”Recycling only” och ”Household rubbish only” står det på hushållens avfallskärl för återvinning och restavfall i Birmingham. Till skillnad från Lund är avfallet bara delvis sorterat med en gemensam behållare för metall/plast och en för papp/kartong

Som en start på det nya året passar det bra att anknyta till de föregående två inläggen om cirkulär ekonomi. I helgen bläddrade jag igenom ett hållbarhetsmagasin från E.ON där det framgår att 2/3 av svenska konsumenter och ungefär lika många företagare inte känner till begreppet cirkulär ekonomi (tyvärr utan källa). Å andra sidan är nog kretslopp bekant för många. Att hitta på nya termer, som till exempel cirkulär ekonomi, för sådant som miljörörelsen, ekobyggentusiasterna och miljöforskningen talat om sedan förra seklet är tänkvärt. Om begreppet cirkulär ekonomi kan ändra kursen i politiken och förändra folks efterfrågan så är det utmärkt med nya etiketter och termer.

Mitt cirkulära nyårslöfte är att ta med egen To Go-mugg till caféet. Går man med ryggsäck jämnt och gillar lätt packning, som jag gör, borde det inte vara något problem om muggen inte väger för mycket. Men detta är inte första gången jag har lovat mig själv att ändra på ohållbara vardagsbeteenden.

Ett annat cirkulärt mikroprojekt i den privata sfären är jakten på ett bra kärlsystem för återvinning av avfall i hemmet. Det kallas källsortering för att det är önskvärt att sorteringen börjar vid källan, dvs där avfallet uppstår. För hushållens del innebär det ofta köket.

Jag har bara hittat två tester med fem respektive åtta olika källsorteringssystem för befintliga köksskåp med sidohängd lucka (dvs inte för utdragbara backar). Det finns hur många modeller som helst av till exempel mobiler eller köksluckor men bara en handfull varianter på källsortering för befintliga köksskåp. När beställningen levererats kommer det att finnas fyra system från olika tillverkare i vårt hushåll (tre i köket och ett i pentryt): Stala, Brabantia, Nordiska Plast och IKEA. Men då saknas det fortfarande en bra lösning för matavfallet som hittills förvarats i en fastskruvad behållare på insidan av skåpsluckan.

Därför kommer här kommer min kravspecifikation för en smart matavfallslösning ifall någon industridesigner vill anta utmaningen. Lösningen ska vara anpassad till ett 80 cm brett diskbänkskåp med stomme och lucka av MDF som är vanligt förekommande i svenska kök:

  • Förvaringen ska anpassas till de bruna matavfallspåsarna av papper som kommunen eller avfallsbolaget tillhandahåller.
  • Förvaringen ska inte vara beroende av någon infästning med skruv eller spik eller självhäftande tejp för att underlätta rengöring och för att slippa skruvhål. Det kan ju hända att man behöver byta lösning och då vill man inte ha några exponerade hål där fukt kan tränga in som får MDF-fibrerna att svälla.
  • Ett inspirationsuppslag är dörrhängare som bara ”hängs” på dörrbladets överkant.

Avslutningsvis, en cirkel har varken början eller slut. Den cirkulära ekonomin inkluderar såväl efterfrågan som utbud, individers köpbeteende, produktutveckling och samhällskrav – samtidigt.


Illustration till Trivectors hållbarhetsredovisning 2011, Kiran Maini Gerhardsson

Fortsättning på föregående inlägg.

Det var värre för en annan småhusägare i bekantskapskretsen som nästan behövde byta en kombinerad gaspanna och frånluftsvärmepump av modell IVT 665 från 2005. Orsaken var sönderrostade blad på frånluftsfläkten i värmepumpsdelen. Felet upptäcktes för att det uppstod missljud. Tillverkaren meddelade reparatören att fläkten inte längre fanns som reservdel men som tur var hade reparatören en extra fläkt på lager. Detta illustrerar andra sidor av producentansvaret, nämligen vikten av att välja tåliga material som håller och att tillhandahålla reservdelar så länge deras produkter finns på marknaden. Min slutsats är att det krävs regleringar för att motverka planerat åldrande. En marknad med företag som drivs av att sälja mer och ofta sämre produkter kommer inte att ta ansvar för lång livslängd utan tvång.

Varannan seminarieinbjudan som hamnar i min inkorg handlar numera om cirkulär ekonomi, dvs en ekonomi som bygger på kretsloppstänk genom hushållning med resurser. Konkret kan det betyda att företag tillverkar produkter med lång livslängd och andra företag använder affärsmodeller som går ut på att sälja tjänster istället för produkter. Det återser att se om samhällsaktörer menar allvar med cirkulär ekonomi så att konsumenter slipper byta produkter helt i onödan och på så sätt minska slöseriet.

God jul!

Foto: Patrik Renmark

I höst har ett par händelser inträffat som påminner mig om tillverkarnas ansvar, att konsumenter behöver larma och politiker förändra. Droppen kom igår på ett halvdagsseminarium om hållbarhet och LED-belysning i ett livscykelperspektiv. I korridorerna hörde jag att det är på förslag att EU kanske sänker kravet på lång livslängd för LED-lampor. Lamptillverkare vill ju fortsätta sälja lampor (!). Livslängd och ljuskällor är inte enkelt eftersom man med livslängd kan behöva mäta på flera olika sätt, t ex efter den tid då 50% av lamporna fortfarande fungerar eller efter den tid då lamporna har kvar 80% av sin lyskraft*. Det finns anledning att återkomma till livslängd och LED i ett framtida separat inlägg.

Tillbaka till vad som startade detta inlägg. Vilka händelser tänker jag på? I vårt miljöklassade hus Villa Trift 3.0 har vi en roterande värmeväxlare som återvinner mer än 80% av värmen ur den utgående rumsluften, eller frånluften som den kallas på fackspråk. Värmen förs över till den inkommande uteluften som sedan sprids genom kanaler till sovrum och vardagsrum (tilluft). Tilluften som når rummen håller en temperatur på mellan 17 och 19 grader. Systemet kallas FTX som betyder mekanisk från-(F) och tilluft (T) med värmeåtervinning (X). I ett FTX-system behövs ingen kompressor som kramar ur värmen till skillnad från en frånluftsvärmepump som också hämtar värme ur frånluften för att värma tappvatten och radiatorkretsens vatten. I vår roterande värmeväxlare av modellen Pingvin Eco från finska Enervent snurrar en rotor mellan ett halvt varv till 9 varv per minut som består av 80 meter lång veckad aluminiumplåt. Enligt Energimyndigheten kan ett sådant system ge en årlig energibesparing på ca 3000 kWh i ett nytt hus med lufttätt klimatskal som ligger i Malmö.

Ventilationsvärmeväxlaren passar bra ihop med resten av vårt värmesystem eftersom sol och biobränslen värmer vattnet, vi får uppvärmed tilluft och ett dragfritt hus. Efter sju år i huset kan vi konstatera att vi är supernöjda med helhetslösningen. När det gäller drift och underhåll av ventilationsvärmeväxlaren byter vi filter fyra gånger per år (vid varje dagjämning och solstånd) och fläktremmen är utbytt en gång mot en tåligare variant.

Till höger syns FTX-aggregatet med öppen lucka och till vänster visar reparatören var det behöver rengöras på insidan av plåthöljet under tätningen av läder

Det som hände tidigt i höstas var att vi upptäckte ett missljud i ventilationsaggregatet och elbatteriet började värma tilluften fast det var milt utomhus (elvärme för att förvärma tilluften till ca 19 grader behövs normalt bara vid minusgrader). Vi hittade inga tänkbara förklaringar i manualen. Reparatören gissade på olika alternativa orsaker till problemet, bland annat att det var något fel på rotorn eftersom den slutade snurra efter ca en halvtimme efter omstart. Det lät ju väldigt oroande att behöva byta rotor efter bara sju år. Efter snabb teknisk support från den finska tillverkaren på svenska fick reparatören tipset att rengöra plåten under tätningen som är av läder. Efterhand fastnar lite rester av tätningen på plåten som gör att friktionen ökar och rotorn får problem med att snurra trots att drivremmen snurrar. Det krävdes alltså bara en grundlig rengöring på ställen som inte var direkt synliga på insidan av plåthöljet.

Mitt råd till tillverkaren är skriva mer utförligt i manualen om vad som ska rengöras och vilka konsekvenserna blir om komponenterna inte rengörs. Skriv ut vad som exakt kommer att behöva göras och använd förklarande bilder. I manualen som följde med aggregatet står det så här: ”Underhållet är närmast begränsat till utbyte av filter och rengöring av fläktarna och rotorn.” Det behövs inte mycket för att spara resurser och undvika onödiga komponentbyten. Bra underhållsmanualer är ett måste för ansvarsfulla producenter. Nu hade vi i alla fall tur som hade tillgång till en bra reparatör som tar privatkunder och att tillverkaren tillhandahåller snabb teknisk support.

Fortsättning följer…

Läs mer om dagens regler för LED-lampor här

 

 

Fortsättning på föregående inlägg.

Ett nytt framträdande inslag i Vallastaden är fälleshusen, dvs gemensamhetslokal med övernattningsrum och pentry, som var ett krav i alla kvarter. Flera är byggda som växthus vilket säkert är en tillgång när det blåser på slätten. Men de behöver kompletteras med någon form av skuggväv för att undvika olidligt höga innetemperaturer soliga sommardagar.

Insidan av fälleshuset/växthuset

Alla projekt har alltid något som kunde blivit bättre. Jag saknar de halvoffentliga uppehållsytorna på gårdarna. Bostadsgården i ett av studentkvarteren består till största delen cykelparkering och gångytor. Okidokis ansvariga arkitekt förklarade att det framför allt är gatorna som ska fungera som ett vardagsrum för de boende. Cyklarna till övriga bostäder förvaras inomhus i cykelförråd eller under skärmtak. Jag förstår värdet av att ha cykelparkering under tak men vill också kunna slippa öppna besvärliga dörrar för att förvara cykeln.

Gården till några av studentbostäderna där cyklar tar plats

En fördel med mässor med högt ställda krav är att deltagande byggherrar anstränger sig lite extra och testar nya lösningar. Vallastaden kommer att expandera under den närmaste framtiden. Men hur säkerställer man genomförandet av samma originella designkoncept? Jag tänker på den senare utbyggnaden av Västra Hamnen som saknar många av de utemiljö- och gestaltningskvaliteter som utmärkte Bo01. Arkitektkontoret Okidoki var med från tävling till genomförande av Vallastadens expoområde vilket säkert var en av framgångsfaktorerna. Det krävs någon form av kontinuitet i alla lyckosamma projekt – någon som bevakar arbetet med att omsätta visionen till verklighet. På Bo01 i Malmö fanns till exempel en stark mässarkitekt. I dagsläget är Okidoki inte upphandlade för det fortsatta arbetet med de kommande planerna. Andra framgångsfaktorer är politisk enighet och uppbackning. Projekt med ett starkt helhetsgrepp har dessutom oftast bara ett fåtal markägare.

För att avsluta där jag började i september: Är Vallastaden är ett område som man vill besöka igen? Vallastaden kan räkna med mig – jag kommer att återvända nästa gång jag är i Linköping. Då får jag se helt färdigställda gårdar, mer grönska och ett vardagsliv i Vallastaden utan stängsel med gröna presenningar. Om tid och väder tillåter går jag hela vägen från centrum (knappt 4 km) eller så blir det samma kulturhistoriska kombo som senast: Buss 13 från Stora Torg till friluftsmuseet Gamla Linköping – Vallaskogens naturreservat – Vallastaden – med ett träningspass på Campushallen som tillägg.

Fortsättning på föregående inlägg.


Radhus till vänster av finkorrugerad silvrig plåt för generationsboende av Sandellsandberg arkitekter och Designradhuset byggt som passivhus till höger av Kjellgren Kaminsky

Splittrat eller komplext, brokigt eller varierat, svårorientrat eller överraskande, rörigt eller rikt på intryck, disharmoni eller mosaik. Det enda som i princip reglerades i detaljplanen för Vallastaden var antal våningar, storleken på lotterna och att det skulle finnas gårdar och uteplatser. Inga materialbegränsningar, takvinklar eller byggnadshöjder. För att motverka likriktning fick samma arkitektkontor bar utforma tre av fastigheterna i samma kvarter och de fick inte gränsa till varandra.


Sandellsandberg arkitekter har använt glasblock som fasadmaterial

Med sådan okonventionell mångfald i form och färg, sett ur ett svenskt perspektiv, är det förvånansvärt hur alla byggnader ändå fungerar tillsammans. Kanske för att de flesta arkitekter i västvärlden läser samma designmagasin och påverkas av samma stiltrender.  En annan anledning är möjligtvis materialtillverkarnas begränsade urval av färger. Det mest kulturellt avvikande när det gäller formspråk och färgsättning var radhusen med inspiration från byggherrens hemland Albanien (några av radhusens formspråk i European Village på Bo01 avvek på liknande sätt).


Radhusen längst till vänster med pastellfärger signalerar andra influenser

Hur avgör man om en miljö är trivsam och tilltalande? Utfallet kommer självklart att variera beroende på flera faktorer och mellan individer. Bor man i stadsdelen eller är man bara besökare? Har man verksamhet i området? Turist, student eller mässbesökare? Har man varit där en gång eller flera? Hur var sinnesstämning och väder vid besöket? Vid vilken årstid?

Det finns flera olika mått och verktyg för att utvärdera miljöer efter att de är byggda. Vissa frågeinstrument (dvs enkäter framtagna av forskare som testats i flera situationer och av stora grupper människor) ställer frågor om upplevelsen och de arkitektoniska kvaliteterna medan andra är mer omfattande och inkluderar sociala, funktionella aspekter (t ex serviceutbud och tranporter), underhåll, luft- och ljudkvalitet och känslan av att höra hemma i grannskapet. Arkitektoniska egenskaper kan vara i vilken grad området är trivsamt, komplext, uppvisar en helhet, är rumsligt och originellt. Men även andra egenskaper bedöms såsom social status och affektion.


Cykelförvaring på höjden som inte är ovanlig i t ex Amsterdam 

Den övergripande frågan man borde ställa sig vid planering och utvärdering av stadsdelar är: Vilka möjligheter finns här för att få mig att blomstra som människa – utan att minska möjligheterna för andra människor att utvecklas? Utgångspunkten kan t ex vara förmågemodellen som menar att samhällets uppgift är att skapa möjligheter för varje individ att blomstra inom olika områden eller livsdomäner som t ex, mental och fysisk hälsa, kunskap och intellektuell utveckling, arbete, omsorg, sociala relationer, rekreation, boende, livsmiljö, förflyttning, trygghet, icke-diskriminering och respekt för mångfald, politiskt deltagande (modellen formulerades av Amartya Sen och Martha Nussbaum och har utvecklats vidare av andra som t ex Ingrid Robeyns).


Det första bostadshuset som färdigställdes i Vallastaden (House for Mother av arkitekterna Förstberg Lind). Jag fick aldrig chans att se det inifrån eftersom det bara var öppet första expoveckan. Var nyfiken på ljuset eftersom huset bra har fönster på gavlarna

En bra introduktion till hur den byggda miljön påverkar oss är Sarah Williams Goldhagen ”Welcome to your world. How the built environment shapes our lives” (2017). Med utgångspunkt från kognitionsforskning och miljöpsykologiska studier redogör hon för hur vår upplevelse är grundad i våra kroppar, den sociala miljön och den fysiska omgivningen. Alla faktorer samverkar och avgör om en miljö är rik på positiva upplevelser eller inte. Den är populärt skriven och hennes exempel från olika delar av världen gör resonemangen begripliga för både lekmän och designskolade läsare.

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.


Bäckparken, som tidigare var ett rakt dike, är ett värdefullt stråk som underlättar orienteringen i området

Som jag antydde i inledningen i förra inlägget varierar omdömet bland branschfolk som har besökt boexpot Vallastaden. Personligen blev jag glatt överraskad och de positiva planmässiga och arkitektoniska kvaliteterna har Vallastaden gemensamt med till exempel:

1) Bo01 – bomässan med temat den hållbara framtidsstaden i Malmö, 2001.

2) Stadsdelarna Loretto-Quartier och Französisches Viertel i Tubingen och stadsdelen Vauban i Freiburg – hållbara stadsdelar i nedlagda kasernområden som planerades på 90-talet med ett stort inslag av byggemenskaper, dvs när de boende är självbyggare och gemensamt utvecklar sitt flerbostadshus.

Jag besökte bomässan i Malmö fem gånger under sommaren 2001 innan mässbolaget gick i konkurs och har vistats där regelbundet efteråt. De tyska exemplen besökte jag 2006 på en studieresa med ekoarkitekten Varis Bokalders som reseguide.


Träbyggnadsprojektet till höger är ett exempel på ”byggande arkitekt” som jag tyvärr inte fick chans att se invändigt pga högt beökstryck (Omniplan & Urban Properties)

Den organiska oregelbundna gatustrukturen med brutna siktlinjer kännetecknar både Vallastaden och Bo01. Samma gatunät som finns i de medeltida städerna där man som besökare kan ha lite svårt att hitta men där överraskningarna är desto fler. Ett annat utmärkande drag är tätheten, variationen och småskaligheten i fastighetsindelningen. Allt detta ingick i Okidokis vision i tävlingsförslaget. Vill man tala om måluppfyllelse har projektet lyckats. Tätheten mätt som exploateringstal, dvs förhållandet mellan den bebyggda ytan (bruttoarean) och markytan, är 1,26 (inklusive kvartersmark, gator och Broparken i området) och 2,1 inom det egna kvarteret. Enligt några kunniga och företagssamma studenter som läser fysisk planering i Karlskrona kan ett kvarter i Venedig ha en täthet på 1,8 och ett kvarter i New York har 11 som jämförelse.


Bättre källsorteringsanvisningar än så här kan det inte bli och återvinningsrummet har dessutom dagsljus. Istället för skyltar visas exempel på avfallsfraktionerna som ska ner i hålen

Området är mer konsekvent bilfritt än Bo01 och har därför trafikmässigt större likheter med exemplen i Tyskland (omvandlingsområdena i Freiburg och Tubingen). Parkeringshuset ligger i utkanten och dit går även boende för att sortera förpackningsmaterial. Angöring och handikapparkering är förstås möjlig inne i området. (Även utställningsexpon måste uppfylla Boverkets byggregler.) Likt Bo01 finns här ett sopsugsystem men enbart för brännbart restavfall och matavfall. Om sopbilar håller sig utanför området kan gatorna bli smalare. Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme är 2,2 meter i diameter med flera nedstigningspunkter inne i området. Det är alltså lätt att inspektera och underhålla allt som ligger nere i kulverten utan att förstöra den påkostade markbeläggningen i olika mönster. Om brunnslocket lyfts av får man lätt ner en 3-meters ledning vid byte. Om kammarens tak lyfts av får man ner en 12-meteres ledning.


Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme

Till skillnad från Bo01 fanns inga krav på en grönytefaktor, dvs ett minimikrav på andelen grönska i förhållande till tomtyta i form av gräs, planteringar, gröna tak eller grönska på väggar med olika viktning. I Vallastaden finns träd på gatorna, grönska i Bäckparken som tidigare var ett rakt dike, odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. Okidokis ansvariga arkitekt kommenterade själv att det borde funnits en landskapsarkitekt i kontorets Vallastadsteam.


Odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. I bakgrunden syns Vallaskogens naturreservat

En annan skillnad jämfört med Bo01 var tilldelningen av kommunal mark. Jag minns tydligt hur mässarkitekten på Bo01 underströk vikten av att anlita ryktbara och prisbelönta arkitektkontor för att säkerställa hög arkitektonisk kvalitet. (I flera projekt visade sig senare att det tyvärr fanns tekniska och designmässiga brister som fick åtgärdas i efterhand.) I Vallastaden har man haft ett fast pris på tomtmarken och tilldelat mark till de byggherrar som fick flest poäng enligt det fastställda kvalitetsprogrammet med 19 punkter. Här är några exempel:

– I flerbostadshus ska det finnas minst två lägenhetsstorlekar.
– Uthyrningsbar del som gynnar kvarboende.
– Träbyggnadsteknik.
– Passivhus eller plusenergihus.
– Växthus på taket.
– Byggande arkitekt (arkitekten både ritar och utvecklar projektet som byggaktör).
– Verksamhetslokaler.

I Vallastaden fick dessutom oerfarna arkitektkontor en chans att bidra till bebyggelsen genom ett wildcard-system.

Fortsättning följer…

– Det är bara att gratulera Okidoki och Linköping till ett unikt och spännande projekt. Eller vad tycker du om Vallastaden? Det var min öppningsreplik till en planarkitekt på boexpot i Vallastaden som avslutades i helgen.
– Stadsplanemässigt är det en katastrof även om det finns en del fina byggnader. Kommunen skulle ha styrt mer, svarade planarkitekten.
– Men om du jämför med Bo01? undrade jag eftersom det finns flera likheter med bomässan i Malmö.
– Till Bo01 vill man återvända men det tror jag inte att man gör här, svarade han.

Efteråt funderar jag vidare på om jag själv som besökare skulle vilja återvända men även på vad som gör den nya stadsdelen attraktiv för linköpingsbor förutom småskaligheten och den befriande mångfalden i byggnadshöjder, material och formspråk. Vallastaden har trots allt byggts i ett C-läge enligt Linköpingsexpos vd Simon Helmér. Vilka är då de uppenbara attraktionerna i närområdet? Här finns Campushallen för alla som gärna tränar inomhus, odlingslotter i den nyanlagda parken där hälften är tillgängliga för Vallastadens invånare, Vallaskogens naturreservat för rekreation och återhämtning och inte minst universitetet. Numera finns här dessutom 1000 nya bostäder på 8 hektar i nya Vallastaden som utvecklats av 40 byggherrar (ungefär hälften med hyresrätt, till exempel en 3:a på drygt 70 m2 för drygt 10 000 kr/månad, kollektivrum i studentboendet i Vallvåningen för ca 4895 kr/mån, på andra ställen var hyresnivån 1200 kr/m2, år).


Rummet på 14 m2 (exklusive sovloftet) med en rumshöjd på ca 3,40 m och tillgång till 200 m2 gemensamma ytor. Här finns kvoter för studenter från olika fakulteter


Vallavåningen är resultatet av en studenttävling (tävlingsförslaget till vänster och den genomförda planen med samma grundtanke men med mindre gemensam balkong)

Jag tog mig till Linköping från Lund vid höstdagjämningen och besökte mässan fredag och lördag med oavbrutet duggregn och jämngrått molntäcke. Inget vidare väder när man gör en ny bekantskap för första gången. Förutom sinnestämning och kroppsligt tillstånd bidrar ju yttre faktorer till om en plats eller ett område upplevs som positiv eller negativ, dvs den sociala situationen, den fysiska miljön och vilken slags aktivitet man håller på med. Mitt resesällskap, tidigare student i Linköping med bostad i Ryd, tog initiativet till följande resplan från Linköpings centrum till expoområdet ca 4 km utanför centrum (en resrutt som Linköping för övrigt borde lansera som en kulturhistorisk slinga): kliv på buss nr 13 vid Stora Torg i centrala Linköping och hoppa av vid hållplatsen Gamla Linköping, promenera genom friluftsmuseet med byggnader från 1700- och 1800-talet, genom Vallaskogens naturreservat till nya Vallastaden och ta buss nr 4 tillbaka från Nobeltorget).


Friluftsmuseet Gamla Linköping…


… och nya Vallastaden

Fortsättning följer…