arkiv

ljus

Fortsättning på föregående inlägg.

En av de stora fördelarna med LED-belysning, som jag aldrig nämnde i förra inlägget, är möjligheten för 1,5 miljarder människor att läsa i skenet av elektriska ljuskällor istället för fotogen eller liknande som avger ohälsosamma partiklar till inneluften. Det räcker nämligen med likström för att få LED-lampornas halvledarkretsar att lysa. På solrika breddgrader är många människor lever i hem utan sladd eftersom de saknar tillgång till elnät, kan solceller på bostaden omvandla solstrålningen till likström och ge upplysta hem när mörkret lagt sig (vilket inträffar vid redan vid sju-tiden i länder vid ekvatorn året runt). Men likström slipper man dessutom flimmer i LED som kan uppstå i ljusarmaturer med billig elektronik. Det behövs elektronik som omvandlar vägguttagens 50 Hz växelström till likström. Sådana lokala ”off-grid”-lösningar funkar förstås även här på våra breddgrader men då behövs växelriktare för att apparater och belysning som är anpassade för våra eluttag ska fungera. Flimmer kan alltså bero på kombinationen av billig elektronik och att vi har växelström i vägguttagen. När det gäller dimbara lampor och ljuskällor kan eventuellt flimmer dessutom bero på typen av inbyggd dimmerteknik.

Ljusarmaturen är tyvärr gjord av plast, bara 23 cm hög och har flera finesser

Nu är det dags att presentera den första av tre ljusarmaturer med inbyggd LED-lampa som fanns i förpackningarna i förra inlägget. Armaturen, som heter Bicoca, får illustrera tre saker som jag kan se ett behov av efter att ha intervjuat boende om sin hembelysning och experimenterat i mitt eget hem: sladdlösa ljusarmaturer och ljussättning med indirekt ljus i soffhörnan. Ljusarmaturen fungerar tyvärr även som exempel på mer oönskade tekniska egenskaper: det ”osynliga” flimret som kan fångas av en mobilkamera.

Ljusarmaturen är gjord av plast och jag hade önskat ett lite stadigare utförande. Den är bara 23 cm hög men har flera finesser.

  1. Den har tre ljuslägen och flimmer uppfattas av mobilkameran på lägsta läget och mellanläget. Men det syns däremot inga ränder i fullt lysläge.
  2. Armaturen är sladdlös och därmed flyttbar. Den laddas med en medföljande USB-sladd. Det finns en del solcellsdrivna ljusarmaturer men de är än så länge lite för ljussvaga – för få lumen helt enkelt.

    a) Indirekt ljus från en sladdlös bordslampa som kan ersätta levande ljus på ett vitt soffbord, b) på bilden i mitten är lampan tänd på ett mellanläge och flimret som inte är direkt synligt för ögat fångas av kameran genom ett randigt mönster, c) när lampan har full ljusstyrka i bilden till höger syns däremot inga ränder i mobilkameran

    Det kan verka knasigt att lägga till ännu en produkt som måste laddas upp och som innehåller batteri när det finns ström i vägguttagen. Men problemet som den här ljusarmaturen ska lösa är avsaknaden av belysning vid soffbordet. Vi har hittills tänt levande ljus när vi har gäster och umgås i soffhörnan. Man vill ju se ansikten på och ha ögonkontakt med dem man pratar med. Här finns inget vägguttag i närheten och en nerpendlad taklampa styr placeringen av soffbordet som vi ofta flyttar lite hit och dit. Ett annat alternativ hade varit en golvlampa med lång böjd arm men då är jag orolig för bländning eftersom vi sitter på lite olika höjd. Jag slår mig t ex gärna ner på en låg sittkudde. En annan aspekt är att det är trivsamt och stämningsfärskapande med ljus som kommer lite nerifrån jämfört med ögonhöjden precis som med levande ljus på ett bord. Indirekt ljus kan dessutom vara behagligt om det finns tillräckligt med ljus som kan reflekteras av ett ljust bord och sedan studsa upp i ansiktet.

Fortsättning följer.

Fiffig bordslampa i bilden till vänster och en arbetslampa och fönsterlampa till höger – samtliga med inbyggd LED-lampa

När ny teknik gör sitt intåg är det ingen lätt sak som konsument att veta när man vågar investera. Beroende på vad det gäller är man kanske en ”first mover”, gör som majoriteten eller ansluter sig till eftersläntarna. Det kan gälla nya uppvärmningsformer, lokal elproduktion, fordon med förnybara bränslen eller nya ljuskällor. För mig har alla fördelarna med LED-baserad hembelysning varit självklara sedan 2009 och jag var en varm anhängare av EUs beslut att fasa ut energislösande glödlampor. Lagar och regler tvingar snabbast fram bättre produkter. Några plusvärden utöver de miljömässiga, dvs mer ljus per Watt och att LED varken innehåller bly eller kvicksilver, är t ex möjligheten att:

  • variera både ljusintensitet OCH färgtemperatur,
  • integrera LED-belysning i inredning och rum på ett mer tilltalande sätt eftersom de tar mindre plats än andra ljuskällor,

Under projekteringen av vårt hus 2009 gjorde jag tillsammans med elektrikern en enkel planering av belysningspunkterna och strömbrytarna i huset som blev inflyttningsklart i maj 2010. Valet av ljuskällor föll på LED-lampor med skruvsockel (icke-dimbara), halogenglödlampor och lågenergilampor istället för konventionella glödlampor. Marknaden för LED-lampor var fortfarande liten och därför fick vi betala drygt 400 kr för en LED-lampa med grova kylflänsar från Philips som fortfarande fungerar. Vi köpte även flera arbetslampor från IKEA med inbyggda LED-lampor (Jansjö) som hade börjat tillverkas ungefär samtidigt. Vid den tiden fanns en utbredd skepsis till LED-tekniken bland både allmänhet, designers och arkitekter. Men nu före jul var det dags att ersätta Jansjö och komplettera med ljusarmaturer till några fönster och soffbordet som har haft för dålig belysning.

En ljusarmatur med utbytbar LED-lampa för placering på bordet, i fönstret eller hängande från taket

Sedan jag började forska om ljus och hälsa och hembelysning som doktorand har jag insett att vi har alldeles för få ljuspunkter i framför allt vardagsrummet. Inspirerad av deltagare i mina intervjustudier om hembelysning kände jag mig dessutom redo för att pröva några småarmaturer för att lysa upp fönstren bakom tunna linnegardiner i vintermörkret. På önskelistan fanns även en bättre arbetslampa än Jansjö i hemkontoret och en flexibel lösning till soffbordet för att inte behöva tända levande ljus. Det finns flera anledningar till att en uppgradering av ljusmiljön i hemmet har dröjt flera år – utbytbarhet och risk för flimmer:

1) Många av de nya designade kvalitetsarmaturerna har inbygga LED-lampor och jag är allmänt tveksam till nyckelkomponenter som konsumenten själv inte kan byta ut. Även om LED-lampor har lång livslängd kan även de ha kvalitetsbrister. I så fall måste den lämnas in till tillverkaren som i bästa fall har reservdelar. I gengäld är det lättare att göra den typen av belysningsarmaturer mer energieffektiva, dvs mer ljus per Watt, jämfört med ersättningsljuskällor med vanlig Edisonsockel. Ljusarmaturer med integrerade ljuskällor går dessutom att få dimbara (det gäller numera även ersättningslamporna med LED). Då kommer nästa problem.

2) Om man håller upp sin mobilkamera mot ljuskällan på nära håll kan det uppstå interferens mellan mobilkamerans bildfrekvens och ljuskällans eventuella flimmer, dvs svarta ränder rör sig över skärmen som kan tyda på att ljuskällan flimrar även om ljusvariationerna inte är synliga för ögat när man tittar direkt på ljuset. Men om det inte är synligt vad är då problemet? Vissa kan vara känsliga för osynligt flimmer och jag vill inte ta risken. Jag vet att jag reagerar på en del lysrör där flimret bara är synligt i ögonvrån. Flimmer i LED-lampor kan t ex bero på att tillverkaren valt drivdon med pulsviddsmodulation (PWM). Det betyder att ljusflödet från lampan är på eller av i så korta intervaller att det inte ska uppfattas av ögat istället för att drivdonet i lampan reglerar ner strömmen (amplitudmodulation). Därför har jag hittills velat avvakta med att köpa dimbara LED-lampor och dimbara ljusarmaturer. Läs mer om vad man kan tänka på när det gäller flimmer här.

Efter att ha bottentrålat marknaden nationellt och internationellt och besökt några fysiska belysningsbutiker för att se ljusarmaturerna i verkligheten slog jag till och skaffade fyra nya LED-armaturer med lite olika finesser. Mer om finesserna och innehållet i förpackningarna i nästa inlägg…

Fortsättning följer.

 

Detta var det närmaste jag kom säkerhetskontrollen med kameran. Bakom säkerhetsspärrarna synd den ljusa avgångshallen med direkt förbindelse till tågperrongen

Här kommer fler bilder på ljusmiljön i Gardermoen en vecka senare i mitten av november vid 14-tiden. Tre huvudstäder befinner sig på 60:e breddgraden – Oslo, Stockholm och Helsingfors. Vid den här tiden på året går solen ner vid ca 15.45 och dagens längd är ungefär 7½ timmar.

Lokal belysning över bord med sittplatser är alltid en utmaning i stora rum – här med en kombination av vitlackerad pendel och hållare

Uppåtriktat ljus från en armatur monterad på betongpelaren, nedåtriktat fokuserat ljus från spotlights mellan limträbalkarna och diffuserat dagsljus

Fler exempel på lokal belysning: i förgrunden syns marmorskivan i barhöjd med fastmonterade opaliserade glasglober…

…och små mässingsarmaturer hängande över borden. Bakom det vita båset skimrar en konstinstallation upphängd i taket

När skymningen kom väntade jag med spänning på om solskydden skulle hissas upp för att bjuda resenärerna på en lång solnedgång

Magnifik utsikt mot himlen och bergen. I bilden till höger ser man hur mycket smuts på fönsterglas minskar genomsiktligheten. Effekten kan vara upp till 10% lägre ljustransmittans

 

Säkerhetskontrollen är till vänster utanför bilden

”Hva gjør du?” sa hon med barsk ton.
”Jag tar ett foto…” svarade jag överraskat.
”Det får du ikke. Ikke i sikkerhetskontrollen!” förklarade hon samtidigt som jag höll upp fotot.
”Den må du fjærne. Har du tatt noen andre?”
”Bara den här” sa jag oskyldigt och visade det magnifika undertaket med indirekt belysning och diffuserat dagsljus från takfönstren i Gardermoens terminalhall. Hon sade att den kunde jag behålla och jag pustade ut. Jag var livrädd att förlora bilddokumentationen från flygterminalen. Byggnaden ritades av bla Niels Torp och var klar 1998 – den mest välgestaltade, trivsamma och behagligt ljussatta terminalbyggnad jag någonsin besökt.

Det elegant diffuserade dagsljuset från takfönstren

Det vita taket i hallen är belyst nerifrån med starka uppåtriktade strålkastare som är monterade precis nedanför balkongräcket i bakgrunden. Ljusarmaturen är svart och därmed avsiktligt svår att upptäcka. Taket över balkongen har istället nerpendlade takarmaturer som ger både direkt och indirekt ljus (synliga framför fönstren). I förgrunden finns dessutom arbetsbelysning för fikande cafégäster som läser vid bordet – tre användbara belysningsstrategier i samma bild

I säkerhetskontrollen på Landvetter var det däremot inga problem. Anledning till att jag fastnade för deras takbelysning var deras tilläggslösning som jag gissar satts upp för inte så länge sedan. Lösningen illustrera på ett pedagogiskt sätt det stora problemet med direkt skarpt och fokuserat ljus monterat i undertak som är så vanligt i publika lokaler och i kontorsbyggnader (det närmaste man kommer i hemmiljöer är infällda halogenspotlights som blev trendiga i heminteriörer på 90-talet men som oftast bländar särskilt när man sitter eller ligger i soffan). Man kan fundera på vilka ljuslösningar som är behagliga och var det är trivsamt att sitta, behöver man t ex bära en skärmkeps för att slippa obehagsbländning uppifrån?

Säkerhetskontrollen på Landvetter med avskärmade spotlights

Här på Kastrup är en annan lösning på takbelysningen i stora rum. De lysande cirkulära armaturerna har en större yta och bländar därför inte lika mycket som små spotlights med synliga ljuskällor. Men kontrasten mellan ljusa och mörka partier i taket är fortfarande stor

Kärt återseende med Waren vid Müritssjön – Tysklands största insjö

Efter att ha tillbringat mellan åtta och tio timmar om dagen utomhus i behaglig sommartemperatur (23–32 grader) under tio dagar blev hemkomsten till ett nästan höstlikt Lund en smärre chock på flera sätt: benen var inställda på att gå i snitt tre mil om dagen, ögonen ville bada i uppiggande dagsljus och lungorna längtade efter lantluft. Efter att ha vilat upp oss två dagar vid slutmålet – ett välutrustat hotell i Mitte i Berlin – var det dags att ta fultransport hem till Lund från Tegel. Men både maken (den löpande författaren Dekius Lack), som sprungit sträckan, och jag kände oss lika pigga som vid starten i Waren.

Bästa följeslagaren – en bra papperskarta med alla vandrings- och cykelvänliga leder

Förra året tog vi första sträckan från Lund till Waren och i år avslutade vi vår Berlinfärd. Större delen följde den markerade Fernradweg Berlin-Kopenhagen som emellanåt sammanföll med andra märkta leder som t ex Havel-Radweg, och vandringsleder i fyra olika kulörer. Denna resa passar med andra ord vandrare, löpare och cyklister som gillar låglandsnatur och landsbygd med omväxlande skog, vatten och öppna landskap. Orterna längs sträckan är mestadels småsamhällen men några har en befolkning på mellan ca 15 000 och 40 000 inv (Waren, Zehdenick, Oranienburg, Hennigsdorf). Men resan toppas med miljonstaden Berlin (ca 3,5 milj) som var slutmålet.

Man når Mitte norrifrån längs kanalsystemen

I kommande blogginlägg lägger jag ut några snapshots med lite bildtext för att locka fler att besöka forna Östtyskland. Här finns ett natur- och kulturlandskap som har stora likheter med Österlen och därför kan borta ändå kännas som hemma. För att sammanfatta allt redan nu kommer här snabbläst resekaraktäristik i bekvämt listformat.

  • Ofattbart: Att ta sig in västerifrån till Berlins centrala delar längs vatten och genom grönska utan att korsa särskilt många stora vägar.
  • Slående: alla båthamnar! Fast man befinner sig i inlandet (beror på att det finns rikligt med farbara vattenleder och stora sammanhängande sjösystem). Jorden är dessutom så sandig att man tror att man går längs kusten.
  • Ljudminne: krasande ekollon och hackspettar.
  • Rörelseminne: vibrationerna i sängen från nattågen i Furstenberg Havel.
  • Foder: medhavda ägg, äpple och örtte i liten termos från hotellfrukosten + jordnötter och torkade fikon.
  • Överraskning 1: inga mygg i våtmarkerna i skogen förrän fjärde vandringsdagen, men getingsommar även i Tyskland.
  • Överraskning 2: att få se det modernistiska bostadsområdet Großsiedlung Siemensstadt i Berlin (1929–31) som finns med på UNESCOs världsarvlista.
  • Överraskning 3: att 3,5 mil till fots under ett par dagar i sträck kan vara så jobbigt.
  • Besvikelse: såg varken bäver eller utter längs floden Havel.

Några punkter som kan påverka genomförandet:

  • Underlättar: Papperskarta med fast skala, åtminstone 1:50 000 med Googles offline-kartor som backup, tio timmars sammanhängande sömn och något att döda getingar med.
  • Försvårar: 1 gin o tonic + 1 glas rött + tropisk natt i ett hotellrum på vinden utan aktiv kylning.

Museum van Loon med huvudentrén mot kanalen i norr (vy från Google Maps)

Museum Willet-Holthuysen med huvudentrén från söder mot den första kanalen utanför den inre stadskärnan

Det är första gången jag läser om ett hemmuseum som erbjuder specialvisningar för besökare som har nedsatt syn eller är blinda. Det finns möjlighet för deltagarna att hålla och känna på vissa utvalda föremål. Jag hade gärna velat vara med på en sådan visning men fick nöja mig med att gå runt på egen hand i museet van Loon på Keizersgracht vid en av kanalerna i centrala Amsterdam.

Museum van Loon (1672) ligger bara en kanalring ifrån Museum Willet-Holthuysen (1690) som jag besökte förra året och båda byggdes under guldåldern på 1600-talet. Museum van Loon beboddes av familjen van Loon från 1884.Museet van Loon har trädgården i söder till skillnad från Willet-Holthuysen. Men båda husens fasad mot gatan har ungefär samma proportioner. Fasadkompositionen är symmetrisk i båda fallen med entrén i mitten, höga skjutfönster och fem fönsteraxlar. Båda husen har källare plus med tre våningar.

Det finns skillnader mellan van Loon-museet och Willet-Holthuysen och några belysningsdetaljer som kan vara intressanta att nämna. Den återskapade 1600-tals trädgården avslutas i söder av ett stiligt vagnhus, den tidens garaget med häststall och uppställningsplats för droskorna. I huvudbyggnadens entréhall hänger en taklykta från 1880-talet som är täckt av glas för att ljusen inte skulle släckas av draget när man öppnade entrédörren. I den röda salongen finns en ljuskrona från 1700-talet med ametist och droppar av bergskristall. De signalerar inte bara rikedom utan förstärker ljuset från de levande ljusen i kronan. Det var ett sätt att få ut mer av en ljuskälla med hjälp av spegellika reflektioner.

Till vänster syns det ljusa verandarummet mot trädgården. Till höger: den röda salongen med ljuskrona från 1700-talet

Amsterdams skatter är många och de är inte bara konserverade i museer utan hela centrala staden är en historisk lämning som på 1600-talet påverkade så många andra städers byggnadssätt och infrastruktur,  t ex gatubelysningen som installerades redan på slutet av 1600-talet. (Lund fick gatubelsyning först på 1860-talet.) Läs mer här.

Dansföreställning med Ms Chrada Sheoratan och hennes dansgrupp, Natya Sudha

Mycket händer den 21 juni: mina båda systrar fyller år, sommarsolståndet infaller antingen 20 eller 21 juni, sedan 2010 byter vi planfiltren i ventilationsvärmeväxlaren  (vilket sker fyra gånger per år vid varje solstånd och dagjämning) och sedan 2015 firas den Internationella Yogadagen instiftad av FN. Trots att jag är en regelbunden yogautövare var den okänd för mig tills jag snubblade in på ett heldagsfirande på Museumplein i Amsterdam. Dagen inleddes såklart med gruppyoga och avlutades med fusion och skönsång. Det finns alltså ytterligare ett skäl att lägga dagen på minnet och framöver hålla utkik efter trevliga yoga-events utomhus var man än befinner sig i världen.

Soul Shanti konsert med Dr. L. Subramanian (mästare på violin) & Kavita Krishnamurthy (Bollywood sångerska)