Fortsättning på föregående inlägg.

På skånska landsbygden odlas grödor medan djurhållningen framför allt finns längre upp i Sverige – långt från odlingarna i söder där gödslet borde hamna. I den här regionen av Nederländerna där vi befinner oss just nu är lantbruken inriktade på både mjölkkor och odling (majs, kanske delvis som foder till korna, och potatis förstås i pommes frittens förlovade land). Så varför skulle man servera sojamjölk i småsamhällena utanför de större städerna?

20190822_160740

Våtmarker med betande tjurkalvar utamför Hardenberg

När jag är ute på långvandring är det inte mycket jag saknar eftersom min partner är med (även om han springer i förväg) och vandringen pågår bara i tio dagar. Det mesta går att fixa som t ex skyr istället för kvarg (Arla tror samma produkt med etketten Skyr är lättare att sälja utanför Norden än kvarg) . Men sojamjölk (eller havremjölk) får nog vänta till Utrecht.

Vandringar och uteliv påverkar mig alltid på samma sätt: jag kan längta efter kvällens måltid och hotellrummets sköna säng. (Våra löpar-vandringar är ju en light-variant där vi inte behöver sova i vindskydd utomhus.) Men på morgonen känner jag mig lätt rastlös och vill vidare och längtar på nytt efter att vistas utomhus. Att checka ut vid klockan elva har visat sig fungera bra. Det finns ju praktiska saker att ta hänsyn till när tiden för avfärd planeras – nämligen incheckningstiden på nästa hotell. Det som till slut gör en etapp särskilt njutbar är en behaglig temperatur, sol och mycket dagsljus.

20190822_141050

Teehuis (Tehuset i Ane)

Överraskning: plankorsningar vid järnvägsövergångar i småstäderna. (Men det är klart att det är kostsamt att gräva tunnlar när grundvattennivån är så hög.)
Förväntat: Att elcykeln är omtyckt av långfärdscyklister även här.
Stimulans: Teehuis (Tehuset) i Ane.

Fortsättning på föregående inlägg.

Målpunkterna på resan efter Groningen (ca 230 000 inv) har storleksmäsdigt skiftat från byar som Shoonloo (knappt 200 inv) till tätorter som Sleen (ca 2000 inv) och Coevorden (35 000 inv, uttalas ‘kofården’). Med skånska referenser motsvarar de Håstad, storleken mittemellan Flyinge och S Sandby samt Landskrona.

Variationen i höjdskillnad är däremot betydligt mindre. Geologiskt har vi två parallella åsar (Hondrug och Rolderrug) från istiden bakom oss. Men de reser sig bara ett par meter över omlandet (i genomsnitt 20 meter över havet). För en skåning är åsarna inte särskilt synliga i landskapet med andra ord. De tydligaste spåren är växtligheten och den sandiga marken. Ett tvärsnitt genom åsarna (inkl ”dalarna”) mäter knappt 2 mil och längden på åsarna är runt 7 mil. Vi startade turen i Groningen där högsta punkten är 9 m ö h på huvudgatan och avslutar istidsvandringen 14 m ö h i Coevorden. Snart börjar nästa del av vandringen som förmodligen är ”flackare” och mer urban.

Rolderrug och Hondsrug – två parallella åsar från istiden från Groningen i norr till Coevorden i söder

Slottet som byggdes om på 1400-talet och kommunhuset i bakgrunden från 2010

Hotel de Vlijt – ett ombyggt magasin vid kanalen med tillbyggd del till höger och terrass vid kanalen

Överaskning: Designhotellet där vi tillbringat två nätter i ett smakfullt och robust renoverat magasin vid kanalen (Castel Coevorden – Hotel de Vlijt).
Stimulans: Den stjärnformade stadskärnans blandning av historiska byggnader, som t ex slottet från 1400-talet, och modern djärv holländsk arkitektur som det multfunktionella kommunhuset med bl a biograf, Theatre Hofpoort, och bibliotek som ritats av RAU architects.

Fortsättning på föregående inlägg.

Om vi hade avbrutit vandringen redan nu hade vi haft en helt felaktig föreställning av holländska landsbygden. Fram till och med gårdagens etapp har den präglats av pastorala idyller med pittoreska byar. Men under dagens etapp på ca 22 km mellan Nord-Sleen och Coevorden tog vi oss vidare bland vindkraftverk, kraftgator, traktorer och cyklister förstås. Ett helt annat tempo i ett högproduktivt landskap. Här betar mjölkkor på fälten eller utfordras inomhus i genomluftade hallar med dagsljus, två meter hög majs väntar på att skördas och bilar swishar förbi på motortrafikleder i bakgrunden.

Här börjar the Old Amsterdam story

… som fortsätter här (Old Amsterdam är en ljuvlig holländsk ost)

Skräpfångare efter avfarten från motorvägen så att man slipper stiga ur bilen

Vit sparrisodling?

Överraskning: Fält med gissningsvis vit sparris eftersom jorden är kupad.
Stimulans: Växelvis soligt och halvklart.

Fortsättning på föregående inlägg.

Efter dagens toppensträcka genom lövskog och förbi ljunghedar i full blom bor vi på en B & B i Nord-Sleen norr om det egentliga etappslutet Sleen. Dagsträckan och temperaturen var perfekt. (Den enda störningen var de okopplade och skällande hundarna. Varning för utspringande svarta ilskna hundar på Orvelterveld ca 5 km söder om Shoonloo.) Efter tredje dagen är det tydligt vad som utmärker regionens bebyggelse – de imponerande och branta vasstaken med raka avslut utan hängrännor – på nya såväl som äldre friliggande bostadshus och gårdsbyggnader. Många av taken är dessutom nylagda.

Överraskning: Två mil utan bebyggelse (bortsett från ett par gårdar) i ett så tättbefolkat land.
Stimulans: Sol och drygt 20 grader.

Då är dags igen för en ny långvandring. Förra sommaren avslutade vi Lund-Berlin. Nu avverkar vi ca 20 mil med en vilodag längs Pieterpad, riktning söderut från Groningen i norra Nederländerna. Det blir ingen detaljerad reseberättelse utan en bilddagbok med tips och reseerfarenheter för andra svenskar som funderar på ultravandring i härliga Holland. Första tipset: leden är dåligt skyltad så appen är helt nödvändig för en störningsfri vandringsupplevelse.

Pieterpad är totalt knappt 50 mil lång med delsträckor som sammanlagt tar ca tre veckor

Gott om väderkvarnar som pumpar vatten

Framme i mål i Zuidlaren med nationellt kulturminne: Die Waghten. En väderkvarn från 1851 med roterande topp, dvs en holländare. På 1890-talet installerades ångdrivna malverk för att mala oljerika fröer

Överaskning: Ekplanteringarna på allmänningarna i Zuidlaren. Frukosten med hembakat bröd och stekta ägg på beställning på B & B Hoeven de Vredenhof, De Millystraat 15, Zuidlaren.
Förväntat: I stort sett plant med en höjdskillnad på mellan 7 och 11 m ö h.
Stimulans: Att avsluta med English breakfast tea med varm mjölk på Die Waghten.

 

Fortsättning på tidigare inlägg.

I år är det 500 år sedan konstnären, uppfinnaren, arkitekten, ingenjören och forskaren Leonardo da Vinci dog. Han var enastående på så många sätt vilket framgår av den första biografin på svenska av Peter Glas – ”Solen ser ingen skugga”.

Vilken är då kopplingen mellan den nya bordsarmaturen Anglepoise, som har hittat sin plats på ett av skrivborden i vårt hem, och Leonardo da Vinci? Förutom att da Vinci observerade och skrev flitigt om ljus i sina anteckningar ägnade han sig dessutom åt att tänka ut och rita förslag till olika maskiner och anläggningar. När han dissekerade människokroppar var det för att förstå hur muskler och kroppsdelar hängde ihop. George Carwardine (1887–1947) var även han ingenjör. Han designade upphängningssystem för bilar men blev känd för en teknisk detalj som utmärkte en ny generation flexibla bordslampor som kan vinklas i flera riktningar. Han använde spiralfjädrar i sin bordsarmatur ”Anglepoise” på ett sådant sätt att de inte omedelbart fjädrade tillbaka, ungefär som armen på en människa. När den norska ingenjören Jacob Jensen fick rättigheten att sälja armaturen i Skandinavien, och senare även Europa och USA, slog modellen igenom i slutet på 1930-talet. Armaturen varierades något och såldes som Luxo L-1 – en klassiker på många arkitekters skrivbord.

Synliga muttrar som kan spännas vid behov!

Här är armaturen bestyckad med en LED-lampa med kylning baktill som jag genast bytte ut till en LED-filament lampa för att ljuset skulle spridas genom hela skärmen och inte bara den nedre delen

Ljuskällan till vänster är en LED-lampa (5W) med metall baktill som kyler för att göra lampan energieffektivare men täcker nästan halv glasgloben. Ljuskällan till höger är en helt rundstrålande LED-filament dekorlampa (4W) som istället kyls genom gasen i globen. Båda ger ett totalt ljusflöde om 470 lumen och har en varmvit färg (2700 K)

Modellen har genom åren fått flera syskon. Just den här familjemedlemmen, som heter Anglepoise Original 1227 Mini Ceramic, saknar de karaktäristiska fjädrarna men har en vridbar skärm av porslin. Den är enkel, stilig, funktionell och tilltalande både när den är tänd och släckt. Muttrarna som fäster skärmens hållare på lampfoten är helt exponerade både på lampfoten och inuti skärmen. Så mycket tryggare än dolda infästningar som inte går att spänna. När lampan är tänd blir det inte enbart fokuserat eller koncentrerat ljus på bordskivan utan även ett behagligt diffust ljus runt hela skärmen eftersom den är av ljusgenomsläppligt porslin. Det man får tänka på med denna typ av skärm som sprider ljuset i alla riktningar är att välja en rundstrålande ljuskälla. En LED-lampa med en kylande bakdel lyser mest framåt. Jag fick byta ut den till en filamentlampa med bättre ljusspridning för att skärmen skulle komma till sin rätt (i denna typ av lampa är det en gas inuti glaset som kyler istället för metall i bakdelen).

Hade da Vinci sett dagens ljus är jag säker på att han skulle designat en mycket smart universalarmatur.