Museum van Loon med huvudentrén mot kanalen i norr (vy från Google Maps)

Museum Willet-Holthuysen med huvudentrén från söder mot den första kanalen utanför den inre stadskärnan

Det är första gången jag läser om ett hemmuseum som erbjuder specialvisningar för besökare som har nedsatt syn eller är blinda. Det finns möjlighet för deltagarna att hålla och känna på vissa utvalda föremål. Jag hade gärna velat vara med på en sådan visning men fick nöja mig med att gå runt på egen hand i museet van Loon på Keizersgracht vid en av kanalerna i centrala Amsterdam.

Museum van Loon (1672) ligger bara en kanalring ifrån Museum Willet-Holthuysen (1690) som jag besökte förra året och båda byggdes under guldåldern på 1600-talet. Museum van Loon beboddes av familjen van Loon från 1884.Museet van Loon har trädgården i söder till skillnad från Willet-Holthuysen. Men båda husens fasad mot gatan har ungefär samma proportioner. Fasadkompositionen är symmetrisk i båda fallen med entrén i mitten, höga skjutfönster och fem fönsteraxlar. Båda husen har källare plus med tre våningar.

Det finns skillnader mellan van Loon-museet och Willet-Holthuysen och några belysningsdetaljer som kan vara intressanta att nämna. Den återskapade 1600-tals trädgården avslutas i söder av ett stiligt vagnhus, den tidens garaget med häststall och uppställningsplats för droskorna. I huvudbyggnadens entréhall hänger en taklykta från 1880-talet som är täckt av glas för att ljusen inte skulle släckas av draget när man öppnade entrédörren. I den röda salongen finns en ljuskrona från 1700-talet med ametist och droppar av bergskristall. De signalerar inte bara rikedom utan förstärker ljuset från de levande ljusen i kronan. Det var ett sätt att få ut mer av en ljuskälla med hjälp av spegellika reflektioner.

Till vänster syns det ljusa verandarummet mot trädgården. Till höger: den röda salongen med ljuskrona från 1700-talet

Amsterdams skatter är många och de är inte bara konserverade i museer utan hela centrala staden är en historisk lämning som på 1600-talet påverkade så många andra städers byggnadssätt och infrastruktur,  t ex gatubelysningen som installerades redan på slutet av 1600-talet. (Lund fick gatubelsyning först på 1860-talet.) Läs mer här.

Dansföreställning med Ms Chrada Sheoratan och hennes dansgrupp, Natya Sudha

Mycket händer den 21 juni: mina båda systrar fyller år, sommarsolståndet infaller antingen 20 eller 21 juni, sedan 2010 byter vi planfiltren i ventilationsvärmeväxlaren  (vilket sker fyra gånger per år vid varje solstånd och dagjämning) och sedan 2015 firas den Internationella Yogadagen instiftad av FN. Trots att jag är en regelbunden yogautövare var den okänd för mig tills jag snubblade in på ett heldagsfirande på Museumplein i Amsterdam. Dagen inleddes såklart med gruppyoga och avlutades med fusion och skönsång. Det finns alltså ytterligare ett skäl att lägga dagen på minnet och framöver hålla utkik efter trevliga yoga-events utomhus var man än befinner sig i världen.

Soul Shanti konsert med Dr. L. Subramanian (mästare på violin) & Kavita Krishnamurthy (Bollywood sångerska)

Nu kan jag lägga ännu ett hemmuseum till samlingen, nämligen gatuhuset nr 41 på Friar Gate som ritades av arkitekten Joseph Pickford åt honom och hans familj. Huset stod klart 1770 och flera delar av huset visar hur det såg ut på 1810-talet och andra på 1830-talet. Källaren visar skyddsrummet från 1940-talet. Pickford både bodde i sitt egenritade hus och tog emot kunder. Som bostadsarkitekt förstår jag poängen att bo och verka i ett egenritat bostadshus eftersom jag har ordnat min verksamhet på samma sätt. Medan Pickfords hus var ett påkostat hus med plats för tjänstefolk på vinden är huset på Skördevägen 20 i Lund motsatsen – enkelt, i ett plan och demokratiskt (för alla i hushållet), dvs planerat för gemensamt umgänge i ett centralt placerat rum. I Pickwords och andra jämförbara hus från den tiden hade flera olika rum för herrskapsfolkets umgänge – ”morning room” (eller ”parlour”) för familjen, ”dining room” och ett ”drawing room”. Det senare användes både dagtid och kvällstid för att ta emot gäster. Anledningen till att det heter ”drawing room” är för att rummet innan man gick in och åt middag i matsalen och efter middagen drog sig kvinnorna tillbaka, en återkommande scen i många filmer (”(with)drew to the drawing room”). På 1700-talet placerades möblerna längs med väggarna och det kunde vara tomt i mitten men på 1800-talet möblerade men mer informellt med grupper av möbler.

Det är ett bra hemmuseum med tanke på at det är gratis och drivs som en stiftelse (Derby Museums Trust), endast ca 40 min med tåg från Birmingham. Förr samlade jag delar till servisserien ”Ruska” producerad av Arabia på 70-talet. Nu är det hemmuseer från 1600-talet och framåt.

Huvudentrén från gatan leder in till den välupplysta entréhallen med havmånefönster och sidofönster. ”The drawing room” till höger med stängda fönsterluckor och gardiner av ulltyg.

”The dining room” med utsikt mot gatan.

Sovrummet med tunga draperier runt sängen för att slippa drag på natten. Sovrummen var sällan uppvärmda.

Huset fick badrum först på 1800-talet. Till vänster och i mitten är samma badrum från början av 1900-talet: krämvita oljefärg på väggarna, mörkgrönt kakel, linoleum på golvet och ett emaljerat gjutjärnsbadkar med galvad duschsil. Toacisternen var normalt av ek eller mahogny. Vid den här tiden hade enbart de välbeställda sådana här fina badrum. Flertalet hushåll fick istället nöja sig med utedass på gården och ett badkar av plåt framför eldstaden. Bilden längs till höger från 1930-talet med nytt sanitetsporslin och moderiktiga rosa väggar. 

Anläggningen har till och med en 50-meters bassäng för tävlingar och motionssimning. Byggnaden invigdes i maj 2017

Som kontrast till konferensanläggningen och mässområdet NEC i Birmingham som jag skrev om i förra inlägget vill jag tipsa om Birminghams parker och storsatsningar på universitetsområdet med bland annat en ny träningsanläggning. Högst upp finns en lyxig sal för yogapassen. Den är luftig med hög takhöjd så att man kan hälsa solen bland trädkronorna. Nästa år tänker jag besöka det nybyggda biblioteket på universitetsområdet och det relativt nya stadsbiblioteket i centrum. Det senare fick tyvärr akutstänga 21 april för att åtgärda skador i glastaket i atriet mitt under min vistelse i Birmingham.

Oj, vad jag är omtumlad efter en tredagarskonferens om forskning och praktik inom ”Ergonomics & Human Factors” i Birmingham. Konferensprogrammet var det absolut inget fel på med superbra keynotes och intressanta föredrag inom framförallt transport och hälsoområdet. Jag deltar jättegärna fler gånger. Det som chockade mig var den fysiska miljön – både hotellet och omgivningen, vad som serverades och inställningen att staten ska hålla sig undan när det gäller beteendeförändringar som rör hälsa och miljö.

Jag har inte ens några bilder för att omgivningen var så avskräckande. Platsen var inte i centrala Birmingham utan i ett externt område i närheten av flygplatsen med byggnader stora som fotbollsplaner för utställningar och mässor, en arena så klart, shoppinggalleria, hotellkomplex och en ansats till naturmiljö med en damm och lite växtlighet (mer som scenografi än för utomhusvistelse). På hotellets hemsida informeras man om möjligheten att ta en löptur eller promenad på 1 mile runt dammen eller 3 miles. Jag tog mig runt halva dammen för att upptäcka att gångstigen mynnade ut i en ringväg. Här hade jag valet att gå vidare i gräset längs den trottoarlösa ringvägen eller gå tillbaka samma väg. När jag frågade ett par vakter med reflexvästar och uniform om varför det inte fanns några trottoaren längs vägen fick jag bara en oförstående blick.

Nästa överraskning gällde orienterbarheten i detta gångovänliga område där allt planerats för bilar. Järnvägsstationen låg inte mer än tio minuter bort men det var omöjligt att hitta en ingång till stationen. Det fanns öppningar till perrongen fast med låsta grindar. Det visade sig att man måste gå in i mässbyggnaden ett par hundra meter från stationen. Något som var helt oskyltat tills man väl kom in i mässfoajén. Med andra ord, jag befann mig i ett område som var helt omöjligt att intuitivt förstå och orientera mig i. Detta är ett ställe där inte ens kartor hjälper. En annan konferensdeltagare försökte ta sig till fots från ett av hotellen till konferenshotellet med hjälp av Google. Det slutade med att hon fick ta en taxi för en 1-minuts färd. Ergonomi handlar om hur människan interagerar med teknik eller miljön omkring oss. Målet är att undvika sådant som försvårar vår användning av teknik eller den fysiska miljön. Frustration och irritation stänger bara ner vår förmåga att tänka klart och lyckas med uppgiften – antingen som tågförare, pilot, bilförare eller gående.

Innemiljön var inte bättre. Det var ett fyrstjärnigt hotell, byggt på 70-talet och tydligen det största utanför London. För att korta ner inlägget har jag samlat mina observationer i en lista:

  • dålig inomhusluft med klorlukt i den gemensamma delen av konferensutrymmena (kanske återluft eller för att dörren mellan poolen och foajén alltid var öppen),
  • kass temperaturreglering i konferensrummen (visst brukar luften vara torr i konferensutrymmen men aldrig så kallt så att man behöver ytterkläder),
  • inga snålspolande toaletter på rummen, däremot nere i lobbyn men där var det i genomgående stopp i de flesta wc-stolarna (pappret stannar envist kvar om man inte håller nere spolspaken tillräckligt länge),
  • belysningen i hela konferensdelen och lobbyn med bar och café hade låg rumshöjd och innertaket var perforerat av bländande downlights i synfältet. Gissningsvis med halogen eftersom en del var trasiga men när belysningsplaneringen är dålig spelar ljuskällorna ingen roll. Det var samma problem med oavskärmade downlights och starka ljuskällor i den stora konferenssalen där belysningen ovanför publiken var tänd för att talaren skulle se oss. Här fanns fönster men med fördragna mörka gardiner trots att det hade det räckt med ljusgenomsläppliga gardiner för att dagens projektorer är tillräckligt ljusstarka. Luskomforten hade varit bättre och publiken piggare. Det återstår mycket att önska av gamla (och även nya) konferenssalar.
  • heltäckningsmattor i konferensrummen med svart tejp över mattskarvar som rest sig,
  • lunch med tonfisk ena dagen och svärdfisk den andra (fisk man helst ska undvika enligt Naturskyddsföreningen),
  • ingen frukt i pauserna till fikat förutom en enda gång, och detta i ett land där mer än hälften av befolkningen är antingen överviktig eller lider av fetma och där regeringen nyligen inlett en nationell ”Fat Fight” för att motverka “an obesogenic environment”.

Något positivt?

  • sojamjölk till teet,
  • tekanna på rummet,
  • den uppglasade väggen i foajén mot söder med utsikt mot himlen och flödande dagsljus genom den vidbyggda inomhuspoolen,
  • supertrevlig hotellpersonal (den sociala miljön är ju lika viktig som den byggda miljön).

Sovrum inrett för en primadonna i Hökerum Byggs betonghus, Vallastaden Boexpo 2017

Den senaste ljusreflektionen (nr 9) var kopplad till dygnsrytm och hur den fysiska miljön i ett hotellrum kan stödja en bra rytm med både ljus och mörker. Några månader efter inlägget publicerades fick Hall, Rosbash och Young förra årets Nobelpris i fysiologi eller medicin för sina upptäckter av molekylära mekanismer som styr cirkadisk rytm, med andra ord hur klockgener i cellerna påverkar organismers dygnsrytm. De studerade bananflugor men biologiska klockor finns i de flesta levande organismer. Den inre klockan (eller klockorna eftersom de finns i flera av människan kroppsorgan) går av sig själv men kan vara inställd på ett något längre eller kortare dygn än soldygnets 24 timmar. Det är därför yttre miljöfaktorer som ljus-och-mörker-cykeln spelar en väsentlig roll. Ljus och mörker påverkar nivåerna hos ett särskilt ”mörkerhormon” som i sin tur verkar synka den inre klockan till soldygnet.

Kompakt vardagsrum till vänster. Bakom ett litet väggparti till höger om terrassdörren finns en dubbelsäng i ett minimalt sovrum, Vallastaden Boexpo 2017

Men att behålla en sund dygnsrytm är ingen lätt sak för människor som brottas med tre olika dygn – det biologiska dygnet, soldygnet och det sociala dygnet. Det vet jag som är typisk morgonmänniska. Möjligen är min inre klocka inställd på ett komprimerat dygn, dvs något mindre än 24 timmar. Så gott som alltid väcks jag av min inre klocka exakt vid samma tid varje morgon, runt halv-sju. Ibland tidigare men då är det förmodligen av stressrelaterade orsaker. För att få mina drygt åtta timmars sömn, som jag mår bäst av, behöver jag lägga mig vid tio-tiden. Långa uppesittarkvällar med goda vänner straffar sig följande dag eftersom jag ändå vaknar vid halv-sju. Morgonmänniskor kan inte ta igen sömnbrist genom långa sovmornar! Om man inte redan vet vad man är för typ så finns här ett enkelt on-line test på BBC News hemsida.

Feng-shui inspirerat sovrum med dämpade färger, Vallastaden Boexpo 2017

Ljus och mörker alltså stor betydelse för människors hälsa och välbefinnande eftersom de bland annat påverkar vakenhet och sömn. Russel Foster, den erkända sömnforskaren, uppmanar oss att göra sovrummet till ”a haven for sleep”. Därför intresserar jag mig för hotellrum, studerar dem och reflekterar över vad de gör med mig som hotellgäst och morgonmänniska. Förra årets boexpo i Vallastaden bjöd på en hel provkarta på olika sovrum i deras hemutställningar. På en boutställning kan man bara föreställa sig hur designlösningarna skulle påverka vardagslivet eftersom man inte får uppleva ett helt dygn. Men en kritisk blick scannar snabbt vissa delar som är särskilt viktiga för sovrmmet som en ”fristad” och ett rum för återhämtning:

  • ser man ut från sängen?
  • väderstrecken (dvs morgon- eller kvällssol), hur mycket av himlen är synlig?
  • finns tunna gardiner som ger mjuka övergångar mellan den mörka fönsterväggen och den ljusa fönsteröppningen?
  • är det lätt att öppna och dra för gardinerna?
  • finns det plats för en lampa på fönsterbänken med vägguttag i närheten?
  • insyn? kan man välja grad av avskildhet/öppenhet?
  • vilken typ av mörkläggning?
  • placering av sängbelsyningen, stör man sin sängpartner när bara en har ljuset tänt?
  • färger och material, hur mycket ljus reflekteras?

Ljuslist bakom sänggaveln, Vallastaden Boexpo 2017

Sovrum med taklampa som inte bländar när man ligger i sängen, Vallastaden Boexpo 2017

Fyndigt återbruk av lastpallar men svårstädat och gardiner mer som prydnad än för att reglera dagsljus och insyn, Vallastaden Boexpo 2017

 

Detta inlägg är en längre vardagsberättelse som vänder sig särskilt till småhusägare med ett vattenburet värmesystem med följande komponenter: elpatron i en värmeberedare (eller ackumulatortank) och elektronisk stryrning av elpatronen.

Snöklädda solfångare i slutet av mars hjälper inte mycket

Mars 2018 har varit en annorlunda mars-månad på flera sätt. Jag minns inte att mars har varit så här kylig med så många snöfall sedan vi flyttade in i huset 2010. Oturligt nog har detta sammanfallit med något obestämt fel på den externa elektroniska styrningen av elpatronen i ackumulatortanken samtidig som cirkulationspumpen till radiatorkretsen gick sönder. Det enda som hänt utöver det vanliga var ett flera timmar långt strömavbrott i Lund 5 februari. Vi vet inte om det finns något samband men när strömmen kommer tillbaka efter ett strömavbrott kan en kortvarig strömspik uppstå när spänningen tillfälligt höjs över 250 volt.

Det hela började med att vi upptäckte att elpatronen bara ”orkade” värma tanken en begränsad tid efter att rumstermostaten kallat på värme på morgonen (efter nio timmar lång nattsänkning av inomhustemperaturen). När rumstermostaten efter nio timmar registrerar att rumstemperaturen sjunkit under det inställda börvärdet på drygt 20 grader skickar den en signal till shunten under tanken. Shunten öppnas då och skickar ut värmevatten från tanken till radiatorerna. Normalt ska elpatronen hålla 60 grader i övre delen av tanken men under den senaste månaden fungerar det endast ett tag. Elpatronen levererar plötsligt ingen värme längre och då sjunker förstås temperaturen i tanken i takt med att värme tappas av. Då behövs en annan värmekälla och under denna snörika och kalla månad har det inneburit vedeldning morgon och kväll. Vanligtvis eldar vi enbart på kvällen och låter elpatronen värma på morgonen. Solfångarna har tyvärr varit snötäckta eller så har det varit för mulet för att det ska ge tillräckligt med solvärme. (Men även om det är minusgrader och snö på takets solfångare kan solen värma de flesta rummen genom stora södervändafönster.)

Vedleverans mellan två snöfall från Lundaved till nästa års uppvärmningssäsong

Som vanligt när ett sådana här oväntade problem inträffar kollar man diskussionsforum som tagit upp liknande problem med elpatroner som inte värmer. Men i vårt fall var det inte till någon större hjälp eftersom vi har en, för småhus, ovanligare lösning med elektronisk styrning av elpatronen. En vanlig teknik är en inbyggd mekanisk temperaturstyrning  i elpatronen. Med en sådan lösning blir temperaturområdet (dvs temperaturdifferensen mellan elpatronens tillslag och frånslag) ganska stort och det var anledningen till att vi valde elektronisk styrning. I vårt fall handlar det inte om en förkalkad elpatron eftersom ackumulatortanken inte innehåller genomströmningsvatten. (Vid förkalkning uppträder dessutom elpatronen på ett annat sätt med kortare tid mellan till- och frånslag.)

Elpatronen är monterad i tanken och har en inbyggd mekanisk termostat som syns utanför tankens isoleringen (här med avmonterat plåthölje)

Extern väggmonterad elektronisk termostat som styr elpatronen i tanken

Felsökning är som forskning. Det är lätt vara för snabb med att dra slutsatser och hitta förklaringar.  Ofta finns det faktorer som stör de verkliga orsakssambanden. I vårt fall insåg VVS-teknikerna att cirkulationspumpen hade slutat fungera och när den var utbytt trodde vi att problemet var löst. Men det visade sig att problemet kvarstod: elpatronen som inte ”orkar” värma trots att den ektroniska termostaten visar att elen är på. Efter vår kontroll av elförbrukningen på elmätaren gissar elektrikern att problemet förmodligen finns i den elektroniska styrningen som i sin tur innehåller flera komponenter: termostat med digital display och temperaturgivare, transformator (från växelström till likström) och två halvledarrelä som behöver slå till för att ge elpatronen ström. Allt hade nog gått att lösa snabbare om vi själva hade kunnat mäta spänningen. Elektrikern, som har varit här ett par gånger och mätt, har tyvärr kommit just när elpatronen har fungerat, vilket förstås gör felsökningen svårare.

Termostatådans inre: transformator till vänster och två halvledare till höger om transformatorn som slår till och skickar ström till elpatronen när termostaten har gett signal

Så än är problemet inte löst men snart byter elektrikern termostaten och då får vi se. Det positiva är en ny och energisnål cirkulationspump med variabelt flöde som drar 16-18W istället för 46W, dvs en årlig energibesparing på 60 % eftersom pumpen går hela året.

Energieffektiv pump från WILO

Men precis som mycket av den vetenskapliga forskningen kommer vi inte med säkerhet att veta den verkliga orsaken till att två fel inträffade samtidigt, dels den elektroniska styrningen och cirkulationspumpen: teknisk livslängd eller strömspik, eller både och.