arkiv

studieresor

Utsikt från 13 våningen i U&Me Hotel i kulturhuset Väven (färdigställt 2014)

Vi är tillbaka från en ren njutningsvistelse i Umeå – staden i Europa med renast luft. Och temat råkade bli renhet och välmående: IKSUs Sport första dagen, en heldag på IKSU Spa andra dagen, utstädning av ett studentrum, välsmakande rätter på fina restauranger och mestadels förflyttning till fots mellan alla målpunkter.

Äntligen uppfylldes drömmen att få bo på hotellet U&Me i kulturhuset Väven som fullt ut levde upp till förväntningarna. Huset är ritat av Snöhetta (som bland annat ritat operan i Oslo) och White Arkitekter. Utsikten över älven på 13 våningen kunde inte erbjuda en bättre start på dagen. Bottenvåningens inglasade saluhall med servering, matbod och bageri blev vårt coffice under två vardagar. Eftersom även stadsbiblioteket ligger på samma våning var här liv och rörelse (dessvärre corona-stängt på helgerna). Vi missade Bildmuseet som hade reducerade öppettider. Därför blev resans enda utställning Kvinnomuseets kompakta men välgjorda utställning om korsetten runt sekelskiftet.

En av oss hade med Alain de Bottons bok Filosofins tröst som extra resesällskap. Vi fick tillämpa Epikuros lära i fyra bekymmerslösa dagar präglade av det goda och måttfulla livet, acceptans, tacksamhet och förundran i staden med renast luft i Europa.

Nya smaker: Nattbakade oliver.

Nya ljud: Susandet i björkarnas trädkronor.

Nya vyer: Älven uppifrån och stråket längs med.

Oväntade känslor: Andrum och psykologisk distansering.

Saknade: Resten av familjen.

Fortsättning på föregående inlägg.

Besök hos vänner på Amager på Geislersgade – radhus av samma typ som Kartoffelraekkerne (byggda av Arbetarnas Byggförening) med högt bevarandevärde

Sista dagen på Öresund-runt-till-fots började i solsken men slutade i hällregn på svenska sidan. För min del blev därför sista delsträckan bara 5 km från Amager Strand till Kastrups station och sedan fick tåget ta mig ända hem till Lund. Men min partner fullföljde resplanen och tog även sista sträckan från Hyllie till Lund (24 km).

Amager är en stad i staden och här finns mycket kvar att utforska inser jag efter att ha bläddrat i Bygdeatlas Amager som gavs ut på 1990-talet av danska Planministeriet och Planstyrelsen. Stadsdelen är platt (1–5 m ö h) och både gång- och cykelvänlig.

Denna resa till fots runt sundet gjorde vi för nästan en månad sedan (13–19 aug 2020). Idag åker jag över sundet på nytt för att bland annat se Tomás Saracenos utställning Event Horizon från en roddbåt i Cisternerne. Trots coronapandemin finns det flera höjdpunkter i en skånings vardag.

Fortsättning på föregående inlägg.

Hotel Ottilia i förnyeleområdet Carlsberg Byen mellan Fredriksberg och Vesterbro

Europaskolan i Carlsberg Byen

Vi lämnar Carlsberg Byen som omvandlingsområdet kallas mellan Fredriksberg och Vesterbro. På vägen passerar vi Europaskolans skolgård som trots en tillbyggnad mot gatan har kontakt med gatan genom en uppglasad del. Efter ett bad på Islands Brygge och 11 km senare är vi framme vid Studio Hotel vid Amager Strand mitt ibland Köpenhams nya kvarter som blandar höghus med bostadskvarter i fyra till fem våningar. Det är ofattbart att detta är vårt första besök på Amagers strand med ö och lagun (anlagd 2004–2005).

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

Vi närmade oss Charlottenborg i holländsk barockstil från baksidan

Den praktfulla entrésidan på ett av vandringens alla slott

Vi har nått bekanta stadsdelar i Köpenhamn och målet är Hotel Ottilia i nya Carlsberg som är hela vandringens höjdpunkt – när det gäller såväl arkitektur, ljusdesign som nattlogi. Hotellet är inrymt i bryggeriets gamla lagerkällare från 1969. Den kallas så trots att det är en byggnad ovan jord.

Byggnaden är originellt renoverad av Architema Architects och Christoffer Harlang Architects men ändå med hänsyn till t ex ursprungsfasaden mot gatan. Anslaget är både rått och respektfullt. På en stor del av de invändiga ytorna är stommaterialet helt frilagd (t ex rå betong med synlig ballast). Installationer som t ex sprinklers i hotellrummen är inte inklädda utan helt synliga.

Lobby med plats för arbete vid skrivbord i ett rum som exponerar flera materiallager och byggnadskonstruktionen

Hotellreceptionen är en trappa upp

Svala hotellrum trots sensommarvärmen

Ljussättningen överraskar eftersom den är både funktionell och en fröjd för ögat. Dessutom förstärker nerpendlade armaturer den generösa rumshöjden. Oj, vad jag är tacksam för att vi hade möjlighet att tillbringa en natt just här. Vid framtida besök i Köpenhamn kommer jag absolut att följa utbyggnaden av Nya Carlsberg. I närheten finns dessutom Cisternerna som, sedan de övergav utställningarna med modern glaskonst 2013, bjuder på den ena minnesvärda utställningen efter den andra.

Utsikten från takterrassen med restaurang

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

En av alla danska cyklister längs Strandvägen uppmanade mig att fotografera den flotta tremastaren ute till havs

Nattsömnen är extra viktig när man kommer vara på benen i mellan 6 och 7 timmar. I hettan är man tvungen att sova med öppet fönster och då finns alltid en risk för störande ljud. På morgonen ser vi alltid till att komma iväg tidigt när dagsetappen är lång. Trots flera mil i benen är de alltid lika ivriga att komma iväg.

Nattsömnen blev hyfsat god trots att det saknades air-condition på rummet (nattemperaturen var runt 20 grader och dagtemperaturen runt 28 grader). På våra tidigare walk-runs till Berlin och längs Pieter Pad i Holland har det varit självklart att välja hotell med air-condition. Men det hade vi inte en tanke på när vi förberedde vår resa i juni. (Vid den tiden var svenskar inte välkomna i Danmark pga coronarestriktioner men vi chansade på öppna gränser för skåningar i augusti). Vem kunde förutspå en värmebölja under andra halvan i augusti på den 56:e breddgraden?

Det märks att vi är på östra sidan om sundet eftersom det finns gott om privata stränder med egna bryggor längs hela Strandvägen

Dagens sträcka var 33 km men havsbrisen gav lite svalka eftersom större delen gick längs Strandvägen. Den sista biten genom Jaereborg Dyrehave var värst men vacker och nästan tropisk i den heta eftermiddagssolen. Vilken märklig upplevelse att passera hjortar och rådjur i utkanten av en huvudstad! Jag missade tyvärr konstmuseet Ordruppgaard och Finn Juhls hemmuseum som ligger alldeles i närheten men som båda höll coronastängt.

Jaereborgs Dyrhave

Eremitageslottet i djurparken 1734–1736 (Christian VI:s jaktstuga)

Kvällens övernattning i slottsmiljö

Frukosten serverades i Bernstorff slott, färdigställt 1765 (ursprungligen utrikesministern Johan Hartvig Ernst Bernstorffs sommarpalats och numera lokaler för hotell- och konferensverksamhet)

Fortsättning följer…

 

Fortsättning på föregående inlägg.

Det är fortfarande nära trettio grader och dagen är vigd åt Sjöfartsmuseet i Helsingör med en hotellnatt på Comwell Borupgaard i svalkande parkmiljö i Snekkersten. En sådan här dag tillbringar man gärna under jord i en ombyggd torrdocka med vackra rum och en skickligt scenograferad utställning om dansk sjöfart.

 

Entrén till hotellet Comwell Borupgaard med originell platsbelysning över bordet

Lekfull belysning över bardisken i hotellets lobby

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

Dagens kortare etapp följde strandlinjen och Skåneleden ända till Rå. En tiopoängare vad gäller variation, terräng och omgivningar. Men den största överraskningen var ändå Tallskogsleden – den sista sträckan på ca 5 km i Helsingborg.

Citadellet i Landskrona

Nytillskott i vattennära läge i Landskrona

Hilleshögs dalar

Den kommunala Råå förskola (2013) ritad av Dorte Mandrup arkitekter med träläkt av robinia på fasaden

Belöningen på kvällen var miljön i Vass Restaurang & Bar vid Parapeten i Helsingborg och utsikten mot Norra Hamnen i solnedgången

Fortsättning följer…

Första etappen på 35 km: Lund – Flädie – Borgeby – Löddeköpinge – Barsebäcks by – Häljarp – Landskrona

Coronapandemin satte stopp för årets planerade walk-run genom Holland (den sista halvan av Pieter Pad med Bryssel som slutdestination). Det blev istället en het sjudagarstur runt Öresund som startar direkt utanför dörren den 13 augusti i 28 till 30 grader alla dagar utom den sista. Som vanligt går jag raskt medan maken springer samma sträcka. På ryggen har vi mellan tre och fyra kilo vardera.

Vi passerar flera århundraden på vägen, t ex Borgeby kyrka med torn från 1200-talet

Lite känsla av Holland fast hemma i Skåne

Fortsättning följer …

Museum van Loon med huvudentrén mot kanalen i norr (vy från Google Maps)

Museum Willet-Holthuysen med huvudentrén från söder mot den första kanalen utanför den inre stadskärnan

Det är första gången jag läser om ett hemmuseum som erbjuder specialvisningar för besökare som har nedsatt syn eller är blinda. Det finns möjlighet för deltagarna att hålla och känna på vissa utvalda föremål. Jag hade gärna velat vara med på en sådan visning men fick nöja mig med att gå runt på egen hand i museet van Loon på Keizersgracht vid en av kanalerna i centrala Amsterdam.

Museum van Loon (1672) ligger bara en kanalring ifrån Museum Willet-Holthuysen (1690) som jag besökte förra året och båda byggdes under guldåldern på 1600-talet. Museum van Loon beboddes av familjen van Loon från 1884.Museet van Loon har trädgården i söder till skillnad från Willet-Holthuysen. Men båda husens fasad mot gatan har ungefär samma proportioner. Fasadkompositionen är symmetrisk i båda fallen med entrén i mitten, höga skjutfönster och fem fönsteraxlar. Båda husen har källare plus med tre våningar.

Det finns skillnader mellan van Loon-museet och Willet-Holthuysen och några belysningsdetaljer som kan vara intressanta att nämna. Den återskapade 1600-tals trädgården avslutas i söder av ett stiligt vagnhus, den tidens garaget med häststall och uppställningsplats för droskorna. I huvudbyggnadens entréhall hänger en taklykta från 1880-talet som är täckt av glas för att ljusen inte skulle släckas av draget när man öppnade entrédörren. I den röda salongen finns en ljuskrona från 1700-talet med ametist och droppar av bergskristall. De signalerar inte bara rikedom utan förstärker ljuset från de levande ljusen i kronan. Det var ett sätt att få ut mer av en ljuskälla med hjälp av spegellika reflektioner.

Till vänster syns det ljusa verandarummet mot trädgården. Till höger: den röda salongen med ljuskrona från 1700-talet

Amsterdams skatter är många och de är inte bara konserverade i museer utan hela centrala staden är en historisk lämning som på 1600-talet påverkade så många andra städers byggnadssätt och infrastruktur,  t ex gatubelysningen som installerades redan på slutet av 1600-talet. (Lund fick gatubelsyning först på 1860-talet.) Läs mer här.

Fortsättning på föregående inlägg.

Ett nytt framträdande inslag i Vallastaden är fälleshusen, dvs gemensamhetslokal med övernattningsrum och pentry, som var ett krav i alla kvarter. Flera är byggda som växthus vilket säkert är en tillgång när det blåser på slätten. Men de behöver kompletteras med någon form av skuggväv för att undvika olidligt höga innetemperaturer soliga sommardagar.

Insidan av fälleshuset/växthuset

Alla projekt har alltid något som kunde blivit bättre. Jag saknar de halvoffentliga uppehållsytorna på gårdarna. Bostadsgården i ett av studentkvarteren består till största delen cykelparkering och gångytor. Okidokis ansvariga arkitekt förklarade att det framför allt är gatorna som ska fungera som ett vardagsrum för de boende. Cyklarna till övriga bostäder förvaras inomhus i cykelförråd eller under skärmtak. Jag förstår värdet av att ha cykelparkering under tak men vill också kunna slippa öppna besvärliga dörrar för att förvara cykeln.

Gården till några av studentbostäderna där cyklar tar plats

En fördel med mässor med högt ställda krav är att deltagande byggherrar anstränger sig lite extra och testar nya lösningar. Vallastaden kommer att expandera under den närmaste framtiden. Men hur säkerställer man genomförandet av samma originella designkoncept? Jag tänker på den senare utbyggnaden av Västra Hamnen som saknar många av de utemiljö- och gestaltningskvaliteter som utmärkte Bo01. Arkitektkontoret Okidoki var med från tävling till genomförande av Vallastadens expoområde vilket säkert var en av framgångsfaktorerna. Det krävs någon form av kontinuitet i alla lyckosamma projekt – någon som bevakar arbetet med att omsätta visionen till verklighet. På Bo01 i Malmö fanns till exempel en stark mässarkitekt. I dagsläget är Okidoki inte upphandlade för det fortsatta arbetet med de kommande planerna. Andra framgångsfaktorer är politisk enighet och uppbackning. Projekt med ett starkt helhetsgrepp har dessutom oftast bara ett fåtal markägare.

För att avsluta där jag började i september: Är Vallastaden är ett område som man vill besöka igen? Vallastaden kan räkna med mig – jag kommer att återvända nästa gång jag är i Linköping. Då får jag se helt färdigställda gårdar, mer grönska och ett vardagsliv i Vallastaden utan stängsel med gröna presenningar. Om tid och väder tillåter går jag hela vägen från centrum (knappt 4 km) eller så blir det samma kulturhistoriska kombo som senast: Buss 13 från Stora Torg till friluftsmuseet Gamla Linköping – Vallaskogens naturreservat – Vallastaden – med ett träningspass på Campushallen som tillägg.