(fortsättning på föregående inlägg)

Detta var sista etappen på en kulturhistorisk vandring från 1300-talet i Vadstena till industrierna som växte fram längs Göta kanal på 1800- och 1900-talet (Mekaniska verket i Motala och Borensberg glasbruk).

Vilken sträcka! Lugn och stilla utan motortrafik (bortsett från enstaka båtar) på grusväg ända från Borensberg till Berg. Dessutom ädellövskog och ekhagar med Kanalbolagets betande får.

Återkommande huggna stenar och anordningar med nya skyddsräcken längs dragvägen förbryllade mig. Infoskyltarna förklarade att de var alnstenar som förr i tiden återkom med 1000 alnars mellanrum. De användes som underlag för ersättningen till körkarlen och hans dragdjur som drog pråmarna på kanalen. Anordningarna med nya skyddsräcken längs kanalen var tappluckor som behövdes för att tappa ur vattnet från kanalen till vattendraget intill vid underhållsarbete.

Kanalen byggdes bland annat för att slippa betala tull till danskarna när transporten gick till Östersjön via Öresund. Infoskyltarna berättade även om vinsten med att använda dragdjur som hästar och oxar framför en pråm på en kanal. Båtarna tog betydligt mer last än en kärra bakom en häst. Hela kanalen var klar 1832. Men sedan kom järnvägen efter mitten av 1800-talet och danskarna slutade kräva tullavgifter. Kanalbygget innebar med andra ord mycket slit och resurser för en relativt kort tid som huvudtransportväg. Nu är det vi turister som bidrar till bevarandet.

Slutpunkten för min del var Vreta kloster (återstående sträcka längs Birgittaleden till Söderköping får bli en annan gång). 

Kort om klostret: Mellan 1120 och 1160 var Vreta kloster ett benediktinkloster för nunnor som därefter övergick till cisterciensorden. Klostret lades ner på 1500-talet efter reformationen. Men Vretas kombinerade lekmanna- och klosterkyrka används fortfarande som församlingskyrka. Och i den gamla prästgården bor en barnfamilj. (Jag gillar blandningen av museum och levande vardagsmiljö.)

Efter besöket i den fint renoverade miljön i Vreta klosterby och utställningen i 1200-tals magasinet blev det buss sista milen in till Linköping för att slippa gå i störtregn och motortrafik. Totalt 170 km på sju dagar inklusive en dags vila är gott nog för mig.

Jag är särskilt nöjd med att en så stor det av sträckan ingick i ”The Birgitta Ways”, dvs samlingsnamnet på alla pilgrimsleder i trakten från Jönköping till Söderköping. Jag ångrar bara att jag inte tog en vandringsstav utanför Vadstena klostermuseum. Då hade jag känt mig ännu mer som en pilgrim. Men det viktigaste med mina vandringar är närvaron. För att låna Augustinus ord: närvaron i det förflutna (minnen), närvaron i nuet (observationerna) och närvaron i framtiden (förväntningar).

Fortsättning följer …