arkiv

ljus

Fortsättning på föregående inlägg.

När den hopplösa ljusarmaturen Volume åkte ut för andra gången var det dags för en ersättare. Alla turerna kring Volume finns utförligt beskrivna i tidigare inlägg som visar att fiffig och nytänkande design aldrig räcker när de tekniska komponenterna inte håller måttet.

När Volume försvann från fönsterbrädan insåg jag att den trots sitt lilla format ändå skymde en märkbar del av dagsljus och utblick. Det är alltid en bra övning att plocka bort lite saker i fönsteröppningen. Då ser man mer av allt utanför och rummet upplevs direkt som ljusare. Så när det var dags att välja en ny ljusarmatur till fönsterbrädan ändrade jag mina kriterier: ingen dimmerfunktion och gärna en ”osynlig” armatur med mindre ”kropp” som varken blockerar för mycket av det infallande värdefulla dagsljuset eller hindrar utblicken mot trädgården.

På plats finns nu en Karl Johan designad av Signe Hytte, som finns i två tilltalande varianter – en med mjölkat glas och fot av trä och den andra med lätt rökfärgat glas och fot i svart sten. Valet föll på den senare för att ett nästan klart glas släpper in mer dagsljus utifrån under dagen. Det är dessutom viktigt att välja rätt typ av ljuskälla. En transparent glaskupa gör sig bäst med en klar ljuskälla (LED filament, 2W, 400 lumen, 2700 K). Men när armaturen är tänd på kvällen behövs ett kompletterande lager som sprider ljuset och avbländar ljuskällan – en uppgift för den ljusa glesvävda linnegardinen.

Ljuskaraktären blir helt annorlunda jämfört med den tidigare armaturen Volume med mjölkvitt akrylglas. Nu glittrar det i stället i fönstret tack vare ljusreflexerna. Samtidigt bidrar gardinen till att ljuset sprids över en större yta som kan lysa upp rummet. En ljusarmatur kan behöva hjälp av sin omgivning. Nu ser jag fram emot ett stadigt skimmer utan flimmer när kvällarna blir mörkare efter höstdagjämningen som infaller om en vecka.

Fortsättning på förehående inlägg.

Utsikt från Lemelerberget över blommande ljunghedar. Precis rätt månad för vandring längs Pieterpad

När jag plockat upp och läst på lappen som någon tidigare vandrare tappat på marken blev jag påmind om mitt forskningsämne – ljus och hälsa. Mer specifikt handlar det om ljusets påverkan på dygnsrytm och sinnestillstånd hos ”friska” människor, dvs utan någon sjukdomsdiagnos som t ex årstidsbunden depression. Papperslappen på vandringsstigen visade sig vara en avriven bit av en inköpslista med bl a melatonin. Till skillnad från Nedeländerna kan man i Sverige bara köpa melatonin på recept.

Melatonin är ett mörkerhormon som produceras i tallkortkörteln och signalerar att det är natt. Dagaktiva djur som människor vet att det är dags att vila medan nattaktiva djur som t ex möss vet att det är dags att jaga föda. Melatonin kan tillföras kroppen utifrån i form av tabletter, t ex om man är blind och har skadat de ljuskänsliga gangliecellerna i ögat (den tredje ljusreceptorn), om man har jetlag och vill påskynda kroppsklockans tidsomställning till lokal tid eller för att använda det som milt sömnmedel. I Sverige är tabletterna receptbelagda och många forskare menar att det är helt rätt. Det är inte lätt att dosera på egen hand och veta exakt när man ska ta det.

Stark sol gör kompassskyltens text extra tydlig med skarpa skuggor

Men det finns ett annat sätt att ställa om den biologiska klockan som är något längre eller kortare än 24 tim och som inte behöver ge några oönskade biverkningar. Det är ljus! Ljuset som vi exponeras för under dagen blockerar nämligen produktionen av kroppens eget melatonin som bildas i tallkottkörteln. När melatoninnivån är låg får den inre biologiska klockan på så sätt en signal att det är dag och kroppen är inställd på aktivitet istället för vila.

Mycket ljus på dagen före kl 18 förkortar det biologiska dygnet, dvs man blir sömnigare tidigare på kvällen. Det blir tvärtom längre om man utsätter sig för tillräckligt med starkt ljus efter kl 18, men före fyra-fem tiden på morgonen när kroppstemperaturen är som lägst. Tillsammans med fysisk aktivitet är det inte konstigt att jag under dessa dagar kan lägga mig före kl 21. Sedan vaknar jag som en klocka vid 6.30 varje morgon.

Staplad ved under tak byggt i lokal byggnadstradition med vass och höga hörnstolpar

Om gårdagens etapp påminde om sträckan Piraten-Haväng på Österlen så var dagens etapp som att förflytta sig mellan Piraten och Drakamöllan: varierad topografi och terräng, inga samhällen mer än Hellendoorn mellan deletapperna, många storslaga ljunghedar med enar och som tur var mycket skog som svalkade i 30-graders hettan.

Utsikt från Holterberg

Överraskning: Alla höjder, t ex Lemelerberget, drygt 60 m högt, med utsikt över blommande ljung, skog och slätt. Hellendoornse Berg efter Hellendoorn – en 40 meters höjd på åsen Sallandsee Heuvelrug (ett stort naturreservat) – och berget Holtenberg före målpunkten Holten. Återigen spår ftån istiden.
Stimulans: 100 % kakaohalt i chokladen från en ekobutik inköpt i Ommen föregående kväll.

Fortsättning på tidigare inlägg.

I år är det 500 år sedan konstnären, uppfinnaren, arkitekten, ingenjören och forskaren Leonardo da Vinci dog. Han var enastående på så många sätt vilket framgår av den första biografin på svenska av Peter Glas – ”Solen ser ingen skugga”.

Vilken är då kopplingen mellan den nya bordsarmaturen Anglepoise, som har hittat sin plats på ett av skrivborden i vårt hem, och Leonardo da Vinci? Förutom att da Vinci observerade och skrev flitigt om ljus i sina anteckningar ägnade han sig dessutom åt att tänka ut och rita förslag till olika maskiner och anläggningar. När han dissekerade människokroppar var det för att förstå hur muskler och kroppsdelar hängde ihop. George Carwardine (1887–1947) var även han ingenjör. Han designade upphängningssystem för bilar men blev känd för en teknisk detalj som utmärkte en ny generation flexibla bordslampor som kan vinklas i flera riktningar. Han använde spiralfjädrar i sin bordsarmatur ”Anglepoise” på ett sådant sätt att de inte omedelbart fjädrade tillbaka, ungefär som armen på en människa. När den norska ingenjören Jacob Jensen fick rättigheten att sälja armaturen i Skandinavien, och senare även Europa och USA, slog modellen igenom i slutet på 1930-talet. Armaturen varierades något och såldes som Luxo L-1 – en klassiker på många arkitekters skrivbord.

Synliga muttrar som kan spännas vid behov!

Här är armaturen bestyckad med en LED-lampa med kylning baktill som jag genast bytte ut till en LED-filament lampa för att ljuset skulle spridas genom hela skärmen och inte bara den nedre delen

Ljuskällan till vänster är en LED-lampa (5W) med metall baktill som kyler för att göra lampan energieffektivare men täcker nästan halv glasgloben. Ljuskällan till höger är en helt rundstrålande LED-filament dekorlampa (4W) som istället kyls genom gasen i globen. Båda ger ett totalt ljusflöde om 470 lumen och har en varmvit färg (2700 K)

Modellen har genom åren fått flera syskon. Just den här familjemedlemmen, som heter Anglepoise Original 1227 Mini Ceramic, saknar de karaktäristiska fjädrarna men har en vridbar skärm av porslin. Den är enkel, stilig, funktionell och tilltalande både när den är tänd och släckt. Muttrarna som fäster skärmens hållare på lampfoten är helt exponerade både på lampfoten och inuti skärmen. Så mycket tryggare än dolda infästningar som inte går att spänna. När lampan är tänd blir det inte enbart fokuserat eller koncentrerat ljus på bordskivan utan även ett behagligt diffust ljus runt hela skärmen eftersom den är av ljusgenomsläppligt porslin. Det man får tänka på med denna typ av skärm som sprider ljuset i alla riktningar är att välja en rundstrålande ljuskälla. En LED-lampa med en kylande bakdel lyser mest framåt. Jag fick byta ut den till en filamentlampa med bättre ljusspridning för att skärmen skulle komma till sin rätt (i denna typ av lampa är det en gas inuti glaset som kyler istället för metall i bakdelen).

Hade da Vinci sett dagens ljus är jag säker på att han skulle designat en mycket smart universalarmatur.

Fortsättning på tidigare inlägg.

Modell NH 1217 med något kallare ljusfärg (3000 Kelvin istället för 2700) som måste anslutas till ett ”vanligt” vägguttag

Nästa nya armaturinköp i vintras var en ledig och enkel men mångsidig bords- och taklampa. Den kan antingen ligga lite nonchalant eller mer upprest på fönsterbrädan eller hänga från en krok. En enkel mjölkad glob + en ögla i mässing + en sladd – that’s it! Jag skulle önska att det fanns fler fiffiga och mångsidiga ljusarmaturer eftersom de behövs i det flexibla hemmet för att underlätta förändring.

Men varför har man en särskild stickpropp till takarmaturer och ”den vanliga stickproppen” till övriga flyttbara armaturer? När jag kollar på Elsäkerhetsverkets webbplats framgår det att krav på nya så kallade DCL-don (uttag och kontakter till takarmaturer, Devices for Connection of Luminaires) införs från 1 maj som ett resultat av det gemensamma standardiseringsarbetet inom EU.

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

Förra inläggets avlutande omdöme om Volume från Lightyears löd så här:
” I framtiden funkar förhoppningsvis den behagliga upptändningen lite bättre. Ett lätt synligt flimmer uppstår tyvärr när man ”vrider” ljusstyrkan upp och ner. Men å andra sidan kan det vara ett defekt exemplar där energi måste mobiliseras ifall jag ska reklamera varan.”

Det slutade med att jag reklamerade ljusarmaturen efter att ha diskuterat kvalitetsbristen med en kunnig elektriker som bestämt hävdade att något är fel om en LED-lampa flimrar. ”Acceptera inte flimmer”, var hans ord och han har ju rätt. Hur ska prispressade produkter annars kunna förbättras om konsumenter accepterar tekniska brister? Är livslängden så lång som utlovat för LED-lampor måste produkterna leva upp till vad de lovar. När det gäller Volume är ljuskällan dessutom integrerad så att den inte ersättas av konsumenten.

Men samtidigt tillhör jag de som accepterade lågenergilamporna från 90-talet till 2010 trots den långsamma upptändningen och upplevda svaga ljusstyrkan. Då tyckte jag, som miljömedveten arkitekt och medborgare, att jag inte hade något val. Nu när jag unnar mig tekniklyx, dvs en fönsterlampa med dimmerfunktion,  har jag kanske högre krav eftersom dimring verkligen inte är en nödvändighet i vardagslivet och alternativet att avstå från dimring finns alltid. Man ska ju vara tacksam för att det finns tillgång till elektriskt ljus när man behöver det.

Och det nya exemplaret? Mycket nöjd. Den förra kunde dessutom blinka till några gånger i maxläge – något som jag förträngt men blev påmind om när jag behövde filma lampan för reklamationen.

Nästa inlägg handlar om hur felbeställda ljuskällor kan leda till oväntade förbättringar av ljusmiljön …

Fortsättning på föregående inlägg.

Originell bordslampa med inbyggd LED och dimmerfunktion

Den andra av tre ljusarmaturer med inbyggd LED-lampa gick jag och funderade på länge innan jag bestämde mig. Jag såg den första gången i Dansk Design Centers butik på nya Blox i Köpenhamn. Den heter Volume Fade-to-Grey (3000 Kelvin i färgtemperatur) och har en originell dimmerstyrning – som en volymratt på en ljudanläggning. Den här ljusarmaturen kräver medveten närvaro för att få den att lysa eftersom den vridbara toppen har ett visst motstånd. Detta är något som jag tror vi får se mer av i framtiden – ett större fokus på sinnlig design som en reaktion på dels ögonblicklig, frustrerande och beröringsfri styrning med minimala handrörelser och dels på distansstyrning med appar i mobiltelefonen. Den sinnliga kontakten med vardagsprodukter får sin renässans när vi blivit mätta på alla teknikfinesser som påstås optimera människors vardag.

På kvällen hindrar ljusarmaturen bakom tunna linnegardiner insyn från gatan

Någon nackdel? I framtiden funkar förhoppningsvis den behagliga upptändningen lite bättre. Tyvärr uppstår ett lätt synligt flimmer när man ”vrider” ljusstyrkan upp och ner. Men å andra sidan kan det vara ett defekt exemplar där energi måste mobiliseras ifall jag ska reklamera varan.

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.

En av de stora fördelarna med LED-belysning, som jag aldrig nämnde i förra inlägget, är möjligheten för 1,5 miljarder människor att läsa i skenet av elektriska ljuskällor istället för fotogen eller liknande som avger ohälsosamma partiklar till inneluften. Det räcker nämligen med likström för att få LED-lampornas halvledarkretsar att lysa. På solrika breddgrader är många människor lever i hem utan sladd eftersom de saknar tillgång till elnät, kan solceller på bostaden omvandla solstrålningen till likström och ge upplysta hem när mörkret lagt sig (vilket inträffar vid redan vid sju-tiden i länder vid ekvatorn året runt). Men likström slipper man dessutom flimmer i LED som kan uppstå i ljusarmaturer med billig elektronik. Det behövs elektronik som omvandlar vägguttagens 50 Hz växelström till likström. Sådana lokala ”off-grid”-lösningar funkar förstås även här på våra breddgrader men då behövs växelriktare för att apparater och belysning som är anpassade för våra eluttag ska fungera. Flimmer kan alltså bero på kombinationen av billig elektronik och att vi har växelström i vägguttagen. När det gäller dimbara lampor och ljuskällor kan eventuellt flimmer dessutom bero på typen av inbyggd dimmerteknik.

Ljusarmaturen är tyvärr gjord av plast, bara 23 cm hög och har flera finesser

Nu är det dags att presentera den första av tre ljusarmaturer med inbyggd LED-lampa som fanns i förpackningarna i förra inlägget. Armaturen, som heter Bicoca, får illustrera tre saker som jag kan se ett behov av efter att ha intervjuat boende om sin hembelysning och experimenterat i mitt eget hem: sladdlösa ljusarmaturer och ljussättning med indirekt ljus i soffhörnan. Ljusarmaturen fungerar tyvärr även som exempel på mer oönskade tekniska egenskaper: det ”osynliga” flimret som kan fångas av en mobilkamera.

Ljusarmaturen är gjord av plast och jag hade önskat ett lite stadigare utförande. Den är bara 23 cm hög men har flera finesser.

  1. Den har tre ljuslägen och flimmer uppfattas av mobilkameran på lägsta läget och mellanläget. Men det syns däremot inga ränder i fullt lysläge.
  2. Armaturen är sladdlös och därmed flyttbar. Den laddas med en medföljande USB-sladd. Det finns en del solcellsdrivna ljusarmaturer men de är än så länge lite för ljussvaga – för få lumen helt enkelt.

    a) Indirekt ljus från en sladdlös bordslampa som kan ersätta levande ljus på ett vitt soffbord, b) på bilden i mitten är lampan tänd på ett mellanläge och flimret som inte är direkt synligt för ögat fångas av kameran genom ett randigt mönster, c) när lampan har full ljusstyrka i bilden till höger syns däremot inga ränder i mobilkameran

    Det kan verka knasigt att lägga till ännu en produkt som måste laddas upp och som innehåller batteri när det finns ström i vägguttagen. Men problemet som den här ljusarmaturen ska lösa är avsaknaden av belysning vid soffbordet. Vi har hittills tänt levande ljus när vi har gäster och umgås i soffhörnan. Man vill ju se ansikten på och ha ögonkontakt med dem man pratar med. Här finns inget vägguttag i närheten och en nerpendlad taklampa styr placeringen av soffbordet som vi ofta flyttar lite hit och dit. Ett annat alternativ hade varit en golvlampa med lång böjd arm men då är jag orolig för bländning eftersom vi sitter på lite olika höjd. Jag slår mig t ex gärna ner på en låg sittkudde. En annan aspekt är att det är trivsamt och stämningsfärskapande med ljus som kommer lite nerifrån jämfört med ögonhöjden precis som med levande ljus på ett bord. Indirekt ljus kan dessutom vara behagligt om det finns tillräckligt med ljus som kan reflekteras av ett ljust bord och sedan studsa upp i ansiktet.

Fortsättning följer.

Fiffig bordslampa i bilden till vänster och en arbetslampa och fönsterlampa till höger – samtliga med inbyggd LED-lampa

När ny teknik gör sitt intåg är det ingen lätt sak som konsument att veta när man vågar investera. Beroende på vad det gäller är man kanske en ”first mover”, gör som majoriteten eller ansluter sig till eftersläntarna. Det kan gälla nya uppvärmningsformer, lokal elproduktion, fordon med förnybara bränslen eller nya ljuskällor. För mig har alla fördelarna med LED-baserad hembelysning varit självklara sedan 2009 och jag var en varm anhängare av EUs beslut att fasa ut energislösande glödlampor. Lagar och regler tvingar snabbast fram bättre produkter. Några plusvärden utöver de miljömässiga, dvs mer ljus per Watt och att LED varken innehåller bly eller kvicksilver, är t ex möjligheten att:

  • variera både ljusintensitet OCH färgtemperatur,
  • integrera LED-belysning i inredning och rum på ett mer tilltalande sätt eftersom de tar mindre plats än andra ljuskällor,

Under projekteringen av vårt hus 2009 gjorde jag tillsammans med elektrikern en enkel planering av belysningspunkterna och strömbrytarna i huset som blev inflyttningsklart i maj 2010. Valet av ljuskällor föll på LED-lampor med skruvsockel (icke-dimbara), halogenglödlampor och lågenergilampor istället för konventionella glödlampor. Marknaden för LED-lampor var fortfarande liten och därför fick vi betala drygt 400 kr för en LED-lampa med grova kylflänsar från Philips som fortfarande fungerar. Vi köpte även flera arbetslampor från IKEA med inbyggda LED-lampor (Jansjö) som hade börjat tillverkas ungefär samtidigt. Vid den tiden fanns en utbredd skepsis till LED-tekniken bland både allmänhet, designers och arkitekter. Men nu före jul var det dags att ersätta Jansjö och komplettera med ljusarmaturer till några fönster och soffbordet som har haft för dålig belysning.

En ljusarmatur med utbytbar LED-lampa för placering på bordet, i fönstret eller hängande från taket

Sedan jag började forska om ljus och hälsa och hembelysning som doktorand har jag insett att vi har alldeles för få ljuspunkter i framför allt vardagsrummet. Inspirerad av deltagare i mina intervjustudier om hembelysning kände jag mig dessutom redo för att pröva några småarmaturer för att lysa upp fönstren bakom tunna linnegardiner i vintermörkret. På önskelistan fanns även en bättre arbetslampa än Jansjö i hemkontoret och en flexibel lösning till soffbordet för att inte behöva tända levande ljus. Det finns flera anledningar till att en uppgradering av ljusmiljön i hemmet har dröjt flera år – utbytbarhet och risk för flimmer:

1) Många av de nya designade kvalitetsarmaturerna har inbygga LED-lampor och jag är allmänt tveksam till nyckelkomponenter som konsumenten själv inte kan byta ut. Även om LED-lampor har lång livslängd kan även de ha kvalitetsbrister. I så fall måste den lämnas in till tillverkaren som i bästa fall har reservdelar. I gengäld är det lättare att göra den typen av belysningsarmaturer mer energieffektiva, dvs mer ljus per Watt, jämfört med ersättningsljuskällor med vanlig Edisonsockel. Ljusarmaturer med integrerade ljuskällor går dessutom att få dimbara (det gäller numera även ersättningslamporna med LED). Då kommer nästa problem.

2) Om man håller upp sin mobilkamera mot ljuskällan på nära håll kan det uppstå interferens mellan mobilkamerans bildfrekvens och ljuskällans eventuella flimmer, dvs svarta ränder rör sig över skärmen som kan tyda på att ljuskällan flimrar även om ljusvariationerna inte är synliga för ögat när man tittar direkt på ljuset. Men om det inte är synligt vad är då problemet? Vissa kan vara känsliga för osynligt flimmer och jag vill inte ta risken. Jag vet att jag reagerar på en del lysrör där flimret bara är synligt i ögonvrån. Flimmer i LED-lampor kan t ex bero på att tillverkaren valt drivdon med pulsviddsmodulation (PWM). Det betyder att ljusflödet från lampan är på eller av i så korta intervaller att det inte ska uppfattas av ögat istället för att drivdonet i lampan reglerar ner strömmen (amplitudmodulation). Därför har jag hittills velat avvakta med att köpa dimbara LED-lampor och dimbara ljusarmaturer. Läs mer om vad man kan tänka på när det gäller flimmer här.

Efter att ha bottentrålat marknaden nationellt och internationellt och besökt några fysiska belysningsbutiker för att se ljusarmaturerna i verkligheten slog jag till och skaffade fyra nya LED-armaturer med lite olika finesser. Mer om finesserna och innehållet i förpackningarna i nästa inlägg…

Fortsättning följer.

 

Detta var det närmaste jag kom säkerhetskontrollen med kameran. Bakom säkerhetsspärrarna synd den ljusa avgångshallen med direkt förbindelse till tågperrongen

Här kommer fler bilder på ljusmiljön i Gardermoen en vecka senare i mitten av november vid 14-tiden. Tre huvudstäder befinner sig på 60:e breddgraden – Oslo, Stockholm och Helsingfors. Vid den här tiden på året går solen ner vid ca 15.45 och dagens längd är ungefär 7½ timmar.

Lokal belysning över bord med sittplatser är alltid en utmaning i stora rum – här med en kombination av vitlackerad pendel och hållare

Uppåtriktat ljus från en armatur monterad på betongpelaren, nedåtriktat fokuserat ljus från spotlights mellan limträbalkarna och diffuserat dagsljus

Fler exempel på lokal belysning: i förgrunden syns marmorskivan i barhöjd med fastmonterade opaliserade glasglober…

…och små mässingsarmaturer hängande över borden. Bakom det vita båset skimrar en konstinstallation upphängd i taket

När skymningen kom väntade jag med spänning på om solskydden skulle hissas upp för att bjuda resenärerna på en lång solnedgång

Magnifik utsikt mot himlen och bergen. I bilden till höger ser man hur mycket smuts på fönsterglas minskar genomsiktligheten. Effekten kan vara upp till 10% lägre ljustransmittans

 

Säkerhetskontrollen är till vänster utanför bilden

”Hva gjør du?” sa hon med barsk ton.
”Jag tar ett foto…” svarade jag överraskat.
”Det får du ikke. Ikke i sikkerhetskontrollen!” förklarade hon samtidigt som jag höll upp fotot.
”Den må du fjærne. Har du tatt noen andre?”
”Bara den här” sa jag oskyldigt och visade det magnifika undertaket med indirekt belysning och diffuserat dagsljus från takfönstren i Gardermoens terminalhall. Hon sade att den kunde jag behålla och jag pustade ut. Jag var livrädd att förlora bilddokumentationen från flygterminalen. Byggnaden ritades av bla Niels Torp och var klar 1998 – den mest välgestaltade, trivsamma och behagligt ljussatta terminalbyggnad jag någonsin besökt.

Det elegant diffuserade dagsljuset från takfönstren

Det vita taket i hallen är belyst nerifrån med starka uppåtriktade strålkastare som är monterade precis nedanför balkongräcket i bakgrunden. Ljusarmaturen är svart och därmed avsiktligt svår att upptäcka. Taket över balkongen har istället nerpendlade takarmaturer som ger både direkt och indirekt ljus (synliga framför fönstren). I förgrunden finns dessutom arbetsbelysning för fikande cafégäster som läser vid bordet – tre användbara belysningsstrategier i samma bild

I säkerhetskontrollen på Landvetter var det däremot inga problem. Anledning till att jag fastnade för deras takbelysning var deras tilläggslösning som jag gissar satts upp för inte så länge sedan. Lösningen illustrera på ett pedagogiskt sätt det stora problemet med direkt skarpt och fokuserat ljus monterat i undertak som är så vanligt i publika lokaler och i kontorsbyggnader (det närmaste man kommer i hemmiljöer är infällda halogenspotlights som blev trendiga i heminteriörer på 90-talet men som oftast bländar särskilt när man sitter eller ligger i soffan). Man kan fundera på vilka ljuslösningar som är behagliga och var det är trivsamt att sitta, behöver man t ex bära en skärmkeps för att slippa obehagsbländning uppifrån?

Säkerhetskontrollen på Landvetter med avskärmade spotlights

Här på Kastrup är en annan lösning på takbelysningen i stora rum. De lysande cirkulära armaturerna har en större yta och bländar därför inte lika mycket som små spotlights med synliga ljuskällor. Men kontrasten mellan ljusa och mörka partier i taket är fortfarande stor