(fortsättning på föregående inläggfortsättning på föregående inlägg)

Dagens bonusmil i stadsmiljö (11 km) räckte för att ta sig runt i Gamla Linköping, Vallaskogen och nybyggda Vallastaden.

Hade jag känt till Gamla Linköping när barnen var små hade vi tagit oss hit. Friluftsmuseet – där det dessutom bor ett trettiotal hushåll i uthyrda lägenheter – är avgiftsfritt och har regelbundna guidade turer med olika teman. Jag prickade in två turer med guide – en trädgårdstur och en bostadstur.

Friluftsmuseet Gamla Linköping med byggnader som flyttats från Linköpings stadskärna på 50-talet

Vallastaden färdigställdes till boutställningen 2017 och gjorde då ett stort intryck på mig både vad gäller planering och utformning. Det var lika fint och brokigt som jag minns det. Men tomt i likhet med de flesta bostadsområden mitt på dagen en vanlig vardag (och gissningsvis extra tomt eftersom jag var där under semesterveckorna). Jag hade hoppats på fler fik och butiker men lyckades i alla fall hitta ett öppet ett fik. Förutom några kvällsöppna restauranger finns här en obemannad pizzabutik som säljer stenugnsbakade frysta pizzor dygnet runt till kunder med BankID och kort eller Swish.

Vallastaden, ca 4 km väster om Linköpings centrum

Jag avslutar denna vandringsrapport med en liten kulturell avstickare. Något som jag inte hann med i Linköping, och som ger mig en anledning att återvända, är Östergötlands museum på Raoul Wallenbergs plats. Jag hann precis bara sticka in huvudet i foajén för att inte missa tåget som tog oss tillbaka till Lund.

Foajén i Östergötlandsmuseum (färdigställt 1938)

Byggnaden färdigställdes 1938 och prisades av sin samtid för bland annat den utmärkta belysningen och de praktiska lösningarna. Fyra funkisarkitekter stod bakom den numera kulturskyddade byggnaden – Nils Ahrbom, Helge Zimdal, Sven Hesselgren och Carl-Axel Acking. Sven Hesselgren är speciellt intressant med tanke på att han var både forskande och praktiserande arkitekt som bland annat utvecklade en färgatlas som så småningom ledde vidare till det internationellt använda färgsystemet NCS (Natural Color System). Hans avhandling var en milstolpe i miljöpsykologins utveckling i Norden. Den utgick från perceptionspsykologi och handlade om att mäta och kvantifiera upplevelsen av arkitektur (Arkitekturens uttrycksmedel: en arkitekturteoretisk studie med tillämpning av experimentalpsykologi och semantik, 1954). Hesselgren betonade belysningens upplevelsedimension framför mätvärden. Jag håller med om att vår upplevelse av ljusmiljön är helt central, och det ett av budskapen till våra studenter i höstens kurs om ljus, färg och form på arkitektskolan i Lund.

Östergötlands museum som ritades av Nils Ahrbom, Helge Zimdal, Sven Hesselgren och Carl-Axel Acking

(fortsättning på föregående inlägg)

Detta var sista etappen på en kulturhistorisk vandring från 1300-talet i Vadstena till industrierna som växte fram längs Göta kanal på 1800- och 1900-talet (Mekaniska verket i Motala och Borensberg glasbruk).

Vilken sträcka! Lugn och stilla utan motortrafik (bortsett från enstaka båtar) på grusväg ända från Borensberg till Berg. Dessutom ädellövskog och ekhagar med Kanalbolagets betande får.

Lönn och blommande lind längs kanalen

Vänster: Alnsten. Höger: Tappluckor

Återkommande huggna stenar och anordningar med nya skyddsräcken längs dragvägen förbryllade mig. Infoskyltarna förklarade att de var alnstenar som förr i tiden återkom med 1000 alnars mellanrum. De användes som underlag för ersättningen till körkarlen och hans dragdjur som drog pråmarna på kanalen. Anordningarna med nya skyddsräcken längs kanalen var tappluckor som behövdes för att tappa ur vattnet från kanalen till vattendraget intill vid underhållsarbete.

Kanalen byggdes bland annat för att slippa betala tull till danskarna när transporten gick till Östersjön via Öresund. Infoskyltarna berättade även om vinsten med att använda dragdjur som hästar och oxar framför en pråm på en kanal. Båtarna tog betydligt mer last än en kärra bakom en häst. Hela kanalen var klar 1832. Men sedan kom järnvägen efter mitten av 1800-talet och danskarna slutade kräva tullavgifter. Kanalbygget innebar med andra ord mycket slit och resurser för en relativt kort tid som huvudtransportväg. Nu är det vi turister som bidrar till bevarandet.

Slutpunkten för min del var Vreta kloster (återstående sträcka längs Birgittaleden till Söderköping får bli en annan gång). 

Kort om klostret: Mellan 1120 och 1160 var Vreta kloster ett benediktinkloster för nunnor som därefter övergick till cisterciensorden. Klostret lades ner på 1500-talet efter reformationen. Men Vretas kombinerade lekmanna- och klosterkyrka används fortfarande som församlingskyrka. Och i den gamla prästgården bor en barnfamilj. (Jag gillar blandningen av museum och levande vardagsmiljö.)

Efter besöket i den fint renoverade miljön i Vreta klosterby och utställningen i 1200-tals magasinet blev det buss sista milen in till Linköping för att slippa gå i störtregn och motortrafik. Totalt 170 km på sju dagar inklusive en dags vila är gott nog för mig.

Jag är särskilt nöjd med att en så stor det av sträckan ingick i ”The Birgitta Ways”, dvs samlingsnamnet på alla pilgrimsleder i trakten från Jönköping till Söderköping. Jag ångrar bara att jag inte tog en vandringsstav utanför Vadstena klostermuseum. Då hade jag känt mig ännu mer som en pilgrim. Men det viktigaste med mina vandringar är närvaron. För att låna Augustinus ord: närvaron i det förflutna (minnen), närvaron i nuet (observationerna) och närvaron i framtiden (förväntningar).

Fortsättning följer …

(fortsättning på föregående inlägg)

Vadstena klosterkyrka, färdigställd 1430

Vi har lämnat historiskt laddade Vadstena bakom oss. Vi hann se lämningarna efter den heliga Birgitta – en kvinnlig arkitekt som både projektutvecklade och designade Vadstena kloster. Hon lär ha övertalat dåvarande kungen att istället för att bygga en slottskyrka överlåta marken till ett framtida kloster. Den heliga Birgittas vision var en klosterkyrka som var slät, ödmjuk och stark (byggd av kalksten utan glasmålningar), och utformad för pilgrimsvandrare, lekmän, munkar och nunnor (de senare på egen läktare med direktingång från klosterbyggnaden intill). Det var ett både arkitektoniskt och stadsutvecklande projekt eftersom pilgrimskyrkan och den nya klosterorden bidrog väsentligt till en ekonomiskt blomstrande 1400-talsstad (nunneklostret lades ner 1595 efter reformationen).

Tidigare klosterbyggnad som idag är museum

Dagens kloster, färdigställd 1973. Här bor sju birgittasystrar som inte längre tar in fler systrar. Klostret läggs alltså ner när ingen längre lever

Vi följde Birgittas fotspår längs Birgittaleden med sikte på slutmålet som är Linköping – om två dagar.

Ca 3 1/2 timme efter starten i Varberg var jag framme i Motala, som ligger naturskönt vid Vätterns vatten och Göta kanal. Imorgon fortsätter jag Birgittaleden och hoppas att jag lämnar svärmarna med knott bakom mig.

Fortsättning följer …

Motala

(fortsättning på föregående inlägg)

Utsikt mot Vättern på väg mot Omberg

Dagens vandring förgylldes av maken som följeslagare (eftersom han behövde en dags vila från två långlöpningar i rad). Ekoparken Omberg var höjdpunkten men vi höll oss till västra sidan av berget och slät asfalt på enkelriktad smalväg (Vättern runt-Sommenleden). Jag hade nämligen fått nog av klätterhällar efter gårdagen. Vi passerade 400 gammelekar och Pers sten. Omberg var även ljudmässigt en höjdpunkt – tyst och vindstilla, långt från trafikbuller. Vi fick tyvärr hoppa över Ellen Keys strand eftersom dagens etapp var lång.

Karta över ekoparken Omberg och Pers sten

Efter sen lunch med lokalfångad lax i Borghamn var vi inställda på att avbryta och ta buss. Men vi upptäckte till vår förvåning att i den här trakten finns ingen reguljär lokaltrafik – enda kollektivtrafikmöjligheten var att beställa hämtning med två timmars väntetid. Det var bara att traska vidare 14 km till.

Fortsättning följer …

Ekoparken Ombergs gamla ekar

Äntligen framme efter en tapper och klagofri gångmarsch längs vägkanten, som var den snabbaste vägen till Vadstena

(fortsättning på föregående inlägg)

Praktfulla ekar i parklik natur precis utanför Gränna

En naturskön sträcka var längs Kråkeryds naturreservat, som jag var nära att missa för att tomtägaren helt fräckt hade maskerat en enskild väg med kortklippt gräs och riktat om skyltningen.

Kråkeryds naturreservat

Sträckan därefter var mer strapatsrik med stenhällar, snåriga branter och myrstigar. Då är skyltningen extra viktig. Med 10 m mellan de vit-röda markeringarna går det att hålla bra tempo utan karta. Efter knappt åtta timmar var jag framme vid Ombergs Golf Resort utan att ha träffat någon annan vandrare.

Fortsättning följer …

Första gången som jag ser fält med blåbär för självplockning

Svår terräng med krokiga stigar över stock och sten

Vatten är en bra vägledare när märkningen på stammarna sviker

Äntligen framme vid målet – Ombergs Golf Resort – det sista som återstod var att göra sig osynlig på golfbanan för att ta sig direkt till klubbhusets restaurang

I Huskvarnabergen i Östra Vätternbranternas biosfärområde med utblick mot Jönköping och Huskvarna

Första sträckan på årets walk-run (som kombinerar gång och löpning där jag står för gången och maken för löpningen) var varierad gällande både naturtyp och topografi. Huvuddelen gick längs knappt halva John Bauer-leden. Ljudet från trafikerade E4:an var det mest oväntade inslaget men så fort leden vek av österut minskade bullret.

Leden är skyltad men som vanligt är en papperskarta ovärderlig. Fast kartan hjälper inte mycket när leden bitvis är omlagd för att man anlägger en ny vindkraftspark.

John Bauerleden slingrar sig genom naturreservatet på hög höjd (prickmarkerad i gul-orange färg)

Större delen av sträckan gick upp och ner över stock och sten i Bauers sagomiljöer. Sju och en halv timme senare stod jag vid en busshållplats nära Siringe. Buss 121 tog mig in till Gränna med trängsel på trottoarerna utanför godisbutikerna. Det är ju högsäsong för Grännas polkagriskokerier.

John Bauers skisser till bokuppslag med säker och ledig linjeteckning

Vänster: I skogarna med raka granstammar och mossklädda stenar som sägs ha inspirerat miljöerna i John Bauers sagovärld. Höger: Rikligt med mogna blåbär (små och inte särskilt söta)

Fortsättning följer …