arkiv

miljö

Fortsättning på föregående inlägg.

På skånska landsbygden odlas grödor medan djurhållningen framför allt finns längre upp i Sverige – långt från odlingarna i söder där gödslet borde hamna. I den här regionen av Nederländerna där vi befinner oss just nu är lantbruken inriktade på både mjölkkor och odling (majs, kanske delvis som foder till korna, och potatis förstås i pommes frittens förlovade land). Så varför skulle man servera sojamjölk i småsamhällena utanför de större städerna?

20190822_160740

Våtmarker med betande tjurkalvar utamför Hardenberg

När jag är ute på långvandring är det inte mycket jag saknar eftersom min partner är med (även om han springer i förväg) och vandringen pågår bara i tio dagar. Det mesta går att fixa som t ex skyr istället för kvarg (Arla tror samma produkt med etketten Skyr är lättare att sälja utanför Norden än kvarg) . Men sojamjölk (eller havremjölk) får nog vänta till Utrecht.

Vandringar och uteliv påverkar mig alltid på samma sätt: jag kan längta efter kvällens måltid och hotellrummets sköna säng. (Våra löpar-vandringar är ju en light-variant där vi inte behöver sova i vindskydd utomhus.) Men på morgonen känner jag mig lätt rastlös och vill vidare och längtar på nytt efter att vistas utomhus. Att checka ut vid klockan elva har visat sig fungera bra. Det finns ju praktiska saker att ta hänsyn till när tiden för avfärd planeras – nämligen incheckningstiden på nästa hotell. Det som till slut gör en etapp särskilt njutbar är en behaglig temperatur, sol och mycket dagsljus.

20190822_141050

Teehuis (Tehuset i Ane)

Överraskning: plankorsningar vid järnvägsövergångar i småstäderna. (Men det är klart att det är kostsamt att gräva tunnlar när grundvattennivån är så hög.)
Förväntat: Att elcykeln är omtyckt av långfärdscyklister även här.
Stimulans: Teehuis (Tehuset) i Ane.

Fortsättning på föregående inlägg.

Målpunkterna på resan efter Groningen (ca 230 000 inv) har storleksmäsdigt skiftat från byar som Shoonloo (knappt 200 inv) till tätorter som Sleen (ca 2000 inv) och Coevorden (35 000 inv, uttalas ‘kofården’). Med skånska referenser motsvarar de Håstad, storleken mittemellan Flyinge och S Sandby samt Landskrona.

Variationen i höjdskillnad är däremot betydligt mindre. Geologiskt har vi två parallella åsar (Hondrug och Rolderrug) från istiden bakom oss. Men de reser sig bara ett par meter över omlandet (i genomsnitt 20 meter över havet). För en skåning är åsarna inte särskilt synliga i landskapet med andra ord. De tydligaste spåren är växtligheten och den sandiga marken. Ett tvärsnitt genom åsarna (inkl ”dalarna”) mäter knappt 2 mil och längden på åsarna är runt 7 mil. Vi startade turen i Groningen där högsta punkten är 9 m ö h på huvudgatan och avslutar istidsvandringen 14 m ö h i Coevorden. Snart börjar nästa del av vandringen som förmodligen är ”flackare” och mer urban.

Rolderrug och Hondsrug – två parallella åsar från istiden från Groningen i norr till Coevorden i söder

Slottet som byggdes om på 1400-talet och kommunhuset i bakgrunden från 2010

Hotel de Vlijt – ett ombyggt magasin vid kanalen med tillbyggd del till höger och terrass vid kanalen

Överaskning: Designhotellet där vi tillbringat två nätter i ett smakfullt och robust renoverat magasin vid kanalen (Castel Coevorden – Hotel de Vlijt).
Stimulans: Den stjärnformade stadskärnans blandning av historiska byggnader, som t ex slottet från 1400-talet, och modern djärv holländsk arkitektur som det multfunktionella kommunhuset med bl a biograf, Theatre Hofpoort, och bibliotek som ritats av RAU architects.

Fortsättning på föregående inlägg.

Om vi hade avbrutit vandringen redan nu hade vi haft en helt felaktig föreställning av holländska landsbygden. Fram till och med gårdagens etapp har den präglats av pastorala idyller med pittoreska byar. Men under dagens etapp på ca 22 km mellan Nord-Sleen och Coevorden tog vi oss vidare bland vindkraftverk, kraftgator, traktorer och cyklister förstås. Ett helt annat tempo i ett högproduktivt landskap. Här betar mjölkkor på fälten eller utfordras inomhus i genomluftade hallar med dagsljus, två meter hög majs väntar på att skördas och bilar swishar förbi på motortrafikleder i bakgrunden.

Här börjar the Old Amsterdam story

… som fortsätter här (Old Amsterdam är en ljuvlig holländsk ost)

Skräpfångare efter avfarten från motorvägen så att man slipper stiga ur bilen

Vit sparrisodling?

Överraskning: Fält med gissningsvis vit sparris eftersom jorden är kupad.
Stimulans: Växelvis soligt och halvklart.

Fortsättning på föregående inlägg.

Efter dagens toppensträcka genom lövskog och förbi ljunghedar i full blom bor vi på en B & B i Nord-Sleen norr om det egentliga etappslutet Sleen. Dagsträckan och temperaturen var perfekt. (Den enda störningen var de okopplade och skällande hundarna. Varning för utspringande svarta ilskna hundar på Orvelterveld ca 5 km söder om Shoonloo.) Efter tredje dagen är det tydligt vad som utmärker regionens bebyggelse – de imponerande och branta vasstaken med raka avslut utan hängrännor – på nya såväl som äldre friliggande bostadshus och gårdsbyggnader. Många av taken är dessutom nylagda.

Överraskning: Två mil utan bebyggelse (bortsett från ett par gårdar) i ett så tättbefolkat land.
Stimulans: Sol och drygt 20 grader.

Då är dags igen för en ny långvandring. Förra sommaren avslutade vi Lund-Berlin. Nu avverkar vi ca 20 mil med en vilodag längs Pieterpad, riktning söderut från Groningen i norra Nederländerna. Det blir ingen detaljerad reseberättelse utan en bilddagbok med tips och reseerfarenheter för andra svenskar som funderar på ultravandring i härliga Holland. Första tipset: leden är dåligt skyltad så appen är helt nödvändig för en störningsfri vandringsupplevelse.

Pieterpad är totalt knappt 50 mil lång med delsträckor som sammanlagt tar ca tre veckor

Gott om väderkvarnar som pumpar vatten

Framme i mål i Zuidlaren med nationellt kulturminne: Die Waghten. En väderkvarn från 1851 med roterande topp, dvs en holländare. På 1890-talet installerades ångdrivna malverk för att mala oljerika fröer

Överaskning: Ekplanteringarna på allmänningarna i Zuidlaren. Frukosten med hembakat bröd och stekta ägg på beställning på B & B Hoeven de Vredenhof, De Millystraat 15, Zuidlaren.
Förväntat: I stort sett plant med en höjdskillnad på mellan 7 och 11 m ö h.
Stimulans: Att avsluta med English breakfast tea med varm mjölk på Die Waghten.

 

Fortsättning på föregående inlägg.

Originell bordslampa med inbyggd LED och dimmerfunktion

Den andra av tre ljusarmaturer med inbyggd LED-lampa gick jag och funderade på länge innan jag bestämde mig. Jag såg den första gången i Dansk Design Centers butik på nya Blox i Köpenhamn. Den heter Volume Fade-to-Grey (3000 Kelvin i färgtemperatur) och har en originell dimmerstyrning – som en volymratt på en ljudanläggning. Den här ljusarmaturen kräver medveten närvaro för att få den att lysa eftersom den vridbara toppen har ett visst motstånd. Detta är något som jag tror vi får se mer av i framtiden – ett större fokus på sinnlig design som en reaktion på dels ögonblicklig, frustrerande och beröringsfri styrning med minimala handrörelser och dels på distansstyrning med appar i mobiltelefonen. Den sinnliga kontakten med vardagsprodukter får sin renässans när vi blivit mätta på alla teknikfinesser som påstås optimera människors vardag.

På kvällen hindrar ljusarmaturen bakom tunna linnegardiner insyn från gatan

Någon nackdel? I framtiden funkar förhoppningsvis den behagliga upptändningen lite bättre. Tyvärr uppstår ett lätt synligt flimmer när man ”vrider” ljusstyrkan upp och ner. Men å andra sidan kan det vara ett defekt exemplar där energi måste mobiliseras ifall jag ska reklamera varan.

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

En av de stora fördelarna med LED-belysning, som jag aldrig nämnde i förra inlägget, är möjligheten för 1,5 miljarder människor att läsa i skenet av elektriska ljuskällor istället för fotogen eller liknande som avger ohälsosamma partiklar till inneluften. Det räcker nämligen med likström för att få LED-lampornas halvledarkretsar att lysa. På solrika breddgrader är många människor lever i hem utan sladd eftersom de saknar tillgång till elnät, kan solceller på bostaden omvandla solstrålningen till likström och ge upplysta hem när mörkret lagt sig (vilket inträffar vid redan vid sju-tiden i länder vid ekvatorn året runt). Men likström slipper man dessutom flimmer i LED som kan uppstå i ljusarmaturer med billig elektronik. Det behövs elektronik som omvandlar vägguttagens 50 Hz växelström till likström. Sådana lokala ”off-grid”-lösningar funkar förstås även här på våra breddgrader men då behövs växelriktare för att apparater och belysning som är anpassade för våra eluttag ska fungera. Flimmer kan alltså bero på kombinationen av billig elektronik och att vi har växelström i vägguttagen. När det gäller dimbara lampor och ljuskällor kan eventuellt flimmer dessutom bero på typen av inbyggd dimmerteknik.

Ljusarmaturen är tyvärr gjord av plast, bara 23 cm hög och har flera finesser

Nu är det dags att presentera den första av tre ljusarmaturer med inbyggd LED-lampa som fanns i förpackningarna i förra inlägget. Armaturen, som heter Bicoca, får illustrera tre saker som jag kan se ett behov av efter att ha intervjuat boende om sin hembelysning och experimenterat i mitt eget hem: sladdlösa ljusarmaturer och ljussättning med indirekt ljus i soffhörnan. Ljusarmaturen fungerar tyvärr även som exempel på mer oönskade tekniska egenskaper: det ”osynliga” flimret som kan fångas av en mobilkamera.

Ljusarmaturen är gjord av plast och jag hade önskat ett lite stadigare utförande. Den är bara 23 cm hög men har flera finesser.

  1. Den har tre ljuslägen och flimmer uppfattas av mobilkameran på lägsta läget och mellanläget. Men det syns däremot inga ränder i fullt lysläge.
  2. Armaturen är sladdlös och därmed flyttbar. Den laddas med en medföljande USB-sladd. Det finns en del solcellsdrivna ljusarmaturer men de är än så länge lite för ljussvaga – för få lumen helt enkelt.

    a) Indirekt ljus från en sladdlös bordslampa som kan ersätta levande ljus på ett vitt soffbord, b) på bilden i mitten är lampan tänd på ett mellanläge och flimret som inte är direkt synligt för ögat fångas av kameran genom ett randigt mönster, c) när lampan har full ljusstyrka i bilden till höger syns däremot inga ränder i mobilkameran

    Det kan verka knasigt att lägga till ännu en produkt som måste laddas upp och som innehåller batteri när det finns ström i vägguttagen. Men problemet som den här ljusarmaturen ska lösa är avsaknaden av belysning vid soffbordet. Vi har hittills tänt levande ljus när vi har gäster och umgås i soffhörnan. Man vill ju se ansikten på och ha ögonkontakt med dem man pratar med. Här finns inget vägguttag i närheten och en nerpendlad taklampa styr placeringen av soffbordet som vi ofta flyttar lite hit och dit. Ett annat alternativ hade varit en golvlampa med lång böjd arm men då är jag orolig för bländning eftersom vi sitter på lite olika höjd. Jag slår mig t ex gärna ner på en låg sittkudde. En annan aspekt är att det är trivsamt och stämningsfärskapande med ljus som kommer lite nerifrån jämfört med ögonhöjden precis som med levande ljus på ett bord. Indirekt ljus kan dessutom vara behagligt om det finns tillräckligt med ljus som kan reflekteras av ett ljust bord och sedan studsa upp i ansiktet.

Fortsättning följer.

Fiffig bordslampa i bilden till vänster och en arbetslampa och fönsterlampa till höger – samtliga med inbyggd LED-lampa

När ny teknik gör sitt intåg är det ingen lätt sak som konsument att veta när man vågar investera. Beroende på vad det gäller är man kanske en ”first mover”, gör som majoriteten eller ansluter sig till eftersläntarna. Det kan gälla nya uppvärmningsformer, lokal elproduktion, fordon med förnybara bränslen eller nya ljuskällor. För mig har alla fördelarna med LED-baserad hembelysning varit självklara sedan 2009 och jag var en varm anhängare av EUs beslut att fasa ut energislösande glödlampor. Lagar och regler tvingar snabbast fram bättre produkter. Några plusvärden utöver de miljömässiga, dvs mer ljus per Watt och att LED varken innehåller bly eller kvicksilver, är t ex möjligheten att:

  • variera både ljusintensitet OCH färgtemperatur,
  • integrera LED-belysning i inredning och rum på ett mer tilltalande sätt eftersom de tar mindre plats än andra ljuskällor,

Under projekteringen av vårt hus 2009 gjorde jag tillsammans med elektrikern en enkel planering av belysningspunkterna och strömbrytarna i huset som blev inflyttningsklart i maj 2010. Valet av ljuskällor föll på LED-lampor med skruvsockel (icke-dimbara), halogenglödlampor och lågenergilampor istället för konventionella glödlampor. Marknaden för LED-lampor var fortfarande liten och därför fick vi betala drygt 400 kr för en LED-lampa med grova kylflänsar från Philips som fortfarande fungerar. Vi köpte även flera arbetslampor från IKEA med inbyggda LED-lampor (Jansjö) som hade börjat tillverkas ungefär samtidigt. Vid den tiden fanns en utbredd skepsis till LED-tekniken bland både allmänhet, designers och arkitekter. Men nu före jul var det dags att ersätta Jansjö och komplettera med ljusarmaturer till några fönster och soffbordet som har haft för dålig belysning.

En ljusarmatur med utbytbar LED-lampa för placering på bordet, i fönstret eller hängande från taket

Sedan jag började forska om ljus och hälsa och hembelysning som doktorand har jag insett att vi har alldeles för få ljuspunkter i framför allt vardagsrummet. Inspirerad av deltagare i mina intervjustudier om hembelysning kände jag mig dessutom redo för att pröva några småarmaturer för att lysa upp fönstren bakom tunna linnegardiner i vintermörkret. På önskelistan fanns även en bättre arbetslampa än Jansjö i hemkontoret och en flexibel lösning till soffbordet för att inte behöva tända levande ljus. Det finns flera anledningar till att en uppgradering av ljusmiljön i hemmet har dröjt flera år – utbytbarhet och risk för flimmer:

1) Många av de nya designade kvalitetsarmaturerna har inbygga LED-lampor och jag är allmänt tveksam till nyckelkomponenter som konsumenten själv inte kan byta ut. Även om LED-lampor har lång livslängd kan även de ha kvalitetsbrister. I så fall måste den lämnas in till tillverkaren som i bästa fall har reservdelar. I gengäld är det lättare att göra den typen av belysningsarmaturer mer energieffektiva, dvs mer ljus per Watt, jämfört med ersättningsljuskällor med vanlig Edisonsockel. Ljusarmaturer med integrerade ljuskällor går dessutom att få dimbara (det gäller numera även ersättningslamporna med LED). Då kommer nästa problem.

2) Om man håller upp sin mobilkamera mot ljuskällan på nära håll kan det uppstå interferens mellan mobilkamerans bildfrekvens och ljuskällans eventuella flimmer, dvs svarta ränder rör sig över skärmen som kan tyda på att ljuskällan flimrar även om ljusvariationerna inte är synliga för ögat när man tittar direkt på ljuset. Men om det inte är synligt vad är då problemet? Vissa kan vara känsliga för osynligt flimmer och jag vill inte ta risken. Jag vet att jag reagerar på en del lysrör där flimret bara är synligt i ögonvrån. Flimmer i LED-lampor kan t ex bero på att tillverkaren valt drivdon med pulsviddsmodulation (PWM). Det betyder att ljusflödet från lampan är på eller av i så korta intervaller att det inte ska uppfattas av ögat istället för att drivdonet i lampan reglerar ner strömmen (amplitudmodulation). Därför har jag hittills velat avvakta med att köpa dimbara LED-lampor och dimbara ljusarmaturer. Läs mer om vad man kan tänka på när det gäller flimmer här.

Efter att ha bottentrålat marknaden nationellt och internationellt och besökt några fysiska belysningsbutiker för att se ljusarmaturerna i verkligheten slog jag till och skaffade fyra nya LED-armaturer med lite olika finesser. Mer om finesserna och innehållet i förpackningarna i nästa inlägg…

Fortsättning följer.

 

Fortsättning på föregående inlägg.

Till vänster: Längs huvudgatan i Birkenwerder fanns den här gratismöjligheten för bokälskare – ”Bring ein buch – Nimm ein buch”

 Ett idylliskt parti längs Briesestieg när vi lämnade Birkenwerder

Efter en övernattning i Oranienburg fortsatte vandringen längs med Havel. En mulen dag med en kort regnskur vid kl 15. Men temperaturen var ändå behaglig, strax över 20 grader. Passerade ett av flera vattenreningsverk som förser Berlin med dricksvatten från 20 m djupa brunnar. Det märks även på andra sätt att det inte är långt kvar till Berlin – man ser fler invandrare, fler lokalbor pratar villigt engelska och i Hennigsdorf, som var slutmålet för dagens etapp, finns en större tågstation med pendlare som jobbar i Berlin. 

Det gråa fältet är staden Berlin som få sitt dricksvatten från flera vattenreningsverk från omlandet. Vi passerade eller var i närheten tre av dem – Stolpe, Spandau och Tegel

Vilken service för alla vandrare att få så här utförlig information om flora och fauna och vattenreningsteknik

I Hennigsdorf, som var slutmålet för dagens etapp, ligger ett av Bombardiers regionala tillverkningsställen i Tyskland