Att ta tåget till Troy

Sjunde avenyn utanför Penn Station. Detta var i princip allt jag såg av Manhattan men jag återvänder hit efter Troy

Att resa med tåg kan ge helt olika reseupplevelser. Hemma i Sverige är tåg mitt förstahandsval för inrikesresor upp till Gävle och i England fick jag nyligen möjligheten att resa på räls mellan Manchester, Calderdale, Sheffield och Birmingham.

För mig hänger valet att resa med tåg på flera saker: restiden, att tåget kommer i tid, att de går tillräckligt ofta, komforten på tåget, risker för olyckor och tillgång till eluttag för laddning av laptoppen eller mobilen. Men något jag sällan har tänkt på är hur ombordstigningen organiseras. Skandinavien har än så länge stationer som är tillgängliga för alla tills du sitter på tåget där du behöver ha en biljett. Där flödar resenärer fritt tillsammans med gatumusikanter och vänner som vill vinka av ända in på perrongerna. När jag besökte England fanns det en biljettspärr mellan centralhallen och perrongområdet – ungefär som på tunnelbanan – på de stora tågstationerna. Och här på Penn Station i New York är det som en helt annan värld. För det första har vänthallen bara sittplatser i en avskärmad del där man måste visa biljett för att komma in. Alla tåg ropas ut 10-15 min före avgång och först då meddelas vilken perrong! Innan man kommer ner på perrongen måste biljetten visas för en kontrollant som arbetar på antingen tågbolaget Amtrak eller NJ Transit. Det är helt hysteriskt i rusningstid eftersom folk står och väntar i centralhallen tills de får veta vilken perrong tåget avgår från och sedan ringlar sig köerna tvärs över centralhallen vid varje nedgång till perrongen. Man kan alltså inte i lugn och ro gå ner till perrongen och vänta tills tåget kommer. Men här finns gott om personal som är hjälpsamma när förstagångsbesökare som jag känner sig förvirrad.

Nu är jag i alla fall framme i småstaden Troy efter en 2½-timmes tågresa längs vackra Hudsonfloden och en mycket märklig upplevelse av osmidig påstigning på Penn Station i New York.