Keynes barnbarn

bild-702

Recension: Christer Sanne, Keynes barnbarn, 2010 (andra upplagan)

För en månad sedan hörde jag ett föredrag om ”Det digitala skiftet” av Alexander Crawford från tankesmedjan Global utmaning. Frågan gällde hur den digitala utvecklingen påverkar arbetsmarknaden. Flera studier förutspår att ca 48–51 % av arbetsmomenten kommer att försvinna på grund av automatiseringen. Men föredraget stannade vid en analys av framtidsläget och presenterade inga konkreta samhällsekonomiska förslag till lösningar. Denna inställning delas av många forskare som vill vara värdeneutrala och gärna överlåter åtgärderna till politiken. En samhällsforskare som däremot föreslår tänkbara vägar framåt är Christer Sanne i ”Keynes barnbarn” (2010). Ovetande om kommande miljöproblem och människors omättliga aptit på konsumtion förutspådde nationalekonomen Keynes på 30-talet att hans barnbarn inte skulle behöva arbeta mer än tre timmar per dag tack vare ökad produktivitet. En så kort arbetsdag skulle enligt Keynes räcka för att tillgodose framtidens behov. Christer Sanne förklarar varför vi inte befinner oss där och argumenterar för att arbetstidsförkortning är en möjlighet snarare än en uppoffring. Boken gör en lättillgänglig analys av samhällets ekonomiska utveckling, både produktion och konsumtion, för en bred målgrupp. Hans senaste rapport ”Hur kan vi leva hållbart” (Naturvårdsverket, 2012) tar upp samma ämne och handlar om konsumtionens miljöpåverkan.

Christer Sanne är samhällsforskare, civilingenjör och författare, numera pensionerad från KTH. Det är befriande med personer som har modet att ifrågasätta ideologiska grundantaganden och ”sanningar”, t ex fortsatt hög tillväxt och skevheten i synen på konsumtion. Idag menar många att konsumtion behövs för att skapa tillväxt snarare än att tillgodose människors behov. En annan självklarhet som ifrågasätts av Christer Sanne är politikernas återkommande sysselsättningsmål i de senaste valdebatterna. Deras strävan är att skapa mer sysselsättning och heltidsarbete utan att ta upp 40-timmarsveckan som heltidsnorm till diskussion.

Varför är detta ett problem? Christer Sanne konstaterar att vi inte kan fortsätta producera och konsumera så mycket som vi gör. En oförändrad västerländsk livsstil är ekologiskt ohållbar trots teknikens möjligheter. Sedan 50-talet har konsumtionen tredubblats men människor i väst har inte blivit lyckligare under samma tidsperiod. Det viktigaste motivet för att lägga om kursen är produktionens miljöbelastning i form av resursåtgång, utsläpp, avfall och förlust av bologisk mångfald. Människans välbefinnande kan dessutom främjas av ett vardagsliv som kretsar mer kring sociala relationer och mindre kring varukonsumtion. Resor och prylinköp ger ingen varaktig lyckonivåhöjning enligt forskningen.

Bakgrunden till problemen är den utbredda uppfattningen bland ekonomer, politiker och konsumenter att tillväxten är nödvändig för välfärden och konsumtionen skapar sysselsättning. Om tillväxten ska fortsätta öka måste människor konsumera. För att ha råd att konsumera krävs en arbetsinkomst som täcker de grundläggande behoven. Christer Sanne frågar sig hur stor arbetsvolym som är möjlig om produktion och konsumtion ska hållas inom planetens ekologiska gränser. Miljöproblemen är inte nya men är numera starkt kopplade till konsumtion och materialism. Nästa fråga är vad som är överkonsumtion. En hållbar konsumtionsnivå utgår från våra behov (inte önskningar) och från ett tak för utsläpp och resursåtgång. Tillväxt bidrar inte till välbefinnande efter en viss levnadsnivå enligt flera av lyckoforskningens studier.

Utgångspunkten för hans resonemang är att produktionsproblemet är löst i ett svenskt och västerländskt perspektiv: ”Produktionsförmågan och de totala resurserna i det svenska samhället idag räcker för allas rimliga behov. Eller skulle göra det om resurserna var någorlunda jämnt fördelade.” (Sanne, 2010, s. 10).

Boken inleds med en historisk redogörelse för utvecklingen från ett knapphetssamhället till ett ymnighetssamhälle. Intressant i sammanhanget är att veckoarbetstiden under 1900-talet har minskat från 60 timmar till 40 timmar medan lönerna har nio-dubblats. Det mesta av produktivitetsökningen har alltså tagits ut som materiell standard. I kapitlen som följer går Christer Sanne vidare och beskriver konsumtionens inriktning och vad den har inneburit för miljön. Han kommer så småningom in på välfärdsstaten och tjänstedilemmat som är ett centralt argument för minska tillväxten och förkorta arbetstiden. I ett land med relativt jämn inkomstfördelning som Sverige utvecklas lönenivåerna ungefär lika mycket i alla branscher. Högre lön betyder högre kostnader för offentlig välfärd som t ex vårdsektorn. Men det finns inte samma effektiviseringsutrymme som i t ex industriarbete där teknikutveckling och rationaliserad produktframställning kan kompensera för högre lönekostnad. Därför är ökad tillväxt ingen lösning på svårigheten att finansiera välfärden. Ett sätt är däremot att höja skattetaket.

Efter att ha redogjort för historiken bakom den ekonomiska tillväxtmodellen, konsumtionens inriktning och miljöpåverkan undersöker Christer Sanne den andra sidan av utvecklingen, medborgarnas välbefinnande. BNP kritiseras som mått på välstånd. Bruttonationalprodukten är enbart ett mått på hur sysselsatt ekonomin är. Den säger inget om innehållet i den ekonomiska aktiviteten. Tillväxt kan vara oekonomisk när den inte tar hänsyn till externa kostnader som miljöförstöring och ohälsa. Christer Sanne ägnar stort utrymme åt det globala perspektivet där utgångspunkten är att ett jordklot inte räcker om alla i världen skulle välja den västerländska livsstilen.

Går det att leva lätt och lagom? Frågan är hur mycket arbete som är miljömässigt hållbart. Om vård, skola och omsorg utökas kommer miljön inte att påverkas för mycket. Av alla näringsgrenar belastar transporter och industri miljön mest. Problemet är finansieringen av de offentliga tjänsterna. Ökad tillväxt löser inte problemet pga av tjänstedilemmat, dvs att välfärdskostnaderna stiger i takt med tillväxten. En övergång till mer privat vård riskerar att urholka den svenska välfärdsmodellen. Två lösningar förespråkas av Christer Sanne: högre skattekvot och samhällstjänst (vissa enklare uppgifter). Industrisektorn måste gå över till renare produktion. Ökad produktivitet kan enligt Christer Sanne inte tas ut som en större produktionsvolym eftersom det innebär en ökad resursförbrukning. Den ökade produktiviteten måste istället växlad i en minskad arbetsinsats. Om volymen minskar kommer investeringarna också att minska och liksom behovet av arbete. Samtidigt kan nya arbetsuppgifter skapas pga av renare produktion. Den arbetsvolym som finns måste vi dela på om alla ska må bra.

Nu till mina funderingar efter att har läst boken med behållning. Christer Sanne driver sitt resonemang om kortare arbetstid väldigt långt. Analysen följs föredömligt upp av konstruktiva förslag. Han är oväntat inte helt tillväxtkritisk som andra miljödebattörer, t ex Herman Daily och Tim Jackson. En viss tillväxt är möjlig även i den välbeställda västvärlden enligt Christer Sanne. Men en fördubblad tillväxt vart tjugonde år, vilket blir konsekvensen med dagens årliga tillväxtmål på ett par procent, är däremot helt oacceptabel. Det ekonomiska systemet med fiatpengar och storbolagens dominans får inte lika stort utrymme som jag hade förväntat mig. Christer Sanne nämner arbetstidsförkortning, samhällstjänst och basinkomst som större genomgripande tänkbara förändringar. Det framgår tydligt att han själv förespråkar de två förstnämnda alternativen. Tyvärr utan att redogöra för varför han är tveksam till basinkomst. Förslaget om basinkomst eller medborgarlön har flera anhängare bland de som är förändringsvilliga och därför saknar jag några rader om argumenten för och emot.

Christer Sannes definition av hållbar konsumtion är ganska vag men en bra start. Det är okontroversiellt att diskutera en miniminivå för levnadsstandarden. Men att diskutera en maximinivå är långt ifrån självklar. Individuell frihet värderas högre än solidariska skyligheter av många i den liberala världen. Det räcker inte att definiera rika som den tiondel av befolkningen som har högst inkomst (både arbetsinkomst och kapitalinkomst från t ex fastighetsförsäljning, arv och vinstutdelning från värdepapper). Det kommer alltid att finnas rika om man väljer ett relativt mått. Ingrid Robeyns är filosof och ekonom från Nederländerna som bl a forskar om tillämpad etik, politisk filosofi och hållbarhet. Robeyns förespråkar absoluta mått och ”limitarianism” av rättviseskäl, dvs en acceptabel övre gräns för levnadsstandarden (t ex antal flygresor per år, storleken på bostaden, verkliga husrenoveringsbehov, antalet bilar per hushåll, köttkonsumtion osv). Frågan som borde diskuteras är hur mycket behöver vi konsumera för att blomstra som människor.

Sammanfattningsvis är det en mycket läsvärd bok och enkel att ta till sig. I välfärdsdiskussioner är det viktigt att ta hänsyn till global rättvisa. Nyckelorden är arbete, behov, konsumtion och välfärd. Christer Sanne pendlar mellan globala utblickar, ekologisk hållbarhet och svensk välfärd. En av bokens förtjänster är den historiska tillbakablicken eftersom man undrar hur det kunde bli så här. Andra förtjänster är analysen och åtgärdspaketet som en logisk konsekvens av hans konsumtion- och produktionskritik. De enkla figurerna visualiserar åskådligt resonemangens tankesteg. Utgivaren Formas skulle bara behöva anstränga sig mer när det gäller korrekturläsning för att undvika onödiga fel som stör läsningen. Det räcker att bli upprörd över dagens fortsatta orättvisor och kortsiktigheten i ekonomin. Christer Sannes bok är ett viktigt bidrag till en mer nyanserad samhällsdebatt eftersom den kan nå en bred läsekrets och för att det finns för få som kritiserar den ekonomiska tillväxtmodellen med oändlig tillväxt på en planet med ändliga resurser.

PS David Jonstad tog upp samma kritik av evig tillväxt i sin krönika i Sydsvenskan 16 mars. Läs den!

bild-701
Tur att det finns röster som vill bryta upp och ifrågasätta fastlagda tillväxtmodeller. Asfalten på trottoaren vid tomtgränsen till Villa Trift 3.0 hindrar inte vårblommande tussilago från att tränga fram genom ytan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: