Fortsättning på föregående inlägg.

Drygt en mil till slutmålet Vorden

Det är vandringens sista dag längs Pieterpad som totalt innehåller 26 etapper (ca 2 mil vardera) och vårt mål är att slutföra hälften.

I tidigare inlägg beskrev jag hur rastlös man känner sig så fort man stigit upp ur sängen. Trots att utcheckningen inte är förrän om ett par timmar har man mentalt checkat ut och börjar strax packa. Förmodligen för att det gäller en etappvandring med en natt på varje hotell.

Omtänksamma människor längs vandringsleden erbjuder svalkande grönsaker för en billig peng. Har även passerat obemannade kiosker med te och kaffe

Hur blev dagens dubbeletapp på knappt 30 km i drygt 30-graders värme? Sträckorna i skogen och i skuggan av trädalleer var särskilt njutbara. Men det är lite nervöst när det är 15 km mellan etappstart och etappslut utan några samhällen emellan och tomt i vattenflaskan.

På slutet av den sista etappen konstaterar jag att benen skulle kunnat traska vidare – det tunga är den minimala packningen på ryggen som ändå väger några kilo. Vid full sol och hög temperatur är långa partier med skugga ett måste. Dessa sista två etapper var betydligt flackare jämfört med gårdagens (bara en 34 m höjd – Beusenberg efter Holten).

Det är en härlig känsla att ha fått uppleva fyra av Nederländernas 12 provinser till fots (Groningen, Drenthe, Overijssel, Gelderland). Före hemresan blir det en bonusdag i den betydligt folktätare provinsen Utrecht.

De vackra vasstaken och typiskt mörkt tegel ända ner till marken

Slutomdöme efter sammanlagt 21 mil (2,6 mil/dag) längs första halvan av Pieterpad från Groningen till Vorden, etapp 3-13 (vi hoppade över etapp 1 och 2 från starten i Pieterburen till Groningen): Klanderfri skyltning från Coevorden till Holten (etapp 8 till och med etapp 11). Rikligt med hotell och B&B längs leden och 4G- samt gps-kontakt utmed hela sträckan (behövs i fall man måste ladda ner kartan i appen mellan samhällena och för positionering).

Trogen tvättlina utan tvättklämmor för strumporna och linnet av merinoullblandning

Fortsättning på föregående inlägg.

Marscherar? Nej, men jag går taktfast med snabba normalsteg. Jag minns när jag kommenterade det lugna gångtempot på en dagsvandring i Penninerna med ett lokalt ”rambler”-gäng från Sheffield. ”It’s not endurance!”, svarade en av de lokala vandrarna. Men det finns alldeles för få nyanser av att ”gå”. Det finns många ord för att gå i långsam takt: lunka, traska, spatsera, promenera, flanera. Men när man går fort finns bara sammansatta ord eller två ord, t ex ”power-gå” eller ”gå en rask promenad”.

Efter knappt fyra timmars vandring i ett sträck genom framför allt skog med raka ekar och krokig tall på sandiga skogsvägar nådde jag Ommen (ca 17 000 inv). Hela etappen från Hardenberg till Ommen gick nästan parallellt med floden Vecht – visderligen dold bakom täta vegetationsridåer. Floden börjar i Tyskland på 165 m ö h men rinner lugnt (50 m3/s) på 6 m höjd över havsytan här i Ommen. Nu återstår finalen med dubbla etapper (ca 6 till 7 timmars vandring) två dagar i sträck i närmare 30 graders värme – ”endurance training” med andra ord.

Närgranskning av den äldsta av Ommens sex väderkvarnar där man malde korn

Toppen på en ”holländare” är vridbar i 360 grader och fixeras med hjälp av jack mellan brädorna på gångdäcket

Överraskning: Björnbären som inte har mognat än och nattljusen som blommar senare än i vår trädgård. I Lund plockade jag björnbär längs cykelvägen på Kobjer för ett par veckor sedan. Alla hälsar längs vandringsleden, inklusive cykelturister på vandrare.
Förväntat: Längs de sandiga skogsvägarna finns alltid en 1,5 m bred asfalterad bana för att underlätta för cyklister.
Stimulans: Likheterna med naturmiljön längs röda leden från Piraten till Haväng på Österlen.

Fortsättning på föregående inlägg.

På skånska landsbygden odlas grödor medan djurhållningen framför allt finns längre upp i Sverige – långt från odlingarna i söder där gödslet borde hamna. I den här regionen av Nederländerna där vi befinner oss just nu är lantbruken inriktade på både mjölkkor och odling (majs, kanske delvis som foder till korna, och potatis förstås i pommes frittens förlovade land). Så varför skulle man servera sojamjölk i småsamhällena utanför de större städerna?

Våtmarker med betande tjurkalvar utamför Hardenberg

När jag är ute på långvandring är det inte mycket jag saknar eftersom min partner är med (även om han springer i förväg) och vandringen pågår bara i tio dagar. Det mesta går att fixa som t ex skyr istället för kvarg (Arla tror samma produkt med etketten Skyr är lättare att sälja utanför Norden än kvarg) . Men sojamjölk (eller havremjölk) får nog vänta till Utrecht.

Vandringar och uteliv påverkar mig alltid på samma sätt: jag kan längta efter kvällens måltid och hotellrummets sköna säng. (Våra löpar-vandringar är ju en light-variant där vi inte behöver sova i vindskydd utomhus.) Men på morgonen känner jag mig lätt rastlös och vill vidare och längtar på nytt efter att vistas utomhus. Att checka ut vid klockan elva har visat sig fungera bra. Det finns ju praktiska saker att ta hänsyn till när tiden för avfärd planeras – nämligen incheckningstiden på nästa hotell. Det som till slut gör en etapp särskilt njutbar är en behaglig temperatur, sol och mycket dagsljus.

Teehuis (Tehuset i Ane)

Överraskning: plankorsningar vid järnvägsövergångar i småstäderna. (Men det är klart att det är kostsamt att gräva tunnlar när grundvattennivån är så hög.)
Förväntat: Att elcykeln är omtyckt av långfärdscyklister även här.
Stimulans: Teehuis (Tehuset) i Ane.

Fortsättning på föregående inlägg.

Målpunkterna på resan efter Groningen (ca 230 000 inv) har storleksmäsdigt skiftat från byar som Shoonloo (knappt 200 inv) till tätorter som Sleen (ca 2000 inv) och Coevorden (35 000 inv, uttalas ‘kofården’). Med skånska referenser motsvarar de Håstad, storleken mittemellan Flyinge och S Sandby samt Landskrona.

Variationen i höjdskillnad är däremot betydligt mindre. Geologiskt har vi två parallella åsar (Hondrug och Rolderrug) från istiden bakom oss. Men de reser sig bara ett par meter över omlandet (i genomsnitt 20 meter över havet). För en skåning är åsarna inte särskilt synliga i landskapet med andra ord. De tydligaste spåren är växtligheten och den sandiga marken. Ett tvärsnitt genom åsarna (inkl ”dalarna”) mäter knappt 2 mil och längden på åsarna är runt 7 mil. Vi startade turen i Groningen där högsta punkten är 9 m ö h på huvudgatan och avslutar istidsvandringen 14 m ö h i Coevorden. Snart börjar nästa del av vandringen som förmodligen är ”flackare” och mer urban.

Rolderrug och Hondsrug – två parallella åsar från istiden från Groningen i norr till Coevorden i söder

Slottet som byggdes om på 1400-talet och kommunhuset i bakgrunden från 2010

Hotel de Vlijt – ett ombyggt magasin vid kanalen med tillbyggd del till höger och terrass vid kanalen

Överaskning: Designhotellet där vi tillbringat två nätter i ett smakfullt och robust renoverat magasin vid kanalen (Castel Coevorden – Hotel de Vlijt).
Stimulans: Den stjärnformade stadskärnans blandning av historiska byggnader, som t ex slottet från 1400-talet, och modern djärv holländsk arkitektur som det multfunktionella kommunhuset med bl a biograf, Theatre Hofpoort, och bibliotek som ritats av RAU architects.

Fortsättning på föregående inlägg.

Om vi hade avbrutit vandringen redan nu hade vi haft en helt felaktig föreställning av holländska landsbygden. Fram till och med gårdagens etapp har den präglats av pastorala idyller med pittoreska byar. Men under dagens etapp på ca 22 km mellan Nord-Sleen och Coevorden tog vi oss vidare bland vindkraftverk, kraftgator, traktorer och cyklister förstås. Ett helt annat tempo i ett högproduktivt landskap. Här betar mjölkkor på fälten eller utfordras inomhus i genomluftade hallar med dagsljus, två meter hög majs väntar på att skördas och bilar swishar förbi på motortrafikleder i bakgrunden.

Här börjar the Old Amsterdam story

… som fortsätter här (Old Amsterdam är en ljuvlig holländsk ost)

Skräpfångare efter avfarten från motorvägen så att man slipper stiga ur bilen

Vit sparrisodling?

Överraskning: Fält med gissningsvis vit sparris eftersom jorden är kupad.
Stimulans: Växelvis soligt och halvklart.

Fortsättning på föregående inlägg.

Efter dagens toppensträcka genom lövskog och förbi ljunghedar i full blom bor vi på en B & B i Nord-Sleen norr om det egentliga etappslutet Sleen. Dagsträckan och temperaturen var perfekt. (Den enda störningen var de okopplade och skällande hundarna. Varning för utspringande svarta ilskna hundar på Orvelterveld ca 5 km söder om Shoonloo.) Efter tredje dagen är det tydligt vad som utmärker regionens bebyggelse – de imponerande och branta vasstaken med raka avslut utan hängrännor – på nya såväl som äldre friliggande bostadshus och gårdsbyggnader. Många av taken är dessutom nylagda.

Överraskning: Två mil utan bebyggelse (bortsett från ett par gårdar) i ett så tättbefolkat land.
Stimulans: Sol och drygt 20 grader.

Read More

Då är dags igen för en ny långvandring. Förra sommaren avslutade vi Lund-Berlin. Nu avverkar vi ca 20 mil med en vilodag längs Pieterpad, riktning söderut från Groningen i norra Nederländerna. Det blir ingen detaljerad reseberättelse utan en bilddagbok med tips och reseerfarenheter för andra svenskar som funderar på ultravandring i härliga Holland. Första tipset: leden är dåligt skyltad så appen är helt nödvändig för en störningsfri vandringsupplevelse.

Pieterpad är totalt knappt 50 mil lång med delsträckor som sammanlagt tar ca tre veckor

Gott om väderkvarnar som pumpar vatten

Framme i mål i Zuidlaren med nationellt kulturminne: Die Waghten. En väderkvarn från 1851 med roterande topp, dvs en holländare. På 1890-talet installerades ångdrivna malverk för att mala oljerika fröer

Överaskning: Ekplanteringarna på allmänningarna i Zuidlaren. Frukosten med hembakat bröd och stekta ägg på beställning på B & B Hoeven de Vredenhof, De Millystraat 15, Zuidlaren.
Förväntat: I stort sett plant med en höjdskillnad på mellan 7 och 11 m ö h.
Stimulans: Att avsluta med English breakfast tea med varm mjölk på Die Waghten.