arkiv

hållbar stadsutveckling


Gero 15 har allt man kan önska sig av en liten 15-liters ryggsäck. Min förra i samma storlek från Arc´teryx var för lång i ryggen för en person på 162 cm. Lundhags har lyckats göra en rymlig dagsturryggsäck som rymmer en A4-pärm, träningsskor och ombyte eller ett badmintonrack tack vare det lite bredare formatet, det expanderbara snabbfacket på utsidan och rullöppningen i toppen (skönt att slippa dragkedja som lättare går sönder). Modellen fungerar optimalt som cityryggsäck. En liten laptop går säkert också ner och baksidan är vadderad. Gillar det fleeceklädda ytterfacket för mobilen eller solglasögonen. Ryggsäcken sitter dessutom bra på ryggen med och utan packning. Det är precis lagom brett mellan axelbanden över ryggen. Jag är ryggsäcksfantast men håller mig till det mindre sortimentet, 35 liter och under. Anledningen är bland annat en gammal meniskskada som gjorde sig påmind för 7 år sedan. Och det är ryggsäck istället för axelväska sedan dess.

Jag vill förflytta mig lätt med så lite packning som möjligt. Den globala ekonomin borde ha samma inriktning: en lättare ekonomi utan överkonsumtion av prylar för att minska det ekologiska fotavtrycket. I Rio diskuteras fattigdomsbekämpning, grön ekonomi och miljö. Som väntat utan konkreta åtgärdsförslag. Vi enskilda får göra det vi kan i vår vardag och fortsätta påverka politiken. Förvånande nog står konsumtionen av t ex prylar och kläder för en mindre del i genomsnittssvenskens CO2-utsläpp på 8 ton per år jämfört med resor, boende och mat. Jag trampar vidare med en lättare rygga och den gamla lever vidare på systerns något längre rygg. Glad midsommar!

”We have to be the change we want.” Gandhi


Koldioxidutsläpp i genomsnittshushållet i Sverige enligt uppgifter från klimatföredrag i Lund 2012 med bl a Linda Tufvesson (avdelningen för Miljö- och energisystem)

”Jorden är stor nog att föda oss alla men inte stor nog att stilla girigheten hos ett fåtal.”

Citatet är passande med anledning av morgondagens öppning av Rio+20, FN:s konferens om hållbar utveckling 20–22 juni. Det var 20 år sedan den första stora miljökonferensen hölls i Rio de Janeiro. De tänkvärda orden kommer från mästaren Mahatma Gandhi. Man talar ofta om en lägsta acceptabel levnadsstandard. Finns det inte på samma sätt en övre gräns för materiellt välstånd?


En solros från förra året i trädgården på Skördevägen 20 


Pennorna var slut när jag kom till Wish Tree på vernissagen av Yoko Onos utställning Grapefruit. Hennes instruktion till konstverket är att man ska skriva ner sin önskan och fästa den i önsketrädet. Jag skriver istället min önskan på den här bloggen och får föreställa mig att den hänger i trädet tillsammans med alla andra besökares önskningar utanför ingången till Moderna Museet i Stockholm.

Att alla varje dag gör något som höjer livskvaliteten för någon annan.

Handlingen kan vara stor eller liten: köpa en get, plantera ett träd, skänka en gåva. Att visa uppskattning, uttrycka tacksamhet eller hälsa på en främling i grannskapet räcker långt. Jag tror som Yoko Ono att om världen ska bli bättre måste vi börja med oss själva. Jag ser omedelbara paralleller till hållbar utveckling och en ny etik som bygger på rättvisa, deltagande och underifrånperspektiv.

Boken Grapefruit gavs ut första gången 1964 i Japan och innehåller korta texter, så kallade ”instruction pieces”, som kan förverkligas av läsaren eller bara ta form i fantasin. Yoko Ono är fenomenal på att formulera enkla, fyndiga och poetiska instruktioner. Några av mina favoriter är:


Eller Yoko Onos instruktion som vi fick fullmånenatten före vernissagen på Djurgården vid solnedgången: 

Let´s breathe together and make ourselves happen.

Ett flertal deltagare var kvar till gryningen och fick uppleva en tonsatt soluppgång. Stycket heter Evening till Dawn (1964) och Secret Piece (1953).


Yoko Onos svenska förlag Bakhåll har gett ut flera av hennes konceptböcker på svenska. Grapefruit är en perfekt presentbok eller för semesterfiraren som vill varva ner, återladda och reflektera i hängmattan i sommar. Är man i Stockholm finns möjligheten att se utställningen som bygger på boken Grapefruit på Moderna Museet 6 juni– 16 september. Missa inte att gå upp för trappstegen mellan montrarna i utställningsrummet och skriv ditt budskap till världen.

För en ”urban walker” är gång ett transportmedel. Det är precis så jag tar mig fram i staden, till fots så ofta jag kan om tiden medger. Förflyttning med en hastighet av drygt 5 km/h tar ju lite mer tid i anspråk. Vädret är aldrig något hinder. För det mesta lyckas jag åtminstone ta mig fram till fots en timme om dagen. Helsingfors reseplanerare kan rekommenderas för gångfantaster som är på besök i finska huvudstaden. Söker man en sträckning mellan två punkter får man reda på i vilken miljö man kommer att röra sig i (t ex parkstråk, separerade GC-stråk) och dessutom på vilket underlag! ”Väglaget” har betydelse även för gångare, t ex om det är grus eller hårdgjord mark.

Urban Walking är projektnamnet för ett spännande forskningsprojekt där forskare från både Lunds universitet och Malmö högskola samarbetar. Projektet var ett av flera som presenterades under temadagen om Malmö–Lund i samverkan för en hållbar utveckling på Planet Lund festivalen 23 maj. Ett annat projekt som särskilt väckte mitt intresse vara Fragmentering av städer. Syftet med ett av delprojekten är att tränga djupare ner i omvandlingens praktik. Hur kan en överflödig parkeringsplats förvandlas till en mer användbar aktivitetsyta för unga tjejer i Rosengård. Och hur organiseras en samförvaltning för att säkra långsiktighet?

Temadagen avslutades för en del av oss på Herkules uteservering till DJ Clara Stjärnas mix av tung sydafrikansk house. (På dagarna är Clara verksamhetschef vid ISU och den som har höjt ISU:s aktiviteter till nya nivåer.) Ett par timmar senare gick några av oss vidare till en vernissage av exjobbet Härlagat av en designstudent från Industridesignskolan i Lund. Det bjöds på Japan och Skåne i skön förening och dessutom otroligt snyggt och aptitligt presenterat!


Tänk om det någon gång kan se ut så här på Skördevägen 20

Här pågår även försäljning av ekologiska grönsaker uppdragna på Den Gamles Gård. Jag kom hem med palsternacka, bondböna, vaxböna, purjolök, romansallad och sallad rosso, allt i plugg à 3 kr! Min egen frösådd i odlingslådorna har nämligen inte lyckats så bra. Fyra dagar med runt 25 grader och sol räcker för att småplantorna ska ge upp. Jorden i odlingslådor torkar ut fortare än i marken. Det är bara potatis, sockerärt och ett par squashplantor som har klarat sig. Inser nu att jag borde ha vattnat. 15-dagarstorget på Bytaregränd 4 C har öppet till och med lördag.


Den gamle står även på Mårtenstorget i Lund på fredagar och lördagar och säljer plantor i kruka och plugg


Sista anhalten på studieresan var Gaia Solars solcellsfabrik. Här tillverkas solcellsmoduler av både monokristallina och polykristallina solceller. Men solcellerna (15 x 15 cm) produceras i Taiwan. Råvaran är kisel som är det vanligaste grundämnet i jordskorpan efter syre. Monokristallina solceller är jämnt svartblå medan polykristallina är flammig eftersom den består av sammansmälta kristaller. Kiselmaterialet är egentligen gråaktigt och det är ytbehandlingen som ger solcellen den karaktäristiska mörkblå färgen. Verkningsgraden och priset är högre för de monokristallina.

Solceller är otroligt sköra. Vi fick med oss prover men jag tror inte att någon lyckades få hem en intakt solcell. På fabriken sätter man ihop flera solceller till stora moduler som antingen ligger mellan två lager glas eller mellan glas och plast. Plasten kan vara mörk eller vit vilket påverkar modulens utseende. Det finns modeller med eller utan en ram av aluminium.



Modulerna placeras i en ugn där luften först sugs ut för att undvika luftbubblor och sedan lamineras skikten ihop. När modulen är klar testas den i en ställning med 66 lampor. Den sammanlagda effekten är 19 800 W eftersom varje lampa har en effekt på 300 W. Jag blev förvånad eftersom jag vet att solen strålningseffekt motsvarar 800–1000 W på vår breddgrad. Förklaring till den stora skillnaden mellan solens instrålningseffekt och testanläggnings effekt var förstås att de starka glödljuslamporna bara ger 5 % ljus och resten blir värme!

Vår guide på fabriken fick förstås den obligatoriska frågan om möjligheten att få olika färger på solcellerna. Visst går det att få flera kulörer men färgade solceller blir 3 gånger så dyra och verkningsgraden sämre. Inte särskilt resurssnålt med andra ord.

Exempel på olika solcellsapplikationer från studieresan hittar ni i förra inlägget. Själv blir jag påmind om solens kraft varje dag när jag tittar på klockan. På armen sitter en Citizen Eco Power sedan fyra år som drivs av solen.

Solar Region Skåne har äntligen genomfört sin första studieresa utanför Sverige. Endagsturen gick till Köpenhamn med start i Arkitekternas hus för genomgång av dagens program med temat solcellsprojekt. Karin Kappel från Solar City var dagen guide. Tre av projekten, Arkitektskolans matsal på Konstakademin, Köpenhamns Energi i Örestad och Gaia Solars solcellsfabrik var kända för mig sedan tidigare solcellsresa med SolEl-programmet 2007.

Här kommer en kort uppräkning av projekten:
– Glaslaminerade 1–2 mm tjocka solcellsmoduler i Copenhagen Towers. Helt måttanpassade och nästan omöjligt att se att de är solceller bakom glasskivorna.

– Gavelutsmyckning med solcellsmoduler i stadsdelen Valby. En ombyggd industribyggnad där man tidigare tillverkade högspänningsisolatorer. Ett konstverk med snygg koppling till tidigare verksamhet men som egentligen ska ses på natten när den är upplyst. Idag innehåller byggnaden kulturverksamhet och café. Valby har antagit ett ambitiöst mål att installera solceller på 300 000 m2 av stadsdelens tak. Målet är att 10–15% av stadsdelens elförbrukning 2025 ska täckas av elproduktionen från lokala solcellsanläggningar.


Takrenovering med en kombination av traditionella vinkelställda solcellsmoduler och ”skifferliknande” moduler (högra bilden är tagen från takterrassen neråt över takfallet med integrerade solceller)

– Smakfull takrenovering på ett bevaransvärt flerbostadshus i Österbro, borättsföreningen Söpassagen, i närheten av Rigshospitalet. Köpenhamn har varit hårda när det gäller takintegrerade solcellslösningar och bara accepterat att solcellerna syns från gården. Men här gjorde man ett avsteg och tillät att mansardtakets gamla skiffertak ersattes med skifferlika solcellsmoduler som nytt takmaterial. Snygg exempel på takintegrerade solceller! En del av taket är platt och här blev lösningen istället traditionella moduler på ställningar vinklade mot solen.


Arkitektskolans matsal

– Stilig avskärmning i taklanterninen med solceller laminerade i glas, matsalen på Arkitektskolan i gamla militärkaserner.


Köpenhamns Energi

– Utvändig fast solavskärmning på Köpenhamns Energi. En del av solcellerna är bara ”dummies” eftersom pelarna skuggar en del av solcellsmodulerna. Minsta skugga på en solcellsmodul stoppar produktionen av solcellsel.


Guldbergs skole

– Guldberg skole energirenoverades inför COP15 med solceller på fasaden, synlig mätning av solcellsproduktionen, sparblandare mm. Då var det i alla fall någon nytta med COP15. Mina nytagna foton av solcellstillverkningen i Gaia Solars solcellsfabrik publiceras i nästa inlägg…

Är precis hemkommen från en varm påskvecka med familjen i Barcelona. Upplevde nya sidor av den moderna urbana staden när jag gå-tränade längs havet till klubbmusik från närradiokanalen Maxima FM – vardagstrivsel och hemkänsla. Den fyra kilometer långa strandanläggningen är en given favoritplats. Andra favoritinslag i stadens typiska rutnätslayout är:
– de diagonala gröna avenyerna för gena förflyttningar,
– de breda kantfria övergångsställena som förenklar för skejtare, barnvagnar, rullstolar och snabbfotade,
– kvarterens fasade hörn mot gatan som formar generösa öppna ytor för källsortering, parkering och coffe-shops.


Utsikt från La Pedrera (Casa Milà) i stadsdelen Eixample till vänster och MACBA till höger (museet för modern samtida konst) ritat av Richard Meier 1996

I Barcelona är det lätt att ta sig fram till fots. Aldrig någon besvärande trängsel på de breda trottoarerna. Tillgängligheten för cyklister har jag ingen erfarenhet av eftersom jag forfarande inte har hyrt cykel trots tre besök. Har man bråttom eller ska förflytta sig längre sträckor finns tillgång till stiliga spårvagnar. När det är dags för en paus är det aldrig långt till en plats i solen även om kvarteren i stadsdelen Eixample är drygt 100 meter långa. Byggnaderna är inte högre än att solen når ner på gatan mellan kvarteren. I den urpsrungliga planen från 1859 av Cerdà var byggnaderna i flera kvarter hälften så höga. Men när det gäller den privata boendemiljön i Eixample saknas flera självklara kvaliteter, t ex gröna gemensamma gårdar med användbara friytor och direkt dagsljus till alla sovrum i de djupa ensidiga lägenheterna.


Synliga OSB-skivor i undertak och på väggarna inomhus i det kommunala sportcentrumet vid Zoo

Konstfulla byggnadsverk och modern byggnadsdesign finns överallt. Jag passerade av en tillfällighet verk av Richardo Bofill och Rafael Moneo på väg till området Poble Nou. Båda är kända i Sverige för Södra station 1991 respektive Moderna museet 1998 i Stockholm. Poble Nou är i ständig förnyelse och vid Placa de les Glòries Catalanes reser sig det kulörta landmärket av Jean Nouvel, Torre Agbar. Ett av de senaste tillskotten är energieffektiva Media TIC av spanska kontoret Cloud 9 som belönades med priset World Building of the Year 2011 vid World Architecture Festival (WAF) som hålls varje år i Barcelona. Enligt juryn ett bra exempel på hållbar arkitektur som symboliserar det växande miljötänkandet i Barcelona. Mer om Media TIC i nästa inlägg…


Offenlig konst längs stranden