arkiv

hållbar stadsutveckling

(fortsättning på föregående inlägg)

Utsikt mot Vättern på väg mot Omberg

Dagens vandring förgylldes av maken som följeslagare (eftersom han behövde en dags vila från två långlöpningar i rad). Ekoparken Omberg var höjdpunkten men vi höll oss till västra sidan av berget och slät asfalt på enkelriktad smalväg (Vättern runt-Sommenleden). Jag hade nämligen fått nog av klätterhällar efter gårdagen. Vi passerade 400 gammelekar och Pers sten. Omberg var även ljudmässigt en höjdpunkt – tyst och vindstilla, långt från trafikbuller. Vi fick tyvärr hoppa över Ellen Keys strand eftersom dagens etapp var lång.

Karta över ekoparken Omberg och Pers sten

Efter sen lunch med lokalfångad lax i Borghamn var vi inställda på att avbryta och ta buss. Men vi upptäckte till vår förvåning att i den här trakten finns ingen reguljär lokaltrafik – enda kollektivtrafikmöjligheten var att beställa hämtning med två timmars väntetid. Det var bara att traska vidare 14 km till.

Fortsättning följer …

Ekoparken Ombergs gamla ekar

Äntligen framme efter en tapper och klagofri gångmarsch längs vägkanten, som var den snabbaste vägen till Vadstena

(fortsättning på föregående inlägg)

Praktfulla ekar i parklik natur precis utanför Gränna

En naturskön sträcka var längs Kråkeryds naturreservat, som jag var nära att missa för att tomtägaren helt fräckt hade maskerat en enskild väg med kortklippt gräs och riktat om skyltningen.

Kråkeryds naturreservat

Sträckan därefter var mer strapatsrik med stenhällar, snåriga branter och myrstigar. Då är skyltningen extra viktig. Med 10 m mellan de vit-röda markeringarna går det att hålla bra tempo utan karta. Efter knappt åtta timmar var jag framme vid Ombergs Golf Resort utan att ha träffat någon annan vandrare.

Fortsättning följer …

Första gången som jag ser fält med blåbär för självplockning

Svår terräng med krokiga stigar över stock och sten

Vatten är en bra vägledare när märkningen på stammarna sviker

Äntligen framme vid målet – Ombergs Golf Resort – det sista som återstod var att göra sig osynlig på golfbanan för att ta sig direkt till klubbhusets restaurang

I Huskvarnabergen i Östra Vätternbranternas biosfärområde med utblick mot Jönköping och Huskvarna

Första sträckan på årets walk-run (som kombinerar gång och löpning där jag står för gången och maken för löpningen) var varierad gällande både naturtyp och topografi. Huvuddelen gick längs knappt halva John Bauer-leden. Ljudet från trafikerade E4:an var det mest oväntade inslaget men så fort leden vek av österut minskade bullret.

Leden är skyltad men som vanligt är en papperskarta ovärderlig. Fast kartan hjälper inte mycket när leden bitvis är omlagd för att man anlägger en ny vindkraftspark.

John Bauerleden slingrar sig genom naturreservatet på hög höjd (prickmarkerad i gul-orange färg)

Större delen av sträckan gick upp och ner över stock och sten i Bauers sagomiljöer. Sju och en halv timme senare stod jag vid en busshållplats nära Siringe. Buss 121 tog mig in till Gränna med trängsel på trottoarerna utanför godisbutikerna. Det är ju högsäsong för Grännas polkagriskokerier.

John Bauers skisser till bokuppslag med säker och ledig linjeteckning

Vänster: I skogarna med raka granstammar och mossklädda stenar som sägs ha inspirerat miljöerna i John Bauers sagovärld. Höger: Rikligt med mogna blåbär (små och inte särskilt söta)

Fortsättning följer …

(Fortsättning på föregående inlägg)

Handikapporganisationernas kontorshus genomsyras av medvetet gestaltade lösningar som engagerar flera sinnen. Jag beskrev till exempel akustiken och ovanljuset i förra inlägget. Förflyttning såväl innomhus som utanför byggnaden är lika viktig. Bänkarna utanför inkräktar inte på gångytan. De är istället placerade på den upphöjda nivån där de samsas med träd och andra gatumöbler. I byggnadens vindfång har ledstråket en annan riktning på mattluggen för att underlätta orienteringen. Personer med nedsatt syn kan känna sig fram med hjälp av undersidan av skosulorna.

Vänster: Snubbelfritt på gångytan. Höger: Vindfång med anpassad torkmatta

I receptionen på bottenvåningen valdes fasta höjder på receptionsdisken istället för en höj- och sänkbar disk. Guiden förklarar att det var ett medvetet val för att undvika att göra ett nummer av individuella skillnader (dvs undvika att under flera sekunder sänka från ståhöjd till en höjd anpassad för rullstolsburna och barn).

Vänster: Konventionella ledstråk finns bara på bottenvåningen och i källaren. På övriga plan (där besökare vanligtvis inte vistas) finns andra typer av markeringar – en liten ”upphöjd punkt” på räcket så att man vet var närmaste korridor mynnar. Höger: Alla trappnosar är markerade – inte bara första och sista steget som i svenska tillgänglighetsråd

I korridoren är det delvis indirekt ljus men assymetriskt placerad så att det faller på den kulörta väggen. Ljusarmaturerna är infällda i rak linje för att underlätta orienterbarheten. Vid pentryköket valde man istället infällda spotlights med riktat ljus som både lyser upp golvet och ger skuggor i ansiktet för att hjälpa personer med nedatt hörsel (det är lättare att läsa ansiktsuttryck och läpprörelser med ett modellerande ljus). Det finns avbländande raster på alla infällda ljusarmaturer i korridoren utom spotlightsen

Vänster: Olika modeller på stolarna i matsalen så att man kan välja sin egen favorit. Höger: Alla strömbrytare, uttag och dörröppnare i svart för att kontrastera mot väggens kulör ljuskontrasten är alltid minst 60%). De senare är dessutom placerade i fothöjd så att rullstolsburna kan trycka med foten

Direkt dagsljus vid kontorsarbetsplatserna har prioriterats vilket ledde till att byggnadsformen anpassades från cirkulär volym till en volym med flera ”fingrar” för att maximera fönsterväggarna

En inglasad modell av byggnaden

Handikapporganisationernas kontorshus är resultatet av en annorlunda tävling med täta kontakter mellan beställaren (entreprenören och hyresgästen) och arkitekterna. Force4-architects tog hem segern med sitt förslag som utvecklades från cirkulär byggnadsform till fingerform med centralt atrium och ovanljus. Projektet är superintressant av flera anledningar:

– tävlingsprocessen (med t ex delavstämning så att beställaren får chans att hindra tokiga designbeslut),

– inkluderande design (eller universell utformning som det även kallas) som gör att personer med olika funktionsnedsättningar kan använda, orientera sig och trivas i byggnaden, och till och med utrymma den vid brand på egen hand,

– designuppdrag som inkluderar omgivningen (t ex gångvägen från tågstationen är utformad med hänsyn till tillgänglighet så att de som arbetar och har funktionsnedsättning lätt ska kunna förflytta sig till fots).

Jag var här i juli på ett studiebesök som arrangerades i samband med den internationella världskonferensen för arkitekter (UIA World Congress of Architects) i Köpenhamn – utsedd till arkitekturhuvudstad av UNESCO.

Besöket var enastående och guidningen grundlig med såväl brukare som entreprenör och arkitekt på plats. Efter besöket var jag helt uppfylld som man kan bli när ett projekt känns unikt och byggt av engagemang. Nu har vi ännu ett självklart stopp på studieresan som varje år går till Köpenhamn med trettio arkitektstudenter i kursen Light, colour and space.

Fortsättning följer …

Ovanljus lyser upp det centrala atriumet

Vita ljudabsorberande räcken – den vita kulören minskar risken för bländning när blicken vandrar uppåt mot ljusöppningen i taket (eftersom konstrasten blir mindre mellan vita ytor och den ljusa himlen utanför takfönstren)

Genèvesjön med alperna i bakgrunden …

… och i parken vid sjön har man slutat belysa vegetationen för att minska ljusföroreningarna och öka den biologiska mångfalden

Från multikulturella Geneve är det 40–50 min med tåg till Lausanne. Ett tips som jag fick före konferensen om ljusbehandling och biologiska rytmer (se föregående inlägg) var att hoppa av en bit öster om Lausanne för att vandra tillbaka till Lausanne genom de terrasserade vinodlingarna i Lavaux som tillhör världsarvet. Man kan hoppa av i Cully och gå österut för att sedan ta ett lokaltåg tillbaka till Lausanne. Eller, som jag gjorde, hoppa av i Epesses och gå västerut hela vägen in till Lausanne. Har man mer tid är ett tredje alternativ att hoppa av i Rivaz. Tågresor i Schweiz är en sann fröjd eftersom de alltid är punktliga och utsikten mot berg och natur är så annorlunda jämfört med slätten i Skåne.

När jag återvände till Geneve hade jag den där härliga känslan av att hunnit med mycket och att jag gärna vill komma tillbaka – men med sikte på mer vandring och mindre vetenskap.

Vinodlingarna öster om Lausanne …

… alperna på andra sidan Genèvesjön

… och vindistriktets olika druvsorter

I Lausanne valde jag att bo på ett vandrarhem i Boix-de-Vaux mellan Lausannes centrum och universitetscampuset EPFL (École Polytechnique Fédérale de Lausanne), dvs platsen för konferensen. Jag valde läget för att få 30 minuter långa morgonpromenader före långa stillasittande dagar inomhus. Ett stort plus var närheten till grönska och vatten, att boendet låg granne med en stiligt organiskt formad byggnad (IOKs huvudkontor som ritats av det danska arkitektkontoret 3XN) och den arkeologiska parken med lämningar från den romerska staden Lousonna.

IOKs huvudkontor ritat av det danska arkitektkontoret 3XN

EPFLs campusmiljö är tät med flera nya byggnader men saknar varierad grönska

En heliostat utanför paviljongbyggnaden på campus riktar solljuset mot ett hål genom en tät vägg där solstrålarna tar sig vidare in i rummet mot en rörlig lins med ett gult filter. Dessa komponenter ingår i en ljusinstallation av Olafur Eliasson som ingår i utställningen ”Lighten up! On biology and time”

I campusområdet har stdenterna numera ett eget studiecentrum i Rolexbyggnaden (ritad av arkitektkontoret SANAA i Japan)

Till och med busskurerna intill området är stiligt designade med limträ

Vänster: Konsertsalen 2023. Höger: Restaurangen med eget mikrobryggeri i källaren 2023

Exteriört är stadshallen i Lund en pärla – ritad av Klas Anshelm och färdigställd 1968. Även invändigt finns stiliga designlösningar, t ex salarna med ovanljus och byggnadens specialdesignade detaljer. Men foajén har fungerat dåligt. Bottenvåningen har mest upplevts som ett gigantiskt kapprum med toaletter och inte varit särskilt inbjudande.

Ombyggnaden, som pågått i flera år, var därför efterlängtad. Stadens nya ”vardagsrum” invigdes i december 2022. När lokalerna efter 60 år skulle anpassas och bli mer ändamålsenliga för folk, fest och kultur passade kommunen på att byta ut allt i installationsväg: ventilationskanaler och fläktar, kylaggregat, värme, sprinkler, rökgasfläktar och rökgasspjäll, proppskåp med mera. annars var ambitionen att spara så mycket som möjligt.

Stiliga nya specialgjorda ljusarmaturer som ger indirekt ljus bakom akustikpanelerna av trä i konsertsalen

Anders Welander (Climat80) i Energi- och miljötekniska föreningen tog ett gäng konsulter och andra intresserade medlemmar med på en visning – från vinden till källarens mikrobryggeri. Vi följde spåren av alla multifärgade elkablar, ventilationskanaler och sprinklerledningar.

 Vänster: Tokig gardinlösning som täcker inblåsningen av tilluft vid golvet.  Höger: Befintlig tilluft genom småhål i fönsterpartiets nederkant

Originalköket, nytt undertak och nya plafonder på andra våningen

Vänster: Nya ”ventilationskorstenar” av dyrbar koppar som för in uteluft och släpper ut förbrukad luft (men svårt att avgöra vilken som gör vad). Höger: Inte samma ambition vad gäller andra kretsloppsdetaljer som papperskorgarna – här samsas tre olika typer i gångstråket på andra våningen

Vänster: Behållare med sprinklervatten i källarens trånga utrymmen. Höger: Kylaggregat för svalka när det behövs

 

 

 

Projektet Iggy till vänster och Tolv hus till höger. Iggy har en fasad av rosttrögt stål. Tegelhuset har en trästomme som är klädd med tegel murat med kalkbruk för att undvika synliga vertikala rörelsefogar (så kallade dilatationsfogar) 

Bostadsprojekten ligger i Norra Sorgenfri i Malmö. Det som förenar projekten är att båda är resultatet av två arkitektföretag som inte nöjer sig med att vara sidokonsulter. Företagen är istället byggherrar (dvs beställare) och arkitekter som själva utvecklar sina bostadsprojekt, låter bygga dem och förvaltar eller säljer bostäderna efter byggskedet. Det finns nog inget mer lärorikt och stimulerande för en arkitekt än att både hålla i plånboken och designen. Byggherren är ju den som prioriterar mellan olika design-, miljö- och kostnadsmål (t ex bostadskostnad eller hyresnivå).

Cord Siegel presenterade hyreshuset Iggy med 69 lägenheter för en grupp arkitekter på Seniorarkitekternas visning i Norra Sorgenfri en regnig dag i mars.

För mig representerar hans kontor ett arbetssätt som tilltalar – ett stort engagemang och verklig inlevelse i behoven bland de boende genom att:

  • lära sig av sina ”boendeutvärderingar” i tidigare projekt och ta med sig insikterna i nästa projekt,
  • placera etagelägenheter med dubbelhöga fönster i de nedre våningarna där dagsljusförutsättningarna är som sämst, 
  • inkludera insynsskydd och solskydd i de höga fönsterpartierna i designen från början. En gardinvajer är monterad av hyresvärden så att boende kan dra för tunna gardiner i den nedre delen av fönsterpartiet. Här finns dessutom en ljus rullgardin på insidan i den övre delen som avskärmar det starka solljuset på sommaren (oklart om det var monterat av hyresvärden eller hyresgästen),
  • planera för grönskande ridåer utanför de höga fönstren och balkongerna i den täta urbana stadsmiljön,
  • experimentera med delande (t ex verktyg för att reparera saker, vandringsryggsäckar, shoppingvagnar, lådcykel för transporter, vandringsstavar, skoputsningsmaskin för ”shiny walking shoes”),
  • erbjuda en gemensam bastu högst upp i huset med den finaste utsikten, och tillgång till övernattningslägenhet,
  • hyra ut en del av lägenheterna till socialförvaltningen och sprida ut lägenheterna i huset,
  • ha höga miljöambitioner (lågt klimatavtryck med en kombination av trä och betong),
  • tidigt samarbeta med andra yrkesgrupper som vittnar om respekt för andra professioners kunskaper, t ex illustratör och landskapsarkitekt. Illustratören Sara Granérs typografi och karaktäristiska väggillustrationer i trapphusen är egensinniga och samspelar med husets riviga och oinsmickrande uttryck.

Listan kan göras ännu längre.

Illustratören Sara Granérs typografi och karaktäristiska väggillustrationer

Ett härligt ljust rum med högt i tak med både insynsskydd och solksydd på insidan. Jag funderar på om det inte hade blivit ännu mer användbart med en liten utvidgning av ovanvåningens balkong för en fåtölj eller ett skrivbord. Ett högt rum vill man uppleva och dröja kvar i både där nere och där uppe.

Vänstra bilden: Längs bort till vänster under balkongen skymtar man ett sovrum med något som ser ut som nerdragna persienner i fönstret … Högra bilden: … men det är dessvärre den finkorrugerade plåten på väggen några meter utanför fönstret i gårdens innerhörn (dvs ett svårt läge som saknar utsikt mot himlen och minimalt med dagsljus i rummet).

Arkitekten Björn Förstberg har tillsammans med kollegan Mikael Ling ritat, utvecklat och till och med varit delaktiga i att bygga Tolv hus. Hans beskrivning vittnar om en annan slags omsorg – omsorgen om det goda hantverket, materialen och det som tilltalar ögat. Här fick vi tyvärr inte se någon bostad inifrån. Men jag tänker mig att interiören andas samma behagliga atmosfär med exponerade material och sinnlig enkelhet som jag upplevde i deras första projekt ”House for Mother” på bomässan Vallastaden i Lindköping 2017.

Grattis till alla er som bor i Norra Sorgenfri – som har fått fler fina bostadshus som grannar! Och tack Cord (och hyresgästen) för att vi fick komma in och se en av lägenheterna.

Siegels kontor bygger vidare på boendeerfarenheter från tidigare projekt – projektet Ohoj i Västra Hamnen från 2014

(fortsättning på föregående inlägg)

Hotellet sena utcheckning gjorde det möjligt att klämma in ett kundalini-pass i Yoga Vesterbros studio före hemfärden till Lund. Maken sprang runt sjöarna i Nörrebro precis som under gårdagen (rundan runt sjöarna är ungefär 6 km) men med en dagstemperatur som var mer normal för årstiden – 23 grader i max temp istället för 26–28 grader som de tidigare dagarna.

Till sist något om att resa tillsammans och förflytta sig enskilt, och att kombinera gående med yoga. Kombinationen får mig att tänka på en strategi som åldrandeforskaren Gene Cohen föreslagit. Hans förslag handlar om att man i senare delen av livet sätter samman en ”social portfölj” för att skydda sig mot oförutsedda händelser. Det gör man genom att balansera tillsammans-aktiviteter med aktiviteter som man kan göra på egen hand. På liknande sätt kan power-aktiviteter balanseras med mindre krävande fysisk aktivitet. Då finns alltid någon aktivitet att ägna sig åt i händelse av skada eller ändrad funktionsförmåga.

Men just nu är jag tacksam för att vi även detta år lyckades genomföra en walk-run med sammanlagt 18 mil i strålande solsken.

(fortsättning på föregående inlägg)

Vesterbro – Nörrebro – Fredriksberg – Valby – Nya Carlsberg
Länk till den ungefärliga rutten

Efter förmiddagsyoga i Vesterbro gick dagens tur i stor-Köpenhamn. Startpunkten var Planetariet och vandringen fortsatte längs Nörrebrogade till Superkilen i yttre Nörrebro via Torvehallarna (ett av mina favoritställen i Köpenhamn). Hela sträckan från startpunkten, längs den Grönne Sti (The Green Footpath) genom Fredriksberg och tillbaka till hotellet via Valby Langgade och Nya Carlsberg blev 15 km. Ännu en varm dag men med lätt regn på eftermiddagen.

Pågående byggprojekt som ska bli spännande att följa

Man passerar uppförd modern arkitektur som danskarna ofta gör väldigt bra

Jag vek av från den gröna stigen och tog en genväg tillbaka till hotellet genom Carlsberg Byen

Fortsättning följer …