Bostäder från Amsterdams guldålder (2)

Fortsättning på föregående inlägg.

Exteriören som den förmodligen har sett ut ända sedan slutet av 1600-talet

Rembrandt var inte bara konstnär utan även konsthandlare. Precis som de sista bostadsägarna i kanalhuset på Herengracht 605 – Abraham och Louise Willet-Holthuysen. Huset byggdes 1685–1690 och paret bodde här på slutet av 1800-talet innan huset med ägodelar skänktes till staden för att bli museum 1895. Även om interiörerna speglar hur Amsterdams förmögna överklass inredde sitt hem under 1800 talet är husets exteriör mot gatan likadan som på slutet av 1600-talet.

Utsikt mot kanalen utanför genom skjutfönstren mot gatan (Amsterdams kanalbälte ingår förresten i UNESCOs världsarv)

 

Vänster: Takrosetten i entréhallen visar att rummet var planerat för en belysningsarmatur.
Höger: Takljus ovanför den rymliga trappan. En sådan här trappa var bara möjlig i kanalhus med fem fönsteraxlar byggda på två smala tomter

I glasverandan har man tagit fram en del av en äldre takmålning med dekorativa bildelement som druvor, blad och fjärilar

Sovrummet på tredje våningen

Baksidan mot trädgården med ”glasverandan”. Ett högt fönster delas mellan ett skafferi, som finns bakom övre delen av fönstret, och matsalen bakom nedre delen av fönstret. I källarvåningen ligger köket

Matsalen med lägre rumshöjd för att skafferirummet ovanför ska få plats

Köket med norrljus från trädgårdssidan (en rekonstruktion av hur köket kan ha sett ut vid tidigt 1800-tal). De enda ljuskällorna när huset byggdes var dagsljus genom fönstren, ljuset från eldhärden och levande ljus, förmodligen talgljus. Fotogenbelysning kom inte förrän vid mitten av 1800-talet

Fortsättning följer…