Detta var det närmaste jag kom säkerhetskontrollen med kameran. Bakom säkerhetsspärrarna synd den ljusa avgångshallen med direkt förbindelse till tågperrongen

Här kommer fler bilder på ljusmiljön i Gardermoen en vecka senare i mitten av november vid 14-tiden. Tre huvudstäder befinner sig på 60:e breddgraden – Oslo, Stockholm och Helsingfors. Vid den här tiden på året går solen ner vid ca 15.45 och dagens längd är ungefär 7½ timmar.

Lokal belysning över bord med sittplatser är alltid en utmaning i stora rum – här med en kombination av vitlackerad pendel och hållare

Uppåtriktat ljus från en armatur monterad på betongpelaren, nedåtriktat fokuserat ljus från spotlights mellan limträbalkarna och diffuserat dagsljus

Fler exempel på lokal belysning: i förgrunden syns marmorskivan i barhöjd med fastmonterade opaliserade glasglober…

…och små mässingsarmaturer hängande över borden. Bakom det vita båset skimrar en konstinstallation upphängd i taket

När skymningen kom väntade jag med spänning på om solskydden skulle hissas upp för att bjuda resenärerna på en lång solnedgång

Magnifik utsikt mot himlen och bergen. I bilden till höger ser man hur mycket smuts på fönsterglas minskar genomsiktligheten. Effekten kan vara upp till 10% lägre ljustransmittans

 

Säkerhetskontrollen är till vänster utanför bilden

”Hva gjør du?” sa hon med barsk ton.
”Jag tar ett foto…” svarade jag överraskat.
”Det får du ikke. Ikke i sikkerhetskontrollen!” förklarade hon samtidigt som jag höll upp fotot.
”Den må du fjærne. Har du tatt noen andre?”
”Bara den här” sa jag oskyldigt och visade det magnifika undertaket med indirekt belysning och diffuserat dagsljus från takfönstren i Gardermoens terminalhall. Hon sade att den kunde jag behålla och jag pustade ut. Jag var livrädd att förlora bilddokumentationen från flygterminalen. Byggnaden ritades av bla Niels Torp och var klar 1998 – den mest välgestaltade, trivsamma och behagligt ljussatta terminalbyggnad jag någonsin besökt.

Det elegant diffuserade dagsljuset från takfönstren

Det vita taket i hallen är belyst nerifrån med starka uppåtriktade strålkastare som är monterade precis nedanför balkongräcket i bakgrunden. Ljusarmaturen är svart och därmed avsiktligt svår att upptäcka. Taket över balkongen har istället nerpendlade takarmaturer som ger både direkt och indirekt ljus (synliga framför fönstren). I förgrunden finns dessutom arbetsbelysning för fikande cafégäster som läser vid bordet – tre användbara belysningsstrategier i samma bild

I säkerhetskontrollen på Landvetter var det däremot inga problem. Anledning till att jag fastnade för deras takbelysning var deras tilläggslösning som jag gissar satts upp för inte så länge sedan. Lösningen illustrera på ett pedagogiskt sätt det stora problemet med direkt skarpt och fokuserat ljus monterat i undertak som är så vanligt i publika lokaler och i kontorsbyggnader (det närmaste man kommer i hemmiljöer är infällda halogenspotlights som blev trendiga i heminteriörer på 90-talet men som oftast bländar särskilt när man sitter eller ligger i soffan). Man kan fundera på vilka ljuslösningar som är behagliga och var det är trivsamt att sitta, behöver man t ex bära en skärmkeps för att slippa obehagsbländning uppifrån?

Säkerhetskontrollen på Landvetter med avskärmade spotlights

Här på Kastrup är en annan lösning på takbelysningen i stora rum. De lysande cirkulära armaturerna har en större yta och bländar därför inte lika mycket som små spotlights med synliga ljuskällor. Men kontrasten mellan ljusa och mörka partier i taket är fortfarande stor

Har lämnat Hennigsdorf bakom mig och får på nytt vandra längs Havel

Otroligt att denna miljö finns precis i utkanten av huvudstaden Berlin med nästan 4 miljoner invånare

När jag väl var framme i stadsdelen Charlotteburg i västra Berlin var jag tvungen att ta en mindre omväg genom Großsiedlung Siemensstadt – ett historiskt bostadsområde byggt mellan 1929 och 1934 som ritades av berömda funkisarkitekter som Hugo Häring, Hans Sharoun, Walter Gropius och Fred Forbat (den senare verkade även senare i Lund) m fl. Företaget Siemens köpte området när de behövde expandera och Siemens byggde nya fabriker och bostäder åt fabriksarbetarna. Sedan 2008 tillhör en del av bostadshusen Världsarvet. (Dubbelbonus för mig som arkitekt eftersom jag förutom hemmuseer även ”samlar” nämligen på Världsarvsområden.)

Karta över Großsiedlung Siemensstadt…

… som såg ut så 1962 en generation efter att det färdigställts

Huset till höger ritades av Walter Gropius (grundaren av Bauhaus design skola) i typisk funkisstil: rena ytor fria från dekor…

… och andra sidan av samma hus med typiska funkisarkitekturens karaktäristiska horisontella fönsterband

 

 

 

När området byggdes var det unikt på flera sätt. Ambitionen var att bygga flerbostadshus i flera våningar (4 och 5 vån) istället för små egnahemshus med trädgård, rikligt med bevarad och ny grönska mellan de nord-sydligt orienterade lamellhusen, ljusa lägenheter med kök, badrum och balkonger till varje lägenhet. Det jag slogs av var den oväntade variationen i fasaduttryck. När man ser planens repetitiva karaktär förväntar man sig mer likartade exteriörer, ungefär som ett miljonprogramsområde från 60- och 70-talen. Men så blev det inte förmodligen för att flera olika arkitekter (med hög integritet) fick ansvara för olika grupper av hus. (Jag gissar att det inte fanns något färgprogram eller kvalitetsprogram för husens yttre design.) Den uppvuxna grönskan bidrar förstås också till upplevelsen av ett sammanhållet men ändå varierat område och jag skulle så gärna vilja se ifall samma omsorg präglar lägenhetsinteriörerna.

TV- och radiotornet vid Alexanderplatz var en välkommen syn – äntligen framme!

Jag kan förstå Linne som tog sig fram till fots på sina botaniska upptäcksresor. Manlägger märke till mer när man förflyttar sig i långsamt tempo (ca 5 km/h), t ex floran nere vid vägkanten och mistelbollarna högt upp i trädkronorna. Sträckan Lund–Berlin, som är ca 40 mil, blev uppdelad i två vandringar. Denna sommarens delsträcka från Waren till Berlin var den finaste och den avlutades söndagen 26 augusti 2018. Men bara någon vecka efter hemkomsten till Lund satte planerarhjärna igång igen och nu finns två nya förslag på långvandringar på bordet – Pieterpad i Nederländerna (50 mil) eller Köpenhamn–Rostock (ca 25 mil).

Fortsättning på föregående inlägg.

Till vänster: Längs huvudgatan i Birkenwerder fanns den här gratismöjligheten för bokälskare – ”Bring ein buch – Nimm ein buch”

 Ett idylliskt parti längs Briesestieg när vi lämnade Birkenwerder

Efter en övernattning i Oranienburg fortsatte vandringen längs med Havel. En mulen dag med en kort regnskur vid kl 15. Men temperaturen var ändå behaglig, strax över 20 grader. Passerade ett av flera vattenreningsverk som förser Berlin med dricksvatten från 20 m djupa brunnar. Det märks även på andra sätt att det inte är långt kvar till Berlin – man ser fler invandrare, fler lokalbor pratar villigt engelska och i Hennigsdorf, som var slutmålet för dagens etapp, finns en större tågstation med pendlare som jobbar i Berlin. 

Det gråa fältet är staden Berlin som få sitt dricksvatten från flera vattenreningsverk från omlandet. Vi passerade eller var i närheten tre av dem – Stolpe, Spandau och Tegel

Vilken service för alla vandrare att få så här utförlig information om flora och fauna och vattenreningsteknik

I Hennigsdorf, som var slutmålet för dagens etapp, ligger ett av Bombardiers regionala tillverkningsställen i Tyskland

 

Fortsättning på föregående inlägg.

En stor del av sträckan gick längs Oder-Havelkanalen som färdigställdes 1914

Superfin sträcka längs med Havel, en rak kanal och slutligen genom stilla blandskog. Lätt men superkort regnskur. Första dan med myggbett. Den mest oväntade händelsen på väg till Berlin inträffade efter att ha vandrat i princip ensam längs en fyra kilometer lång rak skogsväg. I slutet av skogsvägen möttes jag av sex beväpnande poliser på rad med allvarlig uppsyn. Jag blev förstås nervös och trodde att de tillfälligt infört passkontroll för vandrare men det visade sig att det inte var mig de väntade fast jag var ensam i skogen. De hade fått tips av någon i närheten och ville bara veta om jag sett en beväpnad man i t-shirt.

Denna etapp var tung och tröttheten i benen fick avgöra kvällens måltidsställe i Oraninenburg (med drygt 40 000 invånare) – tyvärr bara en sallad på en Döner Kebab istället för på slottsrestaurangen som jag sett fram emot under dagen. Fast jag sov gott i en skön säng på stadshotellet 10 tim i sträck.

Småstaden Liebenwalde med drygt 4000 invånare, småskalig stadskärna och rådhus…

… men även nedlagda gamla industribyggnader i utkanten av staden

Till vänster: Efter en brand fick staden en nyklassicistisk kyrka som ritades av Karl Friedrich Schinkel (färdigställd 1832). Han valde att separera tornet från mittskeppet. Till höger: Karta som visar läget för tegel- och klinkerfabriken, ägd av SS, och koncentrationslägret Sachsenhausen i Oranienburg. 

Barockpalatset i Oranienburg som blev ombyggt på 1600-talet. Tog mig hit efter maten i kvällssolen för att åtminstone få se det men det fanns ingen tid för att besöka museet Sachsenhausen

 

Fortsättning på föregående inlägg.

Efter Zehdenick lämnade vi Mecklenburg-Vorpommern och vandringen fortsatte i Brandenburgdistriktet. Målet var Schloss Zehdenick, Schleussenstrasse 15.

Den andra korsvirkeskyrkan (”fackwerk kirche”) längs vandringssträckan fanns i Marienthal. En salskyrka men här med ett klocktorn på sadeltaket

Passerade Siegeleipark Mildenberg (42 hektar). Tegeltillverkningen, som under en period var en av Europas största, upphörde 1991

En av ugnarna i Siegeleipark där man förr brände tegel

Efter Furstenberg/Havel kändes det som Berlin var inom räckhåll. Då var det bara tre stopp kvar före intåget i huvudstaden: Zehdenick, Oranienburg och Hennigsdorf

Första gången jag såg mistel växa vilt – en halvparasit som växer i karaktäristiska ”bollar” som syns bäst på håll

Landskapet norr om Zehdenick är ett paradis för löpare och vandrare med gott om märkta slingor (Laufpark Stehlin – Das Laufparadies im Ruppinerland)

Ett originellt naturparti var de sista kilometrarna längs med Havel in till staden Zehdenick. Det var en märklig känsla att gå på samma nivå som vattenytan mitt på en smal landremsa som bara var några meter bred och med vatten på båda sidorna – nästan som att närma sig med båt

Fortsättning på föregående inlägg.

Vilodagen gav oss tillfälle att besöka koncentrationslägret för kvinnor i Ravensbrück som ligger i utkanten av staden. Det var första gången som ett besök i ett renoverat hemmuseum orsakade lätt illamående istället för förtjusning (en av SS-officerarnas villor, byggt 1940). På vägen tillbaka till stadens centrum passerade ytterligare en av maktens boningar – slottet i Fürstenberg byggt 200 år tidigare.

Slottet i Fürstenberg från första halvan av 1700-talet. Pågående renovering hade tyvärr avbrutits