Fiffig bordslampa i bilden till vänster och en arbetslampa och fönsterlampa till höger – samtliga med inbyggd LED-lampa

När ny teknik gör sitt intåg är det ingen lätt sak som konsument att veta när man vågar investera. Beroende på vad det gäller är man kanske en ”first mover”, gör som majoriteten eller ansluter sig till eftersläntarna. Det kan gälla nya uppvärmningsformer, lokal elproduktion, fordon med förnybara bränslen eller nya ljuskällor. För mig har alla fördelarna med LED-baserad hembelysning varit självklara sedan 2009 och jag var en varm anhängare av EUs beslut att fasa ut energislösande glödlampor. Lagar och regler tvingar snabbast fram bättre produkter. Några plusvärden utöver de miljömässiga, dvs mer ljus per Watt och att LED varken innehåller bly eller kvicksilver, är t ex möjligheten att:

  • variera både ljusintensitet OCH färgtemperatur,
  • integrera LED-belysning i inredning och rum på ett mer tilltalande sätt eftersom de tar mindre plats än andra ljuskällor,

Under projekteringen av vårt hus 2009 gjorde jag tillsammans med elektrikern en enkel planering av belysningspunkterna och strömbrytarna i huset som blev inflyttningsklart i maj 2010. Valet av ljuskällor föll på LED-lampor med skruvsockel (icke-dimbara), halogenglödlampor och lågenergilampor istället för konventionella glödlampor. Marknaden för LED-lampor var fortfarande liten och därför fick vi betala drygt 400 kr för en LED-lampa med grova kylflänsar från Philips som fortfarande fungerar. Vi köpte även flera arbetslampor från IKEA med inbyggda LED-lampor (Jansjö) som hade börjat tillverkas ungefär samtidigt. Vid den tiden fanns en utbredd skepsis till LED-tekniken bland både allmänhet, designers och arkitekter. Men nu före jul var det dags att ersätta Jansjö och komplettera med ljusarmaturer till några fönster och soffbordet som har haft för dålig belysning.

En ljusarmatur med utbytbar LED-lampa för placering på bordet, i fönstret eller hängande från taket

Sedan jag började forska om ljus och hälsa och hembelysning som doktorand har jag insett att vi har alldeles för få ljuspunkter i framför allt vardagsrummet. Inspirerad av deltagare i mina intervjustudier om hembelysning kände jag mig dessutom redo för att pröva några småarmaturer för att lysa upp fönstren bakom tunna linnegardiner i vintermörkret. På önskelistan fanns även en bättre arbetslampa än Jansjö i hemkontoret och en flexibel lösning till soffbordet för att inte behöva tända levande ljus. Det finns flera anledningar till att en uppgradering av ljusmiljön i hemmet har dröjt flera år – utbytbarhet och risk för flimmer:

1) Många av de nya designade kvalitetsarmaturerna har inbygga LED-lampor och jag är allmänt tveksam till nyckelkomponenter som inte kan bytas av konsumenten. Även om LED-lampor har lång livslängd kan även de ha kvalitetsbrister. I så fall måste den lämnas in till tillverkaren som i bästa fall har reservdelar. I gengäld är det lättare att göra den typen av belysningsarmaturer mer energieffektiva, dvs mer ljus per Watt, jämfört med ersättningsljuskällor med vanlig Edisonsockel. Ljusarmaturer med integrerade ljuskällor går dessutom att få dimbara (det gäller numera även ersättningslamporna med LED). Då kommer nästa problem.

2) Om man håller upp sin mobilkamera mot ljuskällan på nära håll kan det uppstå interferens mellan mobilkamerans bildfrekvens och ljuskällans eventuella flimmer, dvs svarta ränder rör sig över skärmen som kan tyda på att ljuskällan flimrar även om ljusvariationerna inte är synliga för ögat när man tittar direkt på ljuset. Men om det inte är synligt vad är då problemet? Vissa kan vara känsliga för osynligt flimmer och jag vill inte ta risken. Jag vet att jag reagerar på en del lysrör där flimret bara är synligt i ögonvrån. Flimmer i LED-lampor kan t ex bero på att tillverkaren valt drivdon med pulsviddsmodulation (PWM). Det betyder att ljusflödet från lampan är på eller av i så korta intervaller att det inte ska uppfattas av ögat istället för att drivdonet i lampan reglerar ner strömmen (amplitudmodulation). Därför har jag hittills velat avvakta med att köpa dimbara LED-lampor och dimbara ljusarmaturer. Läs mer om vad man kan tänka på när det gäller flimmer här.

Efter att ha bottentrålat marknaden nationellt och internationellt och besökt några fysiska belysningsbutiker för att se ljusarmaturerna i verkligheten slog jag till och skaffade fyra nya LED-armaturer med lite olika finesser. Mer om finesserna och innehållet i förpackningarna i nästa inlägg…

Fortsättning följer.

 

Inför det kommande året har jag ett utställningstips och ett bostadsprojekt som jag gärna själv skulle vilja besöka när bostäderna står klara under 2020.

Första tipset: För de som befinner sig i Stockholm finns möjligheten att se utställningen Public Luxury till 13 januari. Utställningen är stiligt presenterad, lagom stor och den belyser utmaningar och konflikter som gäller våra gemensamma rum och platser i staden. Vem äger torgen framför centrumanläggningarna i stadens olika stadsdelscentrum och vem äger centrumbyggnaderna? Och hur påverkar ägoförhållanden våra demokratiska rättigheter som till exempel att demonstrera eller hålla politiska tal på något som kan uppfattas som en offentlig plats?

Till vänster: en kartläggning av vem som äger centrumanläggninga och platserna utanför. Till höger: låsta grindar kan skydda boende men stänger även ute andra och komplicerar förflyttning genom bostadsområden

Ett annat fenomen som lyfts fram på utställningen är renovräkning, dvs när fastighetsägare höjer hyran efter standardhöjande ombyggnad av flerbostadshus för att få in ekonomiskt starkare grupper. Att ensidigt bygga om och bygga nytt för ekonomiskt starka grupper är en faktor som bidrar till ökad bostadsojämlikhet (läs inlägget av Carina Listerborn som är forskare på Malmö universitet, http://www.riktigbostadspolitik.se/ ).

Till höger: olika typer av isoleringsmaterial av förnybara fibrer, t ex återvunna tyger och ull

Andra tipset: På min egen önskelista över kommande studiebesök finns projektet Circle House vars fokus är kretsloppsanpassat byggande, eller ”cirkulärt byggande” med dagens språkbruk. Här är avsikten att så många byggnadsmaterial som möjligt ska kunna demonteras utan att behöva uppgraderas. Några enkla åtgärder är t ex att skruva istället för spika, click-golv istället för limmade golv, smart sammanfogning av betongelement, lättillgängliga och åtkomliga schakt för underhåll utan att behöva tillträde till lägenheten. Utanför Århus i Danmark kommer 60 allmännyttiga hyresrätter stå klara 2020. I projektet deltar bland annat tre danska arkitektkontor 3XN Arkitekter, Lendager Arkitekter och Vandkunsten och är delvis finansierat av den allmännyttiga föreningen Realdania.

Detta var det närmaste jag kom säkerhetskontrollen med kameran. Bakom säkerhetsspärrarna synd den ljusa avgångshallen med direkt förbindelse till tågperrongen

Här kommer fler bilder på ljusmiljön i Gardermoen en vecka senare i mitten av november vid 14-tiden. Tre huvudstäder befinner sig på 60:e breddgraden – Oslo, Stockholm och Helsingfors. Vid den här tiden på året går solen ner vid ca 15.45 och dagens längd är ungefär 7½ timmar.

Lokal belysning över bord med sittplatser är alltid en utmaning i stora rum – här med en kombination av vitlackerad pendel och hållare

Uppåtriktat ljus från en armatur monterad på betongpelaren, nedåtriktat fokuserat ljus från spotlights mellan limträbalkarna och diffuserat dagsljus

Fler exempel på lokal belysning: i förgrunden syns marmorskivan i barhöjd med fastmonterade opaliserade glasglober…

…och små mässingsarmaturer hängande över borden. Bakom det vita båset skimrar en konstinstallation upphängd i taket

När skymningen kom väntade jag med spänning på om solskydden skulle hissas upp för att bjuda resenärerna på en lång solnedgång

Magnifik utsikt mot himlen och bergen. I bilden till höger ser man hur mycket smuts på fönsterglas minskar genomsiktligheten. Effekten kan vara upp till 10% lägre ljustransmittans

 

Säkerhetskontrollen är till vänster utanför bilden

”Hva gjør du?” sa hon med barsk ton.
”Jag tar ett foto…” svarade jag överraskat.
”Det får du ikke. Ikke i sikkerhetskontrollen!” förklarade hon samtidigt som jag höll upp fotot.
”Den må du fjærne. Har du tatt noen andre?”
”Bara den här” sa jag oskyldigt och visade det magnifika undertaket med indirekt belysning och diffuserat dagsljus från takfönstren i Gardermoens terminalhall. Hon sade att den kunde jag behålla och jag pustade ut. Jag var livrädd att förlora bilddokumentationen från flygterminalen. Byggnaden ritades av bla Niels Torp och var klar 1998 – den mest välgestaltade, trivsamma och behagligt ljussatta terminalbyggnad jag någonsin besökt.

Det elegant diffuserade dagsljuset från takfönstren

Det vita taket i hallen är belyst nerifrån med starka uppåtriktade strålkastare som är monterade precis nedanför balkongräcket i bakgrunden. Ljusarmaturen är svart och därmed avsiktligt svår att upptäcka. Taket över balkongen har istället nerpendlade takarmaturer som ger både direkt och indirekt ljus (synliga framför fönstren). I förgrunden finns dessutom arbetsbelysning för fikande cafégäster som läser vid bordet – tre användbara belysningsstrategier i samma bild

I säkerhetskontrollen på Landvetter var det däremot inga problem. Anledning till att jag fastnade för deras takbelysning var deras tilläggslösning som jag gissar satts upp för inte så länge sedan. Lösningen illustrera på ett pedagogiskt sätt det stora problemet med direkt skarpt och fokuserat ljus monterat i undertak som är så vanligt i publika lokaler och i kontorsbyggnader (det närmaste man kommer i hemmiljöer är infällda halogenspotlights som blev trendiga i heminteriörer på 90-talet men som oftast bländar särskilt när man sitter eller ligger i soffan). Man kan fundera på vilka ljuslösningar som är behagliga och var det är trivsamt att sitta, behöver man t ex bära en skärmkeps för att slippa obehagsbländning uppifrån?

Säkerhetskontrollen på Landvetter med avskärmade spotlights

Här på Kastrup är en annan lösning på takbelysningen i stora rum. De lysande cirkulära armaturerna har en större yta och bländar därför inte lika mycket som små spotlights med synliga ljuskällor. Men kontrasten mellan ljusa och mörka partier i taket är fortfarande stor

Har lämnat Hennigsdorf bakom mig och får på nytt vandra längs Havel

Otroligt att denna miljö finns precis i utkanten av huvudstaden Berlin med nästan 4 miljoner invånare

När jag väl var framme i stadsdelen Charlotteburg i västra Berlin var jag tvungen att ta en mindre omväg genom Großsiedlung Siemensstadt – ett historiskt bostadsområde byggt mellan 1929 och 1934 som ritades av berömda funkisarkitekter som Hugo Häring, Hans Sharoun, Walter Gropius och Fred Forbat (den senare verkade även senare i Lund) m fl. Företaget Siemens köpte området när de behövde expandera och Siemens byggde nya fabriker och bostäder åt fabriksarbetarna. Sedan 2008 tillhör en del av bostadshusen Världsarvet. (Dubbelbonus för mig som arkitekt eftersom jag förutom hemmuseer även ”samlar” nämligen på Världsarvsområden.)

Karta över Großsiedlung Siemensstadt…

… som såg ut så 1962 en generation efter att det färdigställts

Huset till höger ritades av Walter Gropius (grundaren av Bauhaus design skola) i typisk funkisstil: rena ytor fria från dekor…

… och andra sidan av samma hus med typiska funkisarkitekturens karaktäristiska horisontella fönsterband

 

 

 

När området byggdes var det unikt på flera sätt. Ambitionen var att bygga flerbostadshus i flera våningar (4 och 5 vån) istället för små egnahemshus med trädgård, rikligt med bevarad och ny grönska mellan de nord-sydligt orienterade lamellhusen, ljusa lägenheter med kök, badrum och balkonger till varje lägenhet. Det jag slogs av var den oväntade variationen i fasaduttryck. När man ser planens repetitiva karaktär förväntar man sig mer likartade exteriörer, ungefär som ett miljonprogramsområde från 60- och 70-talen. Men så blev det inte förmodligen för att flera olika arkitekter (med hög integritet) fick ansvara för olika grupper av hus. (Jag gissar att det inte fanns något färgprogram eller kvalitetsprogram för husens yttre design.) Den uppvuxna grönskan bidrar förstås också till upplevelsen av ett sammanhållet men ändå varierat område och jag skulle så gärna vilja se ifall samma omsorg präglar lägenhetsinteriörerna.

TV- och radiotornet vid Alexanderplatz var en välkommen syn – äntligen framme!

Jag kan förstå Linne som tog sig fram till fots på sina botaniska upptäcksresor. Manlägger märke till mer när man förflyttar sig i långsamt tempo (ca 5 km/h), t ex floran nere vid vägkanten och mistelbollarna högt upp i trädkronorna. Sträckan Lund–Berlin, som är ca 40 mil, blev uppdelad i två vandringar. Denna sommarens delsträcka från Waren till Berlin var den finaste och den avlutades söndagen 26 augusti 2018. Men bara någon vecka efter hemkomsten till Lund satte planerarhjärna igång igen och nu finns två nya förslag på långvandringar på bordet – Pieterpad i Nederländerna (50 mil) eller Köpenhamn–Rostock (ca 25 mil).

Fortsättning på föregående inlägg.

Till vänster: Längs huvudgatan i Birkenwerder fanns den här gratismöjligheten för bokälskare – ”Bring ein buch – Nimm ein buch”

 Ett idylliskt parti längs Briesestieg när vi lämnade Birkenwerder

Efter en övernattning i Oranienburg fortsatte vandringen längs med Havel. En mulen dag med en kort regnskur vid kl 15. Men temperaturen var ändå behaglig, strax över 20 grader. Passerade ett av flera vattenreningsverk som förser Berlin med dricksvatten från 20 m djupa brunnar. Det märks även på andra sätt att det inte är långt kvar till Berlin – man ser fler invandrare, fler lokalbor pratar villigt engelska och i Hennigsdorf, som var slutmålet för dagens etapp, finns en större tågstation med pendlare som jobbar i Berlin. 

Det gråa fältet är staden Berlin som få sitt dricksvatten från flera vattenreningsverk från omlandet. Vi passerade eller var i närheten tre av dem – Stolpe, Spandau och Tegel

Vilken service för alla vandrare att få så här utförlig information om flora och fauna och vattenreningsteknik

I Hennigsdorf, som var slutmålet för dagens etapp, ligger ett av Bombardiers regionala tillverkningsställen i Tyskland

 

Fortsättning på föregående inlägg.

En stor del av sträckan gick längs Oder-Havelkanalen som färdigställdes 1914

Superfin sträcka längs med Havel, en rak kanal och slutligen genom stilla blandskog. Lätt men superkort regnskur. Första dan med myggbett. Den mest oväntade händelsen på väg till Berlin inträffade efter att ha vandrat i princip ensam längs en fyra kilometer lång rak skogsväg. I slutet av skogsvägen möttes jag av sex beväpnande poliser på rad med allvarlig uppsyn. Jag blev förstås nervös och trodde att de tillfälligt infört passkontroll för vandrare men det visade sig att det inte var mig de väntade fast jag var ensam i skogen. De hade fått tips av någon i närheten och ville bara veta om jag sett en beväpnad man i t-shirt.

Denna etapp var tung och tröttheten i benen fick avgöra kvällens måltidsställe i Oraninenburg (med drygt 40 000 invånare) – tyvärr bara en sallad på en Döner Kebab istället för på slottsrestaurangen som jag sett fram emot under dagen. Fast jag sov gott i en skön säng på stadshotellet 10 tim i sträck.

Småstaden Liebenwalde med drygt 4000 invånare, småskalig stadskärna och rådhus…

… men även nedlagda gamla industribyggnader i utkanten av staden

Till vänster: Efter en brand fick staden en nyklassicistisk kyrka som ritades av Karl Friedrich Schinkel (färdigställd 1832). Han valde att separera tornet från mittskeppet. Till höger: Karta som visar läget för tegel- och klinkerfabriken, ägd av SS, och koncentrationslägret Sachsenhausen i Oranienburg. 

Barockpalatset i Oranienburg som blev ombyggt på 1600-talet. Tog mig hit efter maten i kvällssolen för att åtminstone få se det men det fanns ingen tid för att besöka museet Sachsenhausen