Fortsättning på föregående inlägg.

Jag såg nyligen den amerikanska science fiction filmen Passengers. Även om historien är ganska okomplicerad med vissa moraliska funderingar är scenografin ljusmässigt intressant och vardagsteknologin i miljöerna tänkvärd och rolig (t ex scenen med kaffemaskinen som anpassar valmöjligheterna till passagerarens status). Filmen har en plats bland mina ljusreflektioner eftersom science fiction filmer måste vara nyskapande när det till exempel gäller ljusdesign. Det ligger i saken natur eftersom handlingen är förlagd till framtiden och då måste rimligen ljusmiljöerna ha förändrats. Utmaningen är dessutom att det dynamiska dagsljuset saknas i rymden. Utanför rymdskeppets fönster är det ständigt mörker med små avlägsna ljuspunkter. På ett rymdskepp är människorna enbart hänvisade till artificiellt ljus. Någon gång på 100 år kan rymdskeppet passera en stjärna på nära håll så att passagerarna får uppleva ett mäktigt ljusbad.

Lystaken fanns redan på 1950-talet

Därför är belysningen i interiörerna är värda att notera. Flertalet interiörer är vita i sann sci-fi anda med lystak, ljusramper, indirekt belysning och smarta infällda lösningar i sänggaveln. Men som total kontrast ärrymdskeppets enda restaurangmiljö traditionellt belyst med dimrade kristallkronor, punktbelysning vid borden och mörka materialytor som ger en dunkel men mysig karaktär. Vita kliniska miljöer med jämnt skugglöst ljus kan inte ens i framtiden framkalla den stämning du vill ha vid en romantisk middag eller vid baren i samtal med din ende robotvän. Då gäller samma belysningsstrategi som har använts i hundra år.