Sjunde vandringsdagen, 30 km: Hennigsdorf–Berlin
Har lämnat Hennigsdorf bakom mig och får på nytt vandra längs Havel
Otroligt att denna miljö finns precis i utkanten av huvudstaden Berlin med nästan 4 miljoner invånare
När jag väl var framme i stadsdelen Charlotteburg i västra Berlin var jag tvungen att ta en mindre omväg genom Großsiedlung Siemensstadt – ett historiskt bostadsområde byggt mellan 1929 och 1934 som ritades av berömda funkisarkitekter som Hugo Häring, Hans Sharoun, Walter Gropius och Fred Forbat (den senare verkade även senare i Lund) m fl. Företaget Siemens köpte området när de behövde expandera och Siemens byggde nya fabriker och bostäder åt fabriksarbetarna. Sedan 2008 tillhör en del av bostadshusen Världsarvet. (Dubbelbonus för mig som arkitekt eftersom jag förutom hemmuseer även ”samlar” på Världsarvsområden.)
Karta över Großsiedlung Siemensstadt…
… som såg ut så här 1962 en generation efter att det färdigställts
Huset till höger ritades av Walter Gropius (grundaren av Bauhaus design skola) i typisk funkisstil: rena ytor fria från dekor…
… och andra sidan av samma hus med typiska funkisarkitekturens karaktäristiska horisontella fönsterband
När området byggdes var det unikt på flera sätt. Ambitionen var att bygga flerbostadshus i flera våningar (4 och 5 vån) istället för små egnahemshus med trädgård, rikligt med bevarad och ny grönska mellan de nord-sydligt orienterade lamellhusen, ljusa lägenheter med kök, badrum och balkonger till varje lägenhet. Det jag slogs av var den oväntade variationen i fasaduttryck. När man ser planens repetitiva karaktär förväntar man sig mer likartade exteriörer, ungefär som ett miljonprogramsområde från 60- och 70-talen. Men så blev det inte förmodligen för att flera olika arkitekter med hög integritet fick ansvara för olika grupper av hus. (Jag gissar att det inte fanns något färgprogram eller kvalitetsprogram för husens yttre design.) Den uppvuxna grönskan bidrar förstås också till upplevelsen av ett sammanhållet men ändå varierat område och jag skulle gärna vilja se ifall samma omsorg präglar lägenhetsinteriörerna.
TV- och radiotornet vid Alexanderplatz var en välkommen syn – äntligen framme!
Summering av sommarens ultravandring: Jag kan förstå Linne som tog sig fram till fots på sina botaniska upptäcksresor. Man lägger märke till mer när man förflyttar sig i långsamt tempo (ca 5 km/h), t ex floran nere vid vägkanten och mistelbollarna högt upp i trädkronorna. Sträckan Lund–Berlin, som är ca 40 mil, blev uppdelad i två vandringar. Denna sommarens delsträcka från Waren till Berlin var den finaste och den avlutades söndagen 26 augusti 2018. Men bara någon vecka efter hemkomsten till Lund satte planerarhjärna igång igen och nu finns två nya förslag på långvandringar på bordet – Pieterpad i Nederländerna (50 mil) eller Köpenhamn–Rostock (ca 25 mil).
kirans blogg 
Spännande vandring. Det hade varit kul att ha följt med med ett öra. Hade föredragit cykel får jag dock vidhålla. 😉 Vill också passa på att tacka för ljusföredraget på Stångby Bibliotek. Har faktiskt praktiserat ett och annat Du belyste. Som att ta en kort promenad istället för att överdosera kaffe när eftermiddagsdåsigheten sätter in.
Härligt att höra! Just nu befinner jag mig i Trondheim där dagen är två timmar kortare än i Lund. Då bli man påmind om hur skönt det är att bo på 55:e breddgraden istället för den 63:e. Men här är fortfarand ljust vid lunchtid även om solen står lågt (mindre än 10 grader över horisonten!). Det verkar vara fler som cyklar till Berlin än går så du är inte ensam om att föredra cykling (och den stora födelen med två hjul är att man kommer fram fortare eller kan komma längre på samma tid).