell mångfald i form och färg, sett ur ett svenskt perspektiv, är det förvånansvärt hur alla byggnader ändå fungerar tillsammans. Kanske för att de flesta arkitekter i västvärlden läser samma designmagasin och påverkas av samma stiltrender.  En annan anledning är möjligtvis materialtillverkarnas begränsade urval av färger. Det mest kulturellt avvikande när det gäller formspråk och färgsättning var radhusen med inspiration från byggherrens hemland Albanien (några av radhusens formspråk i European Village på Bo01 avvek på liknande sätt).


Radhusen längst till vänster med pastellfärger signalerar andra influenser

Hur avgör man om en miljö är trivsam och tilltalande? Utfallet kommer självklart att variera beroende på flera faktorer och mellan individer. Bor man i stadsdelen eller är man bara besökare? Har man verksamhet i området? Turist, student eller mässbesökare? Har man varit där en gång eller flera? Hur var sinnesstämning och väder vid besöket? Vid vilken årstid?

Det finns flera olika mått och verktyg för att utvärdera miljöer efter att de är byggda. Vissa frågeinstrument (dvs enkäter framtagna av forskare som testats i flera situationer och av stora grupper människor) ställer frågor om upplevelsen och de arkitektoniska kvaliteterna medan andra är mer omfattande och inkluderar sociala, funktionella aspekter (t ex serviceutbud och tranporter), underhåll, luft- och ljudkvalitet och känslan av att höra hemma i grannskapet. Arkitektoniska egenskaper kan vara i vilken grad området är trivsamt, komplext, uppvisar en helhet, är rumsligt och originellt. Men även andra egenskaper bedöms såsom social status och affektion.


Cykelförvaring på höjden som inte är ovanlig i t ex Amsterdam 

Den övergripande frågan man borde ställa sig vid planering och utvärdering av stadsdelar är: Vilka möjligheter finns här för att få mig att blomstra som människa – utan att minska möjligheterna för andra människor att utvecklas? Utgångspunkten kan t ex vara förmågemodellen som menar att samhällets uppgift är att skapa möjligheter för varje individ att blomstra inom olika områden eller livsdomäner som t ex, mental och fysisk hälsa, kunskap och intellektuell utveckling, arbete, omsorg, sociala relationer, rekreation, boende, livsmiljö, förflyttning, trygghet, icke-diskriminering och respekt för mångfald, politiskt deltagande (modellen formulerades av Amartya Sen och Martha Nussbaum och har utvecklats vidare av andra som t ex Ingrid Robeyns).


Det första bostadshuset som färdigställdes i Vallastaden (House for Mother av arkitekterna Förstberg Lind). Jag fick aldrig chans att se det inifrån eftersom det bara var öppet första expoveckan. Var nyfiken på ljuset eftersom huset bra har fönster på gavlarna

En bra introduktion till hur den byggda miljön påverkar oss är Sarah Williams Goldhagen ”Welcome to your world. How the built environment shapes our lives” (2017). Med utgångspunkt från kognitionsforskning och miljöpsykologiska studier redogör hon för hur vår upplevelse är grundad i våra kroppar, den sociala miljön och den fysiska omgivningen. Alla faktorer samverkar och avgör om en miljö är rik på positiva upplevelser eller inte. Den är populärt skriven och hennes exempel från olika delar av världen gör resonemangen begripliga för både lekmän och designskolade läsare.

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.


Bäckparken, som tidigare var ett rakt dike, är ett värdefullt stråk som underlättar orienteringen i området

Som jag antydde i inledningen i förra inlägget varierar omdömet bland branschfolk som har besökt boexpot Vallastaden. Personligen blev jag glatt överraskad och de positiva planmässiga och arkitektoniska kvaliteterna har Vallastaden gemensamt med till exempel:

1) Bo01 – bomässan med temat den hållbara framtidsstaden i Malmö, 2001.

2) Stadsdelarna Loretto-Quartier och Französisches Viertel i Tubingen och stadsdelen Vauban i Freiburg – hållbara stadsdelar i nedlagda kasernområden som planerades på 90-talet med ett stort inslag av byggemenskaper, dvs när de boende är självbyggare och gemensamt utvecklar sitt flerbostadshus.

Jag besökte bomässan i Malmö fem gånger under sommaren 2001 innan mässbolaget gick i konkurs och har vistats där regelbundet efteråt. De tyska exemplen besökte jag 2006 på en studieresa med ekoarkitekten Varis Bokalders som reseguide.


Träbyggnadsprojektet till höger är ett exempel på ”byggande arkitekt” som jag tyvärr inte fick chans att se invändigt pga högt beökstryck (Omniplan & Urban Properties)

Den organiska oregelbundna gatustrukturen med brutna siktlinjer kännetecknar både Vallastaden och Bo01. Samma gatunät som finns i de medeltida städerna där man som besökare kan ha lite svårt att hitta men där överraskningarna är desto fler. Ett annat utmärkande drag är tätheten, variationen och småskaligheten i fastighetsindelningen. Allt detta ingick i Okidokis vision i tävlingsförslaget. Vill man tala om måluppfyllelse har projektet lyckats. Tätheten mätt som exploateringstal, dvs förhållandet mellan den bebyggda ytan (bruttoarean) och markytan, är 1,26 (inklusive kvartersmark, gator och Broparken i området) och 2,1 inom det egna kvarteret. Enligt några kunniga och företagssamma studenter som läser fysisk planering i Karlskrona kan ett kvarter i Venedig ha en täthet på 1,8 och ett kvarter i New York har 11 som jämförelse.


Bättre källsorteringsanvisningar än så här kan det inte bli och återvinningsrummet har dessutom dagsljus. Istället för skyltar visas exempel på avfallsfraktionerna som ska ner i hålen

Området är mer konsekvent bilfritt än Bo01 och har därför trafikmässigt större likheter med exemplen i Tyskland (omvandlingsområdena i Freiburg och Tubingen). Parkeringshuset ligger i utkanten och dit går även boende för att sortera förpackningsmaterial. Angöring och handikapparkering är förstås möjlig inne i området. (Även utställningsexpon måste uppfylla Boverkets byggregler.) Likt Bo01 finns här ett sopsugsystem men enbart för brännbart restavfall och matavfall. Om sopbilar håller sig utanför området kan gatorna bli smalare. Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme är 2,2 meter i diameter med flera nedstigningspunkter inne i området. Det är alltså lätt att inspektera och underhålla allt som ligger nere i kulverten utan att förstöra den påkostade markbeläggningen i olika mönster. Om brunnslocket lyfts av får man lätt ner en 3-meters ledning vid byte. Om kammarens tak lyfts av får man ner en 12-meteres ledning.


Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme

Till skillnad från Bo01 fanns inga krav på en grönytefaktor, dvs ett minimikrav på andelen grönska i förhållande till tomtyta i form av gräs, planteringar, gröna tak eller grönska på väggar med olika viktning. I Vallastaden finns träd på gatorna, grönska i Bäckparken som tidigare var ett rakt dike, odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. Okidokis ansvariga arkitekt kommenterade själv att det borde funnits en landskapsarkitekt i kontorets Vallastadsteam.


Odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. I bakgrunden syns Vallaskogens naturreservat

En annan skillnad jämfört med Bo01 var tilldelningen av kommunal mark. Jag minns tydligt hur mässarkitekten på Bo01 underströk vikten av att anlita ryktbara och prisbelönta arkitektkontor för att säkerställa hög arkitektonisk kvalitet. (I flera projekt visade sig senare att det tyvärr fanns tekniska och designmässiga brister som fick åtgärdas i efterhand.) I Vallastaden har man haft ett fast pris på tomtmarken och tilldelat mark till de byggherrar som fick flest poäng enligt det fastställda kvalitetsprogrammet med 19 punkter. Här är några exempel:

– I flerbostadshus ska det finnas minst två lägenhetsstorlekar.
– Uthyrningsbar del som gynnar kvarboende.
– Träbyggnadsteknik.
– Passivhus eller plusenergihus.
– Växthus på taket.
– Byggande arkitekt (arkitekten både ritar och utvecklar projektet som byggaktör).
– Verksamhetslokaler.

I Vallastaden fick dessutom oerfarna arkitektkontor en chans att bidra till bebyggelsen genom ett wildcard-system.

Fortsättning följer…

– Det är bara att gratulera Okidoki och Linköping till ett unikt och spännande projekt. Eller vad tycker du om Vallastaden? Det var min öppningsreplik till en planarkitekt på boexpot i Vallastaden som avslutades i helgen.
– Stadsplanemässigt är det en katastrof även om det finns en del fina byggnader. Kommunen skulle ha styrt mer, svarade planarkitekten.
– Men om du jämför med Bo01? undrade jag eftersom det finns flera likheter med bomässan i Malmö.
– Till Bo01 vill man återvända men det tror jag inte att man gör här, svarade han.

Efteråt funderar jag vidare på om jag själv som besökare skulle vilja återvända men även på vad som gör den nya stadsdelen attraktiv för linköpingsbor förutom småskaligheten och den befriande mångfalden i byggnadshöjder, material och formspråk. Vallastaden har trots allt byggts i ett C-läge enligt Linköpingsexpos vd Simon Helmér. Vilka är då de uppenbara attraktionerna i närområdet? Här finns Campushallen för alla som gärna tränar inomhus, odlingslotter i den nyanlagda parken där hälften är tillgängliga för Vallastadens invånare, Vallaskogens naturreservat för rekreation och återhämtning och inte minst universitetet. Numera finns här dessutom 1000 nya bostäder på 8 hektar i nya Vallastaden som utvecklats av 40 byggherrar (ungefär hälften med hyresrätt, till exempel en 3:a på drygt 70 m2 för drygt 10 000 kr/månad, kollektivrum i studentboendet i Vallvåningen för ca 4895 kr/mån, på andra ställen var hyresnivån 1200 kr/m2, år).


Rummet på 14 m2 (exklusive sovloftet) med en rumshöjd på ca 3,40 m och tillgång till 200 m2 gemensamma ytor. Här finns kvoter för studenter från olika fakulteter


Vallavåningen är resultatet av en studenttävling (tävlingsförslaget till vänster och den genomförda planen med samma grundtanke men med mindre gemensam balkong)

Jag tog mig till Linköping från Lund vid höstdagjämningen och besökte mässan fredag och lördag med oavbrutet duggregn och jämngrått molntäcke. Inget vidare väder när man gör en ny bekantskap för första gången. Förutom sinnestämning och kroppsligt tillstånd bidrar ju yttre faktorer till om en plats eller ett område upplevs som positiv eller negativ, dvs den sociala situationen, den fysiska miljön och vilken slags aktivitet man håller på med. Mitt resesällskap, tidigare student i Linköping med bostad i Ryd, tog initiativet till följande resplan från Linköpings centrum till expoområdet ca 4 km utanför centrum (en resrutt som Linköping för övrigt borde lansera som en kulturhistorisk slinga): kliv på buss nr 13 vid Stora Torg i centrala Linköping och hoppa av vid hållplatsen Gamla Linköping, promenera genom friluftsmuseet med byggnader från 1700- och 1800-talet, genom Vallaskogens naturreservat till nya Vallastaden och ta buss nr 4 tillbaka från Nobeltorget).


Friluftsmuseet Gamla Linköping…


… och nya Vallastaden

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

Dag 6: Güstrow – Lalendorf – Raden – Görzhausen – Karstorf – Schorssow (35,6 km). Från Raden gick vandringen igenom Mecklenburgische Schweiz und Kummerower naturpark. En av de mest natursköna sträckorna. Övernattade i ett gammalt nyrenoverat slott, Seeschloss Schorssow. Lite dyrare boende än de tidigare nätterna och det märktes på hotellgästernas medelålder som var högre än på tidigare ställen. Här fanns fina vita badrockar för den som ville utnyttja spa-anläggningen istället för att bada vid bryggan. En sagolikkväll vid vattnet efter den längsta sträckan hittills. Sov bra trots oljudet från ventilationsanläggningen.


Skulpturbygd på väg till slottet

Dag 7: Schorssow – Dahmen – Ulrichshusen – Hinrichshagen – Waren/ Müritz (knappt 30 km, övernattning tre nätter i Waren/ Mürits). Såg bara en cyklist och några traktorförare när jag lämnat det populära turistmålet Ulrichshusen som är ett av tre slott i närheten av varandra. På slutet i en ovanligt stor skog följde jag vandringsskyltarna istället för att titta på min fina papperskarta från Rostock. Det var sista sträckan före slutmålet och då kopplade jag antagligen av lite för mycket och missade såklart markeringarna. Det som skulle vara 25 km blev istället 30 km.


Fika vid slottet Ulrichshusen


Sista biten genom skogen före Waren 

Dag 8: Waren/Müritz (vilodag). Hyrde cykel på vårt cykelhotel och såg Waren från sadeln.

Dag 9: Waren/Müritz (stadslopp 26,5 km).
Efter 160 km till fots borde man inte vara så sugen på att delta i ett lopp i Müritz nationalpark. Men oväntat nog så längtade jag efter att få gå några mil till fast UTAN ryggsäck. I mitt lopp var vi bara tre som gick. Resten (över hundra deltagare) var löpare. Jag lyckades hålla ett högre tempo än planerat tack vare en lång man som gick med stavar framför mig nästan hela loppet. Riktigt skönt att ta sig i mål i hamnen i Waren vid sjön Müritz efter 3 timmar och 41 minuter. Först nu var resan fullständig.


Buss från Waren till starten i Röbel 26,5 mil från Waren


Stadsloppet gick från Röbel i sydvästra hörnet till Waren i norr

Dag 10: Hemfärd från Waren/ Müritz (med tåg till Rostock, färja till Trelleborg och tåg till Lund). När vi till slut tog hjälp av ett annat fortskaffningsmedel än den egna kroppen blev vi stående ett par timmar på grund av elfel på tåget. Men vi hann ändå precis med den bokade färjan från Rostock till Trelleborg och halv tio på kvällen gick pågatåget från Trelleborg till Lund. Konstigt nog började jag drömma om vandringar först efter hemkomsten. Det sätter sina spår att gå drygt 18 mil på nio dagar med endast två vilodagar. Min mans prestation blev jag imponerad av. Han sprang med god fart 23 mil med ett ultramaraton inräknat, större delen av sträckan med ryggsäck!

Packlista, 3 kg för vandring:
0,25 l termos
fickkniv och spork i titan
laddare
mobil
papperskarta över Mecklenburg-Vorpommern
necessär
kort tvättlina med sugproppar
regnbyxor och jacka
lättvikslångbyxor (bomull/syntetblandning)
tunn skjorta
två linnen (merino-tencel blandning + bomullslinne)
trosa + behå
strumpor
varm och lätt kashmirsjal
två tunna men kompakta pocketböcker


Nu är det genomfört – årets vandring med ringa höjdskillnad i böljande slättbygd och lövrik skog, på slätmark med omväxlande betong eller asfalt och på grusade skogsvägar, mellan medeltida städer och småsamhällen i norra Tyskland som förr tillhörde Östtyskland.

Jag och min man tog oss fram med egna kroppar och all packning på ryggen (3 repektive 4 kilo). Han skriver löparromaner (Dekius Lack) och är ultralöpare och sprang som vanligt i förväg ut på egna vägar och egna äventyr – hans mål med färden var Müritz Lauf (76 km), men han gjorde det lite svårare för sig genom att flytta tillbaka startlinjen till Lund. Ett projekt som han lyckades genomföra utan problem. För egen del vandrade jag 5 km/h. På kvällen möttes vi på det förbokade övernattningsstället. På sjunde dagen var vi framme vid slutmålet Waren/Müritz, som ligger nästan halvvägs till Berlin, efter sex dagars förflyttning och två vilodagar. Dag nio vilade vi upp oss för att kunna avsluta resan med det årliga Müritz-loppet. Jag valde den kortare sträckan 26,5 km. Vi hade obeskrivlig tur under hela resan – inga skador och perfekt väder utan regn när vi förflyttade oss på dagarna i ca 20 grader. Jag gick ofta helt ensam flera timmar i sträck. På vissa sträckor fanns det gott om semestrande cykelturister, men inga vandrare.

Dag 1: Lund – hållplats Holmeja väg 108 (ca 30 min med direktbuss nr 165 mot Svedala).
Torup – Trelleborg (30 + 5 km längs Skåneleden Nord till Syd nr 2, övernattning).
En helt okej sträcka men det finns finare etapper av Skåneleden. Gillade att gå den här årstiden när det är aktivt på fälten med jordbruksmaskiner. Rapsen skördades för fullt.

Dag 2: Trelleborg – Rostock (vilodag, bortsett från 8 km gång från färjeläget till centrum). Överfarten med färja tog 6 timmar. En sovhytt fast det var dagtid var räddningen. Rostocks färjeläge ligger en bra bit utanför stadskärnan. Prickade in Hansa-veckan med gamla segelfartyg som visade upp sig i hela inre hamnen. Vi tog oss ca 8 km till en nybyggd friggebod för uthyrning som låg mycket centralt i en privat trädgård. Lyckades få tag på en detaljerad vandrings- och cykelkarta över regionen. Sov skönt och njöt av doften av nytt trävirke.

Dag 3: Rostock – Schwaan (22 km). Övernattade i ännu en ny liten trästuga men denna gång på en campingplats vid en stilla sjö. Vänlig personal i campingens enkla servering som fixade en specialsallad. Traditionell gatuköksmat var nämligen det enda som fanns på menyn.

Dag 4: Schwaan – Mistrof – Lüssow – Güstrow (25 km). Ett alternativ var att gå via Bütsow men det skulle blivit en betydligt längre sträcka. Gick tyvärr lite vilse i ett skogsparti och förlorade lite tid. Men slapp i alla fall bilvägarna större delen av sträckan.

Dag 5: Güstrow (vilodag). Hyrde cykel i närheten av det nybyggda hotellet och tog mig in till den medeltida stadskärnan med gammalt gatunät, slottt från 1500-talet, en domkyrka med delar från 1200-talet och skulpturer av Ernst Barlach.



Fortsättning följer…

 

Fortsättning på föregående inlägg.


Exteriören som den förmodligen har sett ut ända sedan slutet av 1600-talet

Rembrandt var inte bara konstnär utan även konsthandlare. Precis som de sista bostadsägarna i kanalhuset på Herengracht 605 – Abraham och Louise Willet-Holthuysen. Huset byggdes 1685–1690 och paret bodde här på slutet av 1800-talet innan huset med ägodelar skänktes till staden för att bli museum 1895. Även om interiörerna speglar hur Amsterdams förmögna överklass inredde sitt hem under 1800 talet är husets exteriör mot gatan likadan som på slutet av 1600-talet.


Utsikt mot kanalen utanför genom skjutfönstren mot gatan (Amsterdams kanalbälte ingår förresten i UNESCOs världsarv)

 


Vänster: Takrosetten i entréhallen visar att rummet var planerat för en belysningsarmatur.
Höger: Takljus ovanför den rymliga trappan. En sådan här trappa var bara möjlig i kanalhus med fem fönsteraxlar byggda på två smala tomter


I glasverandan har man tagit fram en del av en äldre takmålning med dekorativa bildelement som druvor, blad och fjärilar


Sovrummet på tredje våningen


Baksidan mot trädgården med ”glasverandan”. Ett högt fönster delas mellan ett skafferi, som finns bakom övre delen av fönstret, och matsalen bakom nedre delen av fönstret. I källarvåningen ligger köket


Matsalen med lägre rumshöjd för att skafferirummet ovanför ska få plats


Köket med norrljus från trädgårdssidan (en rekonstruktion av hur köket kan ha sett ut vid tidigt 1800-tal). De enda ljuskällorna när huset byggdes var dagsljus genom fönstren, ljuset från eldhärden och levande ljus, förmodligen talgljus. Fotogenbelysning kom inte förrän vid mitten av 1800-talet

Fortsättning följer…