Metaller i miljön

I miljösammanhang är det känt att metaller i för höga halter kan vara ett miljögift. Metallutsläpp kan  t ex påverka mikroorganismer och markenzymer negativt. Metallernas miljöeffekter beror på koncentrationen och i vilken kemisk form metallen uppträder. Dagens inlägg är en fortsättning på förra inlägget om mina intryck av Plåt 12.


Enkla plåtdetaljer i standardutförande på VillaTrift 3.0

Korrosionsprofessorn Inger Odnevall Wallinder från KTH var inbjuden för att tala om metallfasadernas miljöpåverkan. Hennes inställning till metallfasader var uppenbar. Korrosion av metaller är en naturlig process (plåt rostar men andra metaller korroderar). Många metaller är nödvändiga för flera biologiska processer. Wallinder var mycket kritisk mot kommuner, bl a Stockholm stad, som i sina lokala byggmiljöprogram förbjuder koppartak. När det regnar förs koppar bort med regnvatten från taken via dagvattenledningarna till vattendragen. För höga halter av koppar och även andra metaller kan skada vattenlevande organismer. Men Wallinder höll med om att koncentrationen av kopparjoner som är tillgängliga för organismer är mycket hög precis vid takkanten. Problemet går att hantera t ex om dagvattnet får passera ränndalar i trottoaren av betong. Betong och sten binder de fria kopparjonerna och reducerar läckaget i naturen väsentligt enligt Wallinder. Det nybyggda Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm har en fasad av mässing. Kommunen accepterade till slut materialvalet men för att ta hand om läckande kopparjoner anlades en renande dagvattendamm med kalksten.

Wallinders budskap var tydligt. Fortsätt använda plåt på taken och metall på fasaderna. Läckaget minskas naturligt på vägen från taket eller genom särskilda åtgärder. Dessutom är det diffusa utsläppet från byggnader enligt Wallinder betydligt mindre än från trafiken (däckslitage, bromsar, spår och vägbeläggningar…).


Aluminiumprofilerna på det väggmonterade växthuset Serralux från Classicum Växthus är knappt synliga bakom de svarta gummilisterna som håller fast glaset

I Villa Trift 3.0 avstod jag medvetet från obehandlade plåtdetaljer. Men det väggmonterade växthuset är däremot av olackerad aluminium. Hängrännor, stuprör, fönsterbleck och krönplåtar är gjorda av lackerad stålplåt från Plannja i silvermetallic. En av Wallinders OH-bilder visade utsläppen från belagd plåt och plåt utan ytbehandling. Av bilden framgick det att behandlingen skyddar mot läckage av korrosionsprodukter så länge behandlingen är intakt. Men på sikt fälls metaller ut även från behandlade produkter.

En överraskning bland utställningsmontrarna var materialet Rheinzink som är silvercertifierat enligt cradle-to-cradle (vagga-till-vagga). Cradle-to-cradle är ett märkningssystem som bygger på M Baumgart och W McDonough:s tankar om design. Deras fokus är kretsloppstänkandet i byggandet. ”Waste equals food” är en av deras grundprinciper. Avfall ska minimeras under hela produktens livscykel och materialet ska kunna återanvändas eller återvinnas utan att materialegenskaperna försämras. Restprodukterna ska inte betraktas som avfall utan som näring för nya produkter med träden i naturen som förebild. Även byggnader kan klassas enligt samma system. På Bornholm planerar man ett projekt som också ska certifieras enligt samma system. Projektet kallas Green Solution House som är ritat av arkitektkontoret 3XN.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: