arkiv

Etikettarkiv: Vallastaden

Fortsättning på föregående inlägg.

Ett nytt framträdande inslag i Vallastaden är fälleshusen, dvs gemensamhetslokal med övernattningsrum och pentry, som var ett krav i alla kvarter. Flera är byggda som växthus vilket säkert är en tillgång när det blåser på slätten. Men de behöver kompletteras med någon form av skuggväv för att undvika olidligt höga innetemperaturer soliga sommardagar.

Insidan av fälleshuset/växthuset

Alla projekt har alltid något som kunde blivit bättre. Jag saknar de halvoffentliga uppehållsytorna på gårdarna. Bostadsgården i ett av studentkvarteren består till största delen cykelparkering och gångytor. Okidokis ansvariga arkitekt förklarade att det framför allt är gatorna som ska fungera som ett vardagsrum för de boende. Cyklarna till övriga bostäder förvaras inomhus i cykelförråd eller under skärmtak. Jag förstår värdet av att ha cykelparkering under tak men vill också kunna slippa öppna besvärliga dörrar för att förvara cykeln.

Gården till några av studentbostäderna där cyklar tar plats

En fördel med mässor med högt ställda krav är att deltagande byggherrar anstränger sig lite extra och testar nya lösningar. Vallastaden kommer att expandera under den närmaste framtiden. Men hur säkerställer man genomförandet av samma originella designkoncept? Jag tänker på den senare utbyggnaden av Västra Hamnen som saknar många av de utemiljö- och gestaltningskvaliteter som utmärkte Bo01. Arkitektkontoret Okidoki var med från tävling till genomförande av Vallastadens expoområde vilket säkert var en av framgångsfaktorerna. Det krävs någon form av kontinuitet i alla lyckosamma projekt – någon som bevakar arbetet med att omsätta visionen till verklighet. På Bo01 i Malmö fanns till exempel en stark mässarkitekt. I dagsläget är Okidoki inte upphandlade för det fortsatta arbetet med de kommande planerna. Andra framgångsfaktorer är politisk enighet och uppbackning. Projekt med ett starkt helhetsgrepp har dessutom oftast bara ett fåtal markägare.

För att avsluta där jag började i september: Är Vallastaden är ett område som man vill besöka igen? Vallastaden kan räkna med mig – jag kommer att återvända nästa gång jag är i Linköping. Då får jag se helt färdigställda gårdar, mer grönska och ett vardagsliv i Vallastaden utan stängsel med gröna presenningar. Om tid och väder tillåter går jag hela vägen från centrum (knappt 4 km) eller så blir det samma kulturhistoriska kombo som senast: Buss 13 från Stora Torg till friluftsmuseet Gamla Linköping – Vallaskogens naturreservat – Vallastaden – med ett träningspass på Campushallen som tillägg.

Fortsättning på föregående inlägg.


Radhus till vänster av finkorrugerad silvrig plåt för generationsboende av Sandellsandberg arkitekter och Designradhuset byggt som passivhus till höger av Kjellgren Kaminsky

Splittrat eller komplext, brokigt eller varierat, svårorientrat eller överraskande, rörigt eller rikt på intryck, disharmoni eller mosaik. Det enda som i princip reglerades i detaljplanen för Vallastaden var antal våningar, storleken på lotterna och att det skulle finnas gårdar och uteplatser. Inga materialbegränsningar, takvinklar eller byggnadshöjder. För att motverka likriktning fick samma arkitektkontor bar utforma tre av fastigheterna i samma kvarter och de fick inte gränsa till varandra.


Sandellsandberg arkitekter har använt glasblock som fasadmaterial

Med sådan okonventionell mångfald i form och färg, sett ur ett svenskt perspektiv, är det förvånansvärt hur alla byggnader ändå fungerar tillsammans. Kanske för att de flesta arkitekter i västvärlden läser samma designmagasin och påverkas av samma stiltrender.  En annan anledning är möjligtvis materialtillverkarnas begränsade urval av färger. Det mest kulturellt avvikande när det gäller formspråk och färgsättning var radhusen med inspiration från byggherrens hemland Albanien (några av radhusens formspråk i European Village på Bo01 avvek på liknande sätt).


Radhusen längst till vänster med pastellfärger signalerar andra influenser

Hur avgör man om en miljö är trivsam och tilltalande? Utfallet kommer självklart att variera beroende på flera faktorer och mellan individer. Bor man i stadsdelen eller är man bara besökare? Har man verksamhet i området? Turist, student eller mässbesökare? Har man varit där en gång eller flera? Hur var sinnesstämning och väder vid besöket? Vid vilken årstid?

Det finns flera olika mått och verktyg för att utvärdera miljöer efter att de är byggda. Vissa frågeinstrument (dvs enkäter framtagna av forskare som testats i flera situationer och av stora grupper människor) ställer frågor om upplevelsen och de arkitektoniska kvaliteterna medan andra är mer omfattande och inkluderar sociala, funktionella aspekter (t ex serviceutbud och tranporter), underhåll, luft- och ljudkvalitet och känslan av att höra hemma i grannskapet. Arkitektoniska egenskaper kan vara i vilken grad området är trivsamt, komplext, uppvisar en helhet, är rumsligt och originellt. Men även andra egenskaper bedöms såsom social status och affektion.


Cykelförvaring på höjden som inte är ovanlig i t ex Amsterdam 

Den övergripande frågan man borde ställa sig vid planering och utvärdering av stadsdelar är: Vilka möjligheter finns här för att få mig att blomstra som människa – utan att minska möjligheterna för andra människor att utvecklas? Utgångspunkten kan t ex vara förmågemodellen som menar att samhällets uppgift är att skapa möjligheter för varje individ att blomstra inom olika områden eller livsdomäner som t ex, mental och fysisk hälsa, kunskap och intellektuell utveckling, arbete, omsorg, sociala relationer, rekreation, boende, livsmiljö, förflyttning, trygghet, icke-diskriminering och respekt för mångfald, politiskt deltagande (modellen formulerades av Amartya Sen och Martha Nussbaum och har utvecklats vidare av andra som t ex Ingrid Robeyns).


Det första bostadshuset som färdigställdes i Vallastaden (House for Mother av arkitekterna Förstberg Lind). Jag fick aldrig chans att se det inifrån eftersom det bara var öppet första expoveckan. Var nyfiken på ljuset eftersom huset bra har fönster på gavlarna

En bra introduktion till hur den byggda miljön påverkar oss är Sarah Williams Goldhagen ”Welcome to your world. How the built environment shapes our lives” (2017). Med utgångspunkt från kognitionsforskning och miljöpsykologiska studier redogör hon för hur vår upplevelse är grundad i våra kroppar, den sociala miljön och den fysiska omgivningen. Alla faktorer samverkar och avgör om en miljö är rik på positiva upplevelser eller inte. Den är populärt skriven och hennes exempel från olika delar av världen gör resonemangen begripliga för både lekmän och designskolade läsare.

Fortsättning följer…

Fortsättning på föregående inlägg.


Bäckparken, som tidigare var ett rakt dike, är ett värdefullt stråk som underlättar orienteringen i området

Som jag antydde i inledningen i förra inlägget varierar omdömet bland branschfolk som har besökt boexpot Vallastaden. Personligen blev jag glatt överraskad och de positiva planmässiga och arkitektoniska kvaliteterna har Vallastaden gemensamt med till exempel:

1) Bo01 – bomässan med temat den hållbara framtidsstaden i Malmö, 2001.

2) Stadsdelarna Loretto-Quartier och Französisches Viertel i Tubingen och stadsdelen Vauban i Freiburg – hållbara stadsdelar i nedlagda kasernområden som planerades på 90-talet med ett stort inslag av byggemenskaper, dvs när de boende är självbyggare och gemensamt utvecklar sitt flerbostadshus.

Jag besökte bomässan i Malmö fem gånger under sommaren 2001 innan mässbolaget gick i konkurs och har vistats där regelbundet efteråt. De tyska exemplen besökte jag 2006 på en studieresa med ekoarkitekten Varis Bokalders som reseguide.


Träbyggnadsprojektet till höger är ett exempel på ”byggande arkitekt” som jag tyvärr inte fick chans att se invändigt pga högt beökstryck (Omniplan & Urban Properties)

Den organiska oregelbundna gatustrukturen med brutna siktlinjer kännetecknar både Vallastaden och Bo01. Samma gatunät som finns i de medeltida städerna där man som besökare kan ha lite svårt att hitta men där överraskningarna är desto fler. Ett annat utmärkande drag är tätheten, variationen och småskaligheten i fastighetsindelningen. Allt detta ingick i Okidokis vision i tävlingsförslaget. Vill man tala om måluppfyllelse har projektet lyckats. Tätheten mätt som exploateringstal, dvs förhållandet mellan den bebyggda ytan (bruttoarean) och markytan, är 1,26 (inklusive kvartersmark, gator och Broparken i området) och 2,1 inom det egna kvarteret. Enligt några kunniga och företagssamma studenter som läser fysisk planering i Karlskrona kan ett kvarter i Venedig ha en täthet på 1,8 och ett kvarter i New York har 11 som jämförelse.


Bättre källsorteringsanvisningar än så här kan det inte bli och återvinningsrummet har dessutom dagsljus. Istället för skyltar visas exempel på avfallsfraktionerna som ska ner i hålen

Området är mer konsekvent bilfritt än Bo01 och har därför trafikmässigt större likheter med exemplen i Tyskland (omvandlingsområdena i Freiburg och Tubingen). Parkeringshuset ligger i utkanten och dit går även boende för att sortera förpackningsmaterial. Angöring och handikapparkering är förstås möjlig inne i området. (Även utställningsexpon måste uppfylla Boverkets byggregler.) Likt Bo01 finns här ett sopsugsystem men enbart för brännbart restavfall och matavfall. Om sopbilar håller sig utanför området kan gatorna bli smalare. Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme är 2,2 meter i diameter med flera nedstigningspunkter inne i området. Det är alltså lätt att inspektera och underhålla allt som ligger nere i kulverten utan att förstöra den påkostade markbeläggningen i olika mönster. Om brunnslocket lyfts av får man lätt ner en 3-meters ledning vid byte. Om kammarens tak lyfts av får man ner en 12-meteres ledning.


Servicekulverten för fiber, avlopp, vatten, sopsug och fjärrvärme

Till skillnad från Bo01 fanns inga krav på en grönytefaktor, dvs ett minimikrav på andelen grönska i förhållande till tomtyta i form av gräs, planteringar, gröna tak eller grönska på väggar med olika viktning. I Vallastaden finns träd på gatorna, grönska i Bäckparken som tidigare var ett rakt dike, odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. Okidokis ansvariga arkitekt kommenterade själv att det borde funnits en landskapsarkitekt i kontorets Vallastadsteam.


Odlingslotter, dansbana och förskola med utepedagogik i stadsdelsparken Paradiset. I bakgrunden syns Vallaskogens naturreservat

En annan skillnad jämfört med Bo01 var tilldelningen av kommunal mark. Jag minns tydligt hur mässarkitekten på Bo01 underströk vikten av att anlita ryktbara och prisbelönta arkitektkontor för att säkerställa hög arkitektonisk kvalitet. (I flera projekt visade sig senare att det tyvärr fanns tekniska och designmässiga brister som fick åtgärdas i efterhand.) I Vallastaden har man haft ett fast pris på tomtmarken och tilldelat mark till de byggherrar som fick flest poäng enligt det fastställda kvalitetsprogrammet med 19 punkter. Här är några exempel:

– I flerbostadshus ska det finnas minst två lägenhetsstorlekar.
– Uthyrningsbar del som gynnar kvarboende.
– Träbyggnadsteknik.
– Passivhus eller plusenergihus.
– Växthus på taket.
– Byggande arkitekt (arkitekten både ritar och utvecklar projektet som byggaktör).
– Verksamhetslokaler.

I Vallastaden fick dessutom oerfarna arkitektkontor en chans att bidra till bebyggelsen genom ett wildcard-system.

Fortsättning följer…

– Det är bara att gratulera Okidoki och Linköping till ett unikt och spännande projekt. Eller vad tycker du om Vallastaden? Det var min öppningsreplik till en planarkitekt på boexpot i Vallastaden som avslutades i helgen.
– Stadsplanemässigt är det en katastrof även om det finns en del fina byggnader. Kommunen skulle ha styrt mer, svarade planarkitekten.
– Men om du jämför med Bo01? undrade jag eftersom det finns flera likheter med bomässan i Malmö.
– Till Bo01 vill man återvända men det tror jag inte att man gör här, svarade han.

Efteråt funderar jag vidare på om jag själv som besökare skulle vilja återvända men även på vad som gör den nya stadsdelen attraktiv för linköpingsbor förutom småskaligheten och den befriande mångfalden i byggnadshöjder, material och formspråk. Vallastaden har trots allt byggts i ett C-läge enligt Linköpingsexpos vd Simon Helmér. Vilka är då de uppenbara attraktionerna i närområdet? Här finns Campushallen för alla som gärna tränar inomhus, odlingslotter i den nyanlagda parken där hälften är tillgängliga för Vallastadens invånare, Vallaskogens naturreservat för rekreation och återhämtning och inte minst universitetet. Numera finns här dessutom 1000 nya bostäder på 8 hektar i nya Vallastaden som utvecklats av 40 byggherrar (ungefär hälften med hyresrätt, till exempel en 3:a på drygt 70 m2 för drygt 10 000 kr/månad, kollektivrum i studentboendet i Vallvåningen för ca 4895 kr/mån, på andra ställen var hyresnivån 1200 kr/m2, år).


Rummet på 14 m2 (exklusive sovloftet) med en rumshöjd på ca 3,40 m och tillgång till 200 m2 gemensamma ytor. Här finns kvoter för studenter från olika fakulteter


Vallavåningen är resultatet av en studenttävling (tävlingsförslaget till vänster och den genomförda planen med samma grundtanke men med mindre gemensam balkong)

Jag tog mig till Linköping från Lund vid höstdagjämningen och besökte mässan fredag och lördag med oavbrutet duggregn och jämngrått molntäcke. Inget vidare väder när man gör en ny bekantskap för första gången. Förutom sinnestämning och kroppsligt tillstånd bidrar ju yttre faktorer till om en plats eller ett område upplevs som positiv eller negativ, dvs den sociala situationen, den fysiska miljön och vilken slags aktivitet man håller på med. Mitt resesällskap, tidigare student i Linköping med bostad i Ryd, tog initiativet till följande resplan från Linköpings centrum till expoområdet ca 4 km utanför centrum (en resrutt som Linköping för övrigt borde lansera som en kulturhistorisk slinga): kliv på buss nr 13 vid Stora Torg i centrala Linköping och hoppa av vid hållplatsen Gamla Linköping, promenera genom friluftsmuseet med byggnader från 1700- och 1800-talet, genom Vallaskogens naturreservat till nya Vallastaden och ta buss nr 4 tillbaka från Nobeltorget).


Friluftsmuseet Gamla Linköping…


… och nya Vallastaden

Fortsättning följer…

Fortsättning på tidigare inlägg.

Professorn i fastighetsekonomi Hans Lind beskriver olika tänkbara affärsmodeller i artikeln ”Hållbara städer – två aspekter”. Artikeln utgår från rapporten Nya affärsmodeller för bättre stadsbyggande: En idéskiss och handlar om hur man gör det lönsamt för fastighetsägare att tänka långsiktigt. En av hans föreslagna modeller är marknadsorienterade hyror men den frågan låter jag vara eftersom jag själv är kritisk till detta. Det som framför allt fångar min uppmärksamhet i artikeln är tänkbara lösningar på den stora utmaningen att säkerställa service i hållbara stadsdelar. Hans Lind skriver: ”Ett ytterligare problem när det gäller ekonomiska incitament för att bygga bra stadsdelar är att områdets attraktivitet kan öka om det finns ett visst serviceutbud i området, men att delar av detta utbud inte är lönsamt om det betraktas som en isolerad investering. Den som bygger en mindre affärs- eller kafé-lokal kan inte få investeringen lönsam och vill därför undvika denna investering, men verksamheten kan tänkas bidra till att höja det samlade värdet av bostäderna i området.” Enligt Hans Lind är ett förslag att lägga samman alla lokaler i området till en gemensamhetsanläggning. Anläggningen sköts av en samfällighetsförening där alla fastighetsägare ingår. Det ligger ju i alla fastighetsägares intresse att göra stadsdelen mer attraktiv att bo och vistas i.

När jag funderar på styrkan med byggemenskaper och varför kommuner ska upplåta mark finns ett par särskilt bra skäl: 1) den småskaliga och varierade miljön, som annars kan vara svår att uppnå eftersom större bostadsföretag vill bygga större enheter (en gemenskap i Tübingen i Tyskland är som störst 20–25 lgh), 2) möjligheten att få in mindre lokaler i bottenvåningarna för småföretagare. Det förutsätter förstås att man precis som i Tübingen prioriterar en viss inriktning på byggemenskaperna. Att åstadkomma fler hyresrätter är inget starkt skäl eftersom de flesta byggemenskaper sannolikt väljer andra upplåtelseformer. Vill kommunen stimulera byggandet av fler hyresrätter kan kommunen istället fördela mer mark till allmännyttan (eller privata fastighetsutvecklare med inriktning på långsiktig förvaltning).

På seminariet om byggemenskaper i Linköping 2013-11-07 framgick det att målgruppen för många byggemenskaper är seniorer. Men bostadsföretagen har sedan länge varit flitiga med att uppföra seniorboenden. Därför kan det knappast finnas någon större brist på konventionella seniorlägenheter. Däremot saknas det flerbostadshus med integrerade smålokaler. Fördelen med en byggemenskap är att det från början finns intressenter till de planerade lägenheterna och lokalerna som ägs gemensamt. Lokalerna är alltså samägda enligt Hans Linds föreslagna modell. Den framtida Vallastaden i Linköping är utformad enligt samma planeringsprincip. I varje kvarter finns ett gemensamt ägt ”fälleshus” och vid marktilldelning är byggemenskaper och småentreprenörer prioriterade. På det här sättet kan byggemenskaper verkligen bidra med något väsentligt till kommunala visioner om blandade stadsdelar med liv och rörelse under hela dagen. Privatpersoner som ingår i gemenskapen får dessutom möjlighet att påverka bostadsutformningen och ett billigare boende.

Om Föreningen för byggemenskaper arrangerar fler seminarier i framtiden vore det intressant med en uppföljning av pågående projekt: t ex Gråberget i Göteborg, Cocreationbuilding på Södermalm i Stockholm, Vallastaden i Linköping och Brf Casablanca som har letat efter en central tomt för ett seniorboende i Linköping i tio år.

Bild-501
Klass TE12D (Berzeliusskolan) gjorde under hösten egna exempel på byggemenskaper i kursen Arkitektur Hus. Modellerna var utställda under november i Linköpings storslagna stadsbibliotek. Vi får se om bostadsformen är vanligare när de själva går på bostadsjakt om 1020 år