Ljus och dygnsrytm (1)

Utrustad med tålamod och en stadig systemkamera en tidig morgon gick det till slut att fånga en av fåglarna i flykt 

De flesta organismer har en ljusstyrd inre biologisk klocka som reglerar aktivitet och vila. Ett bra exempel på den klockstyrda rytmen är knopparna på träd och buskar som just nu håller på att slå ut. Människor har i likhet med växter och andra levande organismer ljusreceptorer som påverkar aktivitet och vila. De kallas retinala ganglieceller och finns i ögats näthinna tillsammans med de andra receptorerna, stavar och tappar. Till skillnad från stavar och tappar, som behövs för att forma bilder i hjärnan, påverkar de ljuskänsliga gangliecellerna kroppens inre biologiska klocka. Huvudklockan, som finns i hjärnan (SCN, den suprachiasmatiska kärnan), styr andra kemiska klockor ute i kroppens celler och tillsammans reglerar dessa biologiska funktioner som kroppstemperatur, sömn, aptit och ämnesomsättning.

Men den biologiska klockan hos människor är sällan perfekt inställd efter soldygnet. De flesta har en biologisk dygnsrytm som är något längre än 24 timmar. Solljuset behövs alltså för att synka den biologiska klockan med 24-timmarsdygnet. Naturligt ljus innehåller mer av det kortvågiga blåa spektrumet jämfört med artificiellt ljus. När det ”blå” ljuset med en våglängd mellan 460 och 480 nanometer träffar ögats ganglieceller blockeras produktionen av sömnhormonet melatonin. (Det är för övrigt samma ljus som från digitala skärmar). Att sitta med en surfplatta precis innan det är dags att sova är inte särskilt smart eftersom blått ljus ger signaler till kroppen att det är dag.

Blåmesen är tillbaka i holken igen och vilken dag som helst slår häggmispelns vita knoppar ut